Sahlin förtjänar beröm för att ha förnyat partiets skolpolitik

Vid 2005 års socialdemokratiska partikongress försökte partistyrelsen få till stånd en uppstramning av skolpolitiken. Motståndet blev kraftfullt. Delegater från Örebro län, där skolpolitiker och skoladministratörer sedan 1970-talet gått i spetsen för den svenska skolans färd i utförsbacken, var flitiga i talarstolen. Till sist vädjade de dåvarande skolministern, Ibrahim Baylan, till kongressen ungefär med orden "Men kamrater, förstår ni inte att det är våra barn, det är arbetarklasssens barn, som drabbas av att det är som det är nu?" Vädjandena hjälpte inte. Under jubel röstades partistyrelsens förslag ner.

På grund av att folkpartiet blev vingklippt av dataintrånget i slutskedet av 2006 års valrörelse, blev det inte mycket diskussion om skolfrågor då. Många ansåg ändå att (s)kol-politiken var en av de viktigaste orsakerna till att socialdemokraterna förlorade valet. Mona Sahlin och Ylva Johansson gjorde tidigt klart att de såg det så. När Mona Sahlin blivit partiledare 2007 ställde hon mer eller mindre "kabinettsfråga" på en uppstramning av skolpolitiken. "Vi förlorade valet så att det stänkte om det" - sade hon inför Lärarnas Riksförbunds kongress och fortsatte - "Väljarna gav oss en hemläxa".

Betyg borde ges tidigare - från årskurs 6 - nationella prov och andra kunskapskontroller skulle ges större vikt enligt Mona Sahlin. Hennes utspel väckte kraftiga protester bland politi(s)erande pedagogikprofessorer och andra anhängare av den gamla s-politiken. Till 2009 års s.kongress kom det också en mängd motioner som ville slå vakt om det som brukar förknippas med flumskolan. Några motioner gick i andra riktningen och skulle kunna ha varit skrivna av Jan Björklund. Partistyrelsens yttranden gick i riktning mot de sistnämnda och kongressen följde i allt väsentligt dessa yttranden. Hemläxan hade gjorts och Mona Sahlin hade lyckats förnya (s)kolpolitiken.

Till mångas överraskning lyckades hon sedan också få med vänsterpartiet och miljöpartiet på de flesta av förändringarna i det gemensamma valprogrammet. Åtskilligt tyder på att hon skulle ha velat fortsätta med förnyelsen av annan s-politik. "Det är väl arbete åt alla vi skall sträva efter - inte bidrag åt alla?" sade hon vid ett tillfälle. Genom att opinionsundersökningarna under större delen av mellanvalsperioden 2006 - 2010 visade på betryggande ledning för de rödgröna blev trycket för omprövningar inte särskilt stort. Så sent som i maj i år, då den stora SCB-undersökningen presenterades, betraktades de rödgrönas seger som nästan given. SCB hade ju aldrig tidigare spått fel så nära ett val. När opinionsläget sedan svängde var det försent att göra några större förändringar.

Det var annars ganska tydligt att Mona Sahlin inte var nöjd med alla delar av den politik de rödgröna gick till val på. Hon var också först med att efter valet framhålla det remarkabla i att bara 22 % av dem som arbetar röstat på socialdemokraterna. Den PRO-inspirerade satsningen på 17,5 miljarder i skattesänkning för pensionärerna gav heller ingen nämnvärd utdelning. Drygt 50 % av pensionärerna röstade på Alliansen och bara 43 % på de rödgröna. Varken Mona Sahlin eller Ingvar Carlsson kan rimligtvis själva ha trott på det demagogiska valbudskapet att pensionärerna drabbats av straffskatt eller en extra pensionärsskatt. Valdebatten gav visst stoff åt beskrivningen att Socialdemokraterna är det "Nya Arbetar-inte-partiet" medan Moderaterna är det "Nya Arbetarpartiet".

I eftervalsdebatten bör Mona Sahlins insatser som förnyare inte glömmas bort. Att ändra riktning på (s)kolpolitiken var ingen lätt uppgift och för sina insatser där förtjänar hon beröm och tack också från politiska motståndare.

Sven Georg Ericsson (7 artiklar)

Anmäl