Min mammas tappra lidande befriade mig från dödsångesten

Jag blev mycket glad och även fundersam när jag läste Li Södermarks fina text om min bok "Min mamma är död" här i fredags. Det var en text som gick på djupet med vad jag skrivit. Av alla som skrivit om min bok tycker jag annars att det bara är ett fåtal som har verkat förstå den på djupet. Många har hakat upp sig på i mitt tycke märkliga, ibland marginella inslag i boken som har verkat hindra dem från att se den helhet som Li Södermark skriver om - den våldsamma storm av känslor som min mammas fruktansvärda och dramatiska lidande och död rörde upp inom mig. Många av dessa känslor var motstridiga, en del rakt motsatta, som så mycket annat i mitt och som jag tror många andras liv, som Södermark helt riktigt påpekar. Uppenbart är att många, skribenter och andra, har blivit väldigt rädda när de läst min bok och som jag ser det låtit denna egocentriska skräck påverka sitt omdöme av boken, även när detta omdöme har varit positivt.

Li Södermark verkar inte riktigt hålla med mig om att dödsångesten är den enskilt viktigaste drivkraften i vårt samhälle och i våra mänskliga liv. Detta är dock och förblir min övertygelse. Jag saknar förstås alla former av vetenskapliga belägg men mina erfarenheter från snart fyrtioåtta års levnad säger utan tvivel att det förhåller sig så.

Det som Li Södermark skriver om den vård min mamma fick i livets slutskede, under ledning av Ulla Zachrisson, överläkaren vid Stockholms Sjukhem och min mammas gamla elev, som spelar en stor roll i min bok, väcker både tankar och känslor hos mig. Jag väljer dock här, liksom i boken, att avstå från att ge mig in i debatten om dödshjälp och lindrande vård i livets slutskede, i min mammas fall under ohyggliga lidanden. Hur mycket jag än funderat kring dessa frågor så har jag inte lyckats bilda mig någon klar uppfattning. Dessa frågor är oerhört komplicerade. Jag tycker dock inte att människor skall behöva lida i onödan till något pris. När det gäller Ulla och den närmast religiösa roll hon spelade för mig i sin egenskap av min mammas dödsmorska är jag den förste att erkänna att mitt omdöme inte är objektivt, långt därifrån.

I kommentarerna till Li Södermarks artikel skriver flera om att döendet inte behöver innebära lidande eller ångest. Detta är tyvärr en till stora delar falsk förhoppning och önsketänkande som många väljer att leva med, även om vissa förstås har turen att dö relativt smärtfritt. Tyvärr innebär döden i de flesta fall svåra lidanden och fasansfull ångest, så är det. I mitt fall så har jag, åtminstone för tillfället, efter mammas död blivit fri från min egen livslånga dödsångest genom att nyktert kunna tänka på detta förmodligen oundvikliga slut istället för att i tankarna fly undan från det, som förr. Det är en stor, ja enorm lättnad som jag är tacksam för. Min mammas tapperhet och metodiska strategi i sitt lidande och döende är en inspiration och förebild för mig. Hon sade mig också många visdomsord under dessa svåra tre månader. Viktigast var det hon sade att dessa enstaka månader, hur svåra de än var, måste ställas i relation till de över åttahundra månader av välmående som hon hade fått förmånen att leva. Efter dessa kloka ord har jag lärt mig leva, djupt tacksam över min i jämförelse med troligen nittionio komma nio procent av jordens övriga befolkning nästan skamlöst privilegierade liv.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30388

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Döden är för mig den egocentriska skräck du talar om, Claes Britton, hur är det möjligt att bege sig dit ingen nånsin har varit utan fasa?
Däremot berörde din mors och din upplevelse mig ända in i hjärtat, och nu förstår jag. Jag som önskat att alltid vara mina tre söners ständigt närvarande stolta förebild, kan låta också min död bli en vägvisare.
På så vis blir döden för mig och dem inte bara av ondo.
Glad att du vågar prata, tabut och vår motvilja spär på ångesten.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #1 Carina Nordén Åkerlund, 2010-11-21, 15:09

Jag tackar för dessa fina ord som får mig att känna mig mycket hedrad och rörd. Min bok var ett mycket stort känslomässigt åtagande. Jag är glad och tacksam för att resultatet har värdefullt för många.

Permalänk | Anmäl #2 Claes Britton, 2010-11-21, 16:45

Jag har alltid tänkt att det viktigaste kommer sist. Värdera äldre. Sista meningen har betydelse för de efterkommande.

Permalänk | Anmäl #3 Lars Svahn, 2010-11-25, 04:56