Sahlins misslyckande är inte en kvinnas misslyckande

Hej Sanna

Du skriver
" Dock ska vi inte vara helt blinda för att det många gånger är tuffare att vara kvinna i toppen än man."

Varför skulle det vara det?

För att kvinnor ofta bedöms hårdare än män. Många fördomar finns fortfarande kvar att kvinnor inte är lika bra ledare som män.

Det går inte att bortse ifrån att Mona har förespråkat radikala feministiska idéer och att dessa har haft svårt att vinna gehör ute i stugorna. Det är en del av Monas nederlag, radikalfeminismens nederlag. Och de svenska kvinnornas och männens seger. Eftersom det är en ideologi som är verklighetsfrånvänd och omänsklig. S har allt att vinna på att om igen förespråka en politik byggd på jämställdhet, lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter både för kvinnor och män.

Hej Hanna och tack för att du svarade.

Jag är mer inne på tanken hur de bedöms hårdare och varför och vad det ger för konsekvenser.

Även hur dessa fördomar är uttalade eller kanske man ska säga på vilket sätt dessa fördomar yttrar sig när det gäller ledarskapet.

Jag frågar för jag skulle vilja få fram något slags samband som man kan använda sig av och räkna på.

Hanna, behöver detta verkligen sägas? Hon var kanske inte rätt människa för denna svåra uppgift, men såvitt jag vet har inga seriösa analytiker påstått att hennes misslyckande beror på att hon är kvinna. Att det finns kvinnor som kan representera ett parti, som t ex Maria Wetterstrand, eller leda ett land, allt på ett ytterst kompetent sätt, det vet vi alla. Kompetens är inte könsbunden.

Sahlin kanske bara representerade en politik, som inte tilltalade väljarna. Hon kanske inte satte hårt mot hårt vid vissa taktiska överväganden, som kanske när hon tvingades ta med V i valsamarbetet (en del tyder väl på att detta var en fråga som hade stor betydelse för valutgången). Eller så låg hennes slarv i privatekonomiska frågor, som handlade om mycket mer än någon Toblerone, henne i fatet. Men inte heller sådana omständigheter eller effekterna av dem beror på att hon är kvinna.

Jag ställer samma fråga som signaturen Gunnar (#7): ”Hanna, behöver detta verkligen sägas?”

Självklart håller jag med i det stora hela vad Hanna Lager vill ha sagt med den enkla motiveringen att…

…Mona Sahlin har absolut rätt kön för rollen som s-partiledare men långt ifrån passande personlighet för den uppgiften.

Hela könsperspektivet missar det faktum att kvinnor och män är individer framför allt, dvs den individuella variationen inom samma kön är betydligt större än den statistiska skillnaden mellan könen. Detta är ett vetenskapligt faktum men svårt att tillämpa när vi diskuterar psykosociala aspekter. Men att förstå vad det handlar om så vet vi alla att män är längre än kvinnor i genomsnitt, men skillnaden i längd mellan kvinnor varierar väldigt mycket mer än vad den statistiska skillnaden mellan könen.

Om vi har en uppgift såsom modell vars enda kriterium är att denna person (oberoende av könstillhörighet) är 20 cm längre än genomsnittsbefolkningens så är det ingen större uppgift att finna en sådan kvinna. Men däremot är det en helt annan fråga om hon är motiverad att vilja ställa upp som ”längdmodell”…och av allt att döma på grund av att sådant ”modellideal” kan vara i strid med hennes egen uppfattning om sin kvinnliga identitet, dvs självbild.

Den som kan läsa min sista mening utan förutfattade meningar inser genast att ens identitet, självbild är något som styr såväl kvinnornas som männens beteende och våra val högst markant och är ingalunda ett sociokulturellt problem som kan lösas genom att det manliga inflytandet ska bortprioriteras för att gagna jämlikhet.

Jag vågar påstå att rollen i maktens topp är en lika svårhanterlig som isolerande aspekt mot den kvinnliga identiteten. Vissa lyckats bra precis som vissa kvinnor kan bli skickliga stridspiloter utan att känna sig kompromissade som kvinnor men för flertalet är det absolut inte en option i livet, dvs rekryteringsunderlaget är smalt.

Min uppfattning är att det finns betydligt fler kvinnor än män som ratar den tilltänkta och så isolerande rollen i maktens topp. Jag vågar påstå att om socialdemokrater skulle få för sig att ha två kvinnliga språkrör så skulle det finnas betydligt fler villiga kandidater. Det skulle bota den avskräckande effekten av att behöva vara ensam i sin position.

Med lite sarkasm så skulle jag påstå vidare som allmän tendens: ”kvinnor är makt i kvadrat när de är två men bara hälften när hon är ensam och i mannens fall är det precis tvärtom”…typ: ”den dagen som kvinnor känner sig bekvämare att gå på toa ensam än med väninnan som sällskap, den dagen är vi jämlika”. För oss män är det en obekväm tanke att behöva säga till ens bästis ”ska vi gå och kissa?”

Det kan tolkas som skämt men våra sociala eller antisociala toalettvanor reflekterar betydligt mer det faktum vad makt handlar om än alla genusteorier: maktens innersta egenskap är en metaforisk pissoar! Det är ett problem eller icke problem på individuell nivå och inte på en kollektiv. Därför har alla våra ansträngningar varit praktiskt taget förgäves och så oerhört forcerade. Kvinnor må hända ser vad deras män gör och reflekterar därefter men kvinnors eget beteende hamnar i deras blinda fläck helt utan reflektioner.

Hur så? Genusforskning har avslöjat alla mannens felkalkyler varför kvinnan hamnar så snett i makens fördelning. Men hennes egna felkalkyler lyser med sin frånvaro, där har vi ansvarsfrihetens och utsatthetens amnesti, dvs kvinnorna är inte ansvariga för sin brist på inflytande utan männen även om vi delar rösträtt demokratiskt jämlikt en röst per en väljare oberoende av könet.

Mona Sahlin är en kompetent människa på många sätt, men hon funkade inte som sosseledare.

Bara för att man råkar vara kvinna så behöver man inte vara "rätt" i alla sammanhang. Margaret Tatcher skulle till exempel varit helt malplacerad som ledare för ett kommunistparti!

Sahlin lyckades aldrig ena partiet runt sig. Det faktum att hon råkar vara kvinna spelade troligen en ytterst marginell roll i sammanhanget. Folk gillade henne inte för att de inte höll med om hennes åsikter eller hade svårt för hennes ledarstil och allmänna framtoning. Hon var helt enkelt fel kvinna på fel plats.

Se på centerpartiet som klarat sig bra med en populära Maud Olofsson som ledare. Hon har fungerat väl i det sammanhanget, i alla fall där och då.

Sossarnas problem är att de inte odlat fram en fungerande uppsättning lämpliga partiledarkandidater. I stället styrs partiet av några ganska impopulära figurer.

Och nu vill ingen bli partiledare, eftersom det uppfattas som ett kamikazeuppdrag, som någon sa.