Inför ”Nollvision hemlöshet” till julen 2011

Oj! Riktigt, riktigt bra, Charlie Hansson!

Jag har tänkt i de här banorna länge, men ingen annan har presenterat ett så klockrent förslag som det du redogör för här. Fantastiskt!

När jag var i tonåren på 1970-talet, så fanns det i praktiken inga hemlösa. De var i alla fall försvinnande få. Hemlösheten har alltså uppstått, till följd av en politisk-ekonomisk utveckling som skiter i de svaga i samhället. Nej, det är förresten värre än att samhället skiter i de hemlösa - samhället mobbar ut de hemlösa, fryser ut dem i det stora ingentinget.

Det är en moralisk katastrof.

Ett land där inte alla får plats är felkonstruerat.

Jag håller med dig Charlie, gillar dock inte begreppet nollvision. För att Bostad först ska fungera krävs att man har en skademinimeringhållning vad gäller drogpolitiken. Vi vill ju främst minska det mänskliga lidandet, är det absolut viktigaste eller hur?

Utmärkt artikel.

Vi har världens näst högsta skatteförtryck och ändå 18.000 hemlösa människor i Sverige. Det är total skandal.

Det är ju därför vi betalar skatt, för att hjälpa dessa utsatta människor. De här människorna skall vara första prioriteringen i statsbudgeten, de är inte ens den sista. Staten vräker pengar och bostäder över ekonomiska flyktingar från fjärran länder och skiter fullständigt i svenskar som har det svårt i vårt eget land.

Vi betalar 16 miljarder netto till den byråkratiska diktaturen EU(SSR) i stället för att ta hand om våra egna svenskar. Man blir så j-vla förbannad.

Ja det är ett bra förslag i politikens värld, men jag måste säga att om det gällde min pappa, son, dotter, bror, kusin, moster, farbror eller någon annan i släkten skulle jag själv först och främst göra allt för att hjälpa denna människa personligen och inte vänta på att hela samhället skulle ändra sig till att bli ett paradis för alla.

För mig framstår det som att numera så har vi övergett våra släktingar för att samhället ska ju stå för allt. Alla har rätt till att leva likadana liv som alla andra vare sig de förtjänar det på egna meriter eller inte.

I Sverige finns det en överhet, som ska lyfta resten av människorna upp till det paradis, där de befinner sig. Med den världsbilden så kommer vi aldrig att få något annat än ett samhälle, där vissa alltid är utslagna. För vi behöver ha dessa för att bekräfta den världsbilden.

Här på Värmdö har de hemlösa, som nu är inhysta i villor, kommunala lägenheter och på gårdar utarmat vår kommunala ekonomi, så nu finns det inga pengar kvar. Vi har en bostadsgaranti för hemlösa. En del skor sig på att de finns. Och skattebetalarnas pengar går till människor, som skulle kunna klara sig själva, men inte gör det.

Och varför kan inte du hjälpa din pappa? Du bor själv i ett stort och fint hus med stor tomt på Ingarö, som ligger inom Värmdö kommun. Men om man är socialdemokrat så måste samhället gripa in. Inte sonen. Är det så?

http://www.nvp.se/Varmdo/Varmdo/Bogaranti-kan-slopas--atta-miljoner-saknas/

Befolkningen ökar snabbare än mängden bostäder så du kommer att ha mycket att göra framöver. Lycka till!

Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds Universitet. 11 miljarder är alltså vad vissa människor i olika myndigheter och andra organisationer tjänar på hemlösheten.
Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete och forskar om hemlöshet säger: ” Hemlöshet är ett strukturellt problem, där bostadspolitiken är central. Skulle det finnas tillräckligt många bostäder, så skulle antalet hemlösa vara färre. Men eftersom det finns ett hårt tryck på bostäderna i storstäderna kan hyresvärdarna välja och vraka. De utslagna väljer man bort i ett sådant läge. Dagens verksamheter för hemlösa är en upprätthållandestrategi där landsting, kommun och frivilligorganisationerna arbetar utan tydligt mål. Det är ett resultat av den avreglering av bostadspolitiken som skedde under 1990-talet. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.

Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.

Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa

Charlie, har du frågat dig frågan om de hemlösa vill vara med om detta (nollvisionen)? Frågan ställs enbart därför att du kan aldrig uppnå denna utopi (vilket innebär att det aldrig kommer att hända) då det innebär att de hemlösa måste göra något. Och det kommer de aldrig att gå med på. För om det vore så enkelt så hade det redan löst sig. De hade redan gjort det i så fall.

De är oftast nedknarkade ansvarslösa individer som inte bryr sig om andra ett skvatt. Finns det då de man kan hjälpa? Javisst, men en "nollvision" inom denna gren är lika oansvarigt och naivt som att tro på "nollvisionen" i trafiken.

Charlie, du ser ut som en ung person. Det är inte en attack på dig, men det är ju så när man är ung, man vet inte så mycket, och man är gärna idealistisk. Men tyvärr funkar inte allt man tänkt sig i den vuxna världen.

Om Charlie för dig ser ung och naiv ut Benke. Då verkar du vara en totalt oinsatt människa i denna fråga. Du tycks generellt tro våra hemlösa är "knarkare" eller på annat sätt missbrukare av någonting och som inte vill göra något åt sin situation. Den bild du målar upp Benke är så verklighetsfrämmande att marsianer känns mer verkliga. Men för att du ska få en ny mer sanningsenlig bild av verkligheten så skickar jag med den senaste forskning som gjorts om bostads/hemlösa i Sverige.

Enligt socialstyrelsens definition är den senaste officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”. Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation.
Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är runt 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor.
De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar. Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader?
Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andrahandskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa”? Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa"?
Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar.
Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik.
I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant. De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas . Hamnar du en gång i klorna på de organisationsmänniskor som finns där för att ”hjälpa” dig, så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem.
Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som det söks pengar på. Den grupp som stigmatiseras. Det vill säga de som vi tycker så fruktansvärt synd om.
Vårt lands ”fattiga” och hemlösa.

Hemlöshet är nånting oerhört svårt att precisera ner till några få fall, varje människa är unik och orsakerna som ledde till hemlöshet är skiftande.

Men det bästa motmedlet är att förhindra hemlöshet från första början. Starka familjer är ett sånt medel. Tillsammans med vänner blir det ett starkt socialt skyddsnät som kan erbjuda stöd och hjälp.

Det finns mycket politiker kan göra för att hjälpa hemlösa men att stärka familjen är bland det bästa som man kan göra. Politik kan inte lösa allting, men poltiker kan skapa förutsättningarna för människor att via gemenskapen som utgår från familjen och dess alla grenar och kontakter skapa ett socialt hållbart samhälle.

Där kommer välstånd, självutveckling och självförverkligande att utgå från och hemlösheten att minimeras. Samtidigt är människor ofullkomliga, hemlösheten kommer därför att finnas kvar hur mycket vi än gör för att hjälpa med pengar eller med en handräckning.