Säg om ni vill ha jobbet!

Vem vill vara surrad vid masten när skutan går under? Frivilliga? Någon?

Väl skrivet, och på tiden!

Alla säger att stackars Mona har blivit förrådd och att man nu är elak mot henne för att hon är kvinna. I själva verket gjorde sättet hon valdes på att hon aldrig haft förtroendet att vara partiledare.

Efter Göran Persson skulle det varit Anna Lindh. När hon dog skyllde man utlämningen av de två egyptierna på henne. När väl Göran Persson lämnade sin post, var det enda kreativa som partiet kunde hitta på att nästa partiledare skulle vara en kvinna.

Det fanns tre kvinnor som kunde vara intressanta, Mona Sahlin, Margot Wallström, och någon till. Mona var tydlig: Hon ville bara vara partiledare om ingen annan ville det, alltså att hon inte riskerade att förlora omröstningen eftersom motkandidat saknades. Modigt.

De andra två sa nej. Mona ställde upp och blev antagen i brist på andra kandidater.

Ett större misstroendevotum får man leta efter. Kvinna eller inte, kan man inte ens vinna en kamp om partiledarskapet, så har man inte där uppe att göra. Vilket skulle bevisas.

Jag har anmält mitt intresse man ingen är intresserad.

Kan det möjligen vara så att finska partier har en mer öppen profil mot väljarna?

I Sverige är det nämligen så att väljarna bara har betydelse på valdagen, resten av tiden är det bara intern "partidemokrati" som gäller. Att tala om för oss väljare att man vill bli partiledare kan vara taktiskt riskabelt när parti-eliten ska bestämma vem som får jobbet.

Mycket bra analys som belyser problemet att partiets kultur och självsyn nu står i vägen för den revolution man står inför. I den kulturen är partiledaren en person som å Partiets vägnar förvaltar den samhällsyn Partiet står för och kämpar för att förverkliga den på det sätt Partiet har valt. En förvaltare och utförare som ödmjukt sagt "inte räcker väl jag till, men om ni verkligen vill så ställer jag upp". Kommer inte denna kultur att kväva möjligheterna till förnyelse? Exit socialdemokraterna.

Förmodligen. Deras tillsättning av partiledare garanterar praktiskt att de aldrig kommer få någon som kan förändra eller rädda partiet. Nu börjar det dryftas att nästa partiledare skall vara någon som har varit arbetslös, slagits med försäkringskassan, och så vidare.

En toppstyrd organisation kan fungera alldeles utmärkt när den kan styra hur dess omgivning ser ut, som sossarna gjort i 70 år eller så, av och till. Högern lyckades aldrig sparka ut dem tillräckligt länge för att radera ut alla de S-märkta och S-lojala tjänstemän som finns i systemet. Nu har högern möjlighet till detta, omvärlden har förändrats (vi lever inte längre i industrisamhället, tack och lov), och sossarnas toppstyrning blir då ett absolut hinder för att göra de förändringar som behövs för att överleva.

En gång i tiden var jag väldigt arg på sossarna. Nu tycker jag mest synd om dem.

Håller helt med. Tog även upp ämnet på min blogg; http://www.metrobloggen.se/borgesson.

Han det handla om det gamla "trugandet", nåt sorts politiktrugande? Liknande scenario:

- Vill du ha en kopp kaffe?
-Nej, Tack.
.
-Ska du inte ha en kopp kaffe ändå?
-Nej, det behövs inte.
.
-Vill du inte ha en kopp kaffe ändå?
-Nej, det är bra som det är.
.
Senare: Jag fick inte ens en kopp kaffe.