Historiker: Därför förlorade S väljare till SD

Nu händer der saker inom socialdemokratin. Mona Sahlin har kungjort sin avgång som partiledare, och hela partiledning har ställt sina platser till förfogande. Efter valförlusten i september var detta besked inte oväntat. En krisgrupp arbetar med frågan om orsakerna till det vikande väljarstödet, och det ropas på förnyelse och en ny politisk linje. Men vad avses med förnyelse? Och är det inte just den under senare tid genomförda förnyelsen som lett till att partiet förlorat stora väljargrupper?

Den rödgröna koalitionen blev ingen framgång, och särskilt samverkan med vänsterpartiet tycks ha upprört många gamla kärnväljare. Detsamma kan nog sägas om den starka profileringen i hbt- och genusfrågor. Sådant ger applåder i media och uppskattas av de cirka 2000 medlemmarna i ungdomsförbundet. Men det tilltalar nog inte partiets traditionella väljarkår.

På partiets hemsida lyfts solidariteten och kampen för jämlikheten fram partiets grundläggande principer, och man vill locka nya medlemmar med maningen "upprörd över orättvisor". Historiskt sett har partiet haft som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, vilket på 1920-talet ersattes med en vision om ett "folkhem", en nationell gemenskap byggd på solidaritet och omsorg om hela befolkningen. Syftet var att åstadkomma en intresseutjämning mellan olika sociala grupper och tillgodose grundläggande ekonomiska och sociala behov. Liknande visioner om en klassövergripande samhällsgemenskap formulerades också i en rad andra europeiska länder och togs upp av olika politiska riktningar, inte minst av nationalsocialisterna. Detta sistnämnda brukar framhållas av folkhemstankens kritiker. En viktig skillnad är dock att den svenska socialdemokratin inte uppställde några rasmässiga kriterier för medborgarskap. Men också i Sverige förekom en viss stigmatisering av det "artfrämmande" , vilket tog sig uttryck i hårda tag mot avvikande grupper, tvångssteriliseringar och en restriktiv invandringspolitik.

Under efterkrigstiden och fram till 1990-talet kunde socialdemokratin inte bara realisera sin vision om det goda samhället utan kom också i sin egenskap av statsbärande parti att sätta agendan för den svenska politiska debatten. Det socialdemokratiska välfärdssamhället förutsatte en stark, skattefinansierad offentlig sektor och ett stort mått av statlig reglering och politisk styrning. Målet var ekonomisk och social utjämning, vilket från 1960-talet kompletterades med idéer om jämställdhet mellan könen. Fram till dess hade den socialdemokratiska familjepolitiken understött det så kallade hemmafrusystemet.

Partiets omsvängning i denna fråga tycks dock mer ha berott på det ökade behovet av arbetskraft än på en förändrad genusuppfattning. Den arbetskraftsrekrytering som den svenska statsmakten via AMS bedrev i Europa räckte inte till. Vid denna tid präglades den socialdemokratiska invandrings- och flyktingpolitiken ännu av assimileringstanken. Invandrarna förväntades försörja sig själva och anpassa sig till det svenska samhället. Detta låg helt i linje med den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, vilken utgick från principen om full sysselsättning. Arbetslinjen var en grundbult i det socialdemokratiska välfärdsprogrammet.

De politiska och ideologiska omvälvningar som följde under senare delen av 1900-talet fick konsekvenser också för den svenska socialdemokratin. Partiet miste sin folkrörelsekaraktär, vilket ledde till snabbt sjunkande medlemstal. Antalet partimedlemmar, som i början av 1980-talet uppgick till över 1,2 miljoner uppgår idag endast till strax över hundratusen. Den socialdemokratiska politiken försköts mot mitten, vilket tog sig uttryck i omfattande avregleringar, privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn men också i en starkare fokusering på genus- och randgruppsfrågor, åtminstone i den politiska retoriken.

Jämställdhetspolitiken har i allt högre grad kommit att beskrivas som en genusfråga, och i början av 2000-talet förklarade sig det socialdemokratiska partiet vara feministiskt. Samtidigt har partiet, vilket accentuerats efter förlusten av regeringsmakten, framträtt som en förespråkare för en generös flykting- och bidragspolitik. De stora problem som flyktinginvandringen medfört har partiet fram tills nyligen ryggat för att ta upp, och kritik har bemötts med anklagelser om främlingsfientlighet. Att dessa problem varit särskilt framträdande i områden som tidigare varit starka socialdemokratiska fästen har man av allt att döma valt att bortse ifrån.

Detta är en viktig förklaring till Sverigedemokraternas framgångar, och en betydande av partiets väljarkår tycks bestå just av missnöjda före detta socialdemokrater. Sverigedemokraterna anknyter till idén om det trygga svenska folkhemmet och dess skötsamhetsideal, och socialdemokratiska politiker som Per-Albin Hansson och Tage Erlander lyfts fram som förebilder. Vad gäller invandringspolitiken säger sig partiet vilja återinföra de principer som socialdemokratiska regeringar drev in på 1970-talet, då anpassning och assimilering var ledstjärnan. Också i sin EU-kritik och allmänna skepsis mot övernationella politiska lösningar kan partiet åberopa sig på socialdemokratisk tradition. Detta är något som intressant nog inte alls tas upp i debatten om socialdemokratins kris. I den socialdemokratiska retoriken framställs Sverigedemokraterna i stället som ett högerparti utan någon som helst ideologisk koppling till socialdemokratisk idétradition. Visst, det finns viktiga skillnader också, inte minst då strävan att reglera och kontrollera marknaden. Men av detta har vi inte hört mycket under de senare åren.

Nu står svensk socialdemokrati inför ett vägval, och frågan är hur man skall förhålla sig till det egna politiska arvet!

Yvonne Maria Werner (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30303

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

De som förespråkar mångkultur bland politiker och journalister/debattörer, bor så gott som alla i homogena etniskt svenska områden, i villaförorter eller i storstädernas fina och dyra stadsdelar. Jan Helin på Aftonbladet, han som "gillar olika" är ett bra exempel. Han bor själv i ett "vitt" och dyrt bostadsområde, han har inte en enda invandrarjournalist på sin redaktion... De etniska svenskar som bor i de områden som blir ghettoiserade, de som får känna av mångkulturen "på sin egen kropp", som får se sin miljö förändras, brottsligheten öka osv (detta är ingen skuldbeläggning av invandrare, bara fakta att brottsligheten ÄR högre i dessa områden), de har aldrig fått välja. De har inte råd att bo där politiker och journalister/debattörer bor, tro sjutton då att de vänder sig till det enda parti som är villiga att erkänna deras problem - SD.
Eliten, de som framför allt förespråkar mångkultur, bland politiker o journalister/debattörer, har aldrig frågat det vanliga folket om de vill leva i mångkulturen. Istället har detta gigantiska experiment tvingats på dem över deras huvuden.

Permalänk | Anmäl #1 Viktoria Larsson, 2010-11-18, 19:50

Intressant artikel. Min tro är att svensk socialdemokrati är rökt. De kan inte backa till en mer traditionell socialdemokratisk hållning, dels är platsen upptagen av SD, dels så kommer det ta lång tid innan någon skulle tro på en sådan förflyttning, dels så lutar de sig tungt på invandrarröster numera. Och vad är alternativet? Trängas i mitten och bli ännu mer ett parti för bidragstagare, missanpassade invandrare, ideologiska mångkulturalister och en och annan nostalgisk pensionär?

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2010-11-19, 00:48

Så jävla rätt! Sd vill bara tillbaka till den tiden sossarna var jävligt bra, som under 20-50 talen. Då mådde sverige som bäst!

Permalänk | Anmäl #3 Aron Norrby, 2010-11-19, 08:47

Precis. S haltar för att man slutat vara S och alienerat sig ifrån sin väljarbas.

Permalänk | Anmäl #5 Karl Kullman, 2010-11-19, 20:36

Ja, Sverigedemokraterna knyter an till delar av den socialdemokratiska traditionen och är på sätt och vis ett nytt arbetarparti - men ändock en blek kopia av vad SAP en gång var. Och min profilbild avspeglar min politiska inställning - jag är katolik, socialkonservativ och liksom den katolska kyrkan internationellt orienterad - med med sinne för nationella traditioner!

Permalänk | Anmäl #6 Yvonne Maria Werner, 2010-11-19, 21:44