S kris är hela Sveriges kris

Den som läst mycket science fiction har lätta att känna igen socialdemokraternas situation just nu. Rymdskeppet kraschar. Besättningen går ur och de befinner sig på jorden. Det är sig likt. Familj och bekanta finns där. Men ändå är det något som inte stämmer. Allt är i grunden något annat. Planeten försöker återskapa rymdfararnas minne och medvetande, men är egentligen något helt annat. De är "lost in the universe".

Lite så är det för dagens socialdemokrater. När valrörelsen kraschade i september var det i ett samhälle som lämnat folkrörelsetänket, där fack och social bakgrund i allt mindre utsträckning definierar människor, där politiker uppfattas som anställda beslutsfattare, inte som förtroendepersoner. "Ska hon få behålla jobbet?" var den vanligaste rubriken om Mona Sahlin. Det handlar om ett välavlönat jobb, men vi alla kan som i en dokusåpa bestämma om hon ska röstas ut eller inte.

Just nu ser det ut som om socialdemokraternas väg tillbaka är lång. Det vore faktiskt inte så bra för Sverige. Ett land ska inte ha cementerade beslutsfattare; det är viktigt med regeringsbyten. När de partier som nu regerar i Alliansen gick fram med paroller om "skifte vi makten", menade de inte att de själva skulle regera i evighet i stället för socialdemokraterna, utan just att landet mår bra av att då och då byta styre. Risken för förstening, brist på lyhördhet, vänskapskorruption och en alltför anpasslig förvaltning ökar när ett enda regeringsalternativ är det givna. Det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet bär syn för sägen.

Det parti som inriktar sig på en lång oppositionstid förändras av just detta. Främst att partiet blir mindre attraktivt som arbetsgivare Färre utredare, tänkare, debattörer är beredda att ägna hela sin själ åt partiet. Det finns fördelar med det, men nackdelarna överväger. När man - som dagens socialdemokrati - på några år förlorat tusentals uppdrag innebär det också att en ny generation inte får chansen som politiker. Också detta blir en utarmning.

De senaste veckorna är en mörk utgångspunkt för socialdemokratin. Förlorar man också 2014 blir det minst 12 år i opposition. De förstagångsväljare som röstar i 2018 års val var sex år när socialdemokraterna senast satt vid makten.

Mycket kretsar kring partiledaren. Politiken blir alltmer amerikaniserad och valen tenderar att bli som presidentval. Hittills har ingen trätt fram som efterträdare till Mona Sahlin. Det beror nog inte bara på folkrörelsetraditionen inom socialdemokratin, utan också på att fältet är så tunt.

Detta är inte unikt för socialdemokraterna. När det förr fanns kronprinsar och kronprinsessor i partierna, självklara efterträdare som stod på tur, är nu allt strålkastarljus på partiledaren och övriga personer står i en ständig slagskugga. Mediekoncentrationen på partiledaren och riksdagens svagare ställning har gjort det svårare för partier, främst i opposition, att ha flera starka företrädare.

Det mest anmärkningsvärda är att det inte tycks finnas någon stark gruppering med en vilja att förändra både sitt parti och Sverige. När Per Ahlmark blev folkpartiledare 1975, Bengt Westerberg 1983 var de båda ledare för grupperingar inom partiet med syfte att göra något annorlunda. Samma sak med skiftena 1987 i centern (Olof Johansson) och 2001 (Maud Olofsson), liksom med Fredrik Reinfeldt hos moderaterna 2003. Det tycks inte finnas någon gruppering med förtroende för varandra inom socialdemokraterna. Det kan ses som en styrka, en avsaknad av falangstrider, men är i praktiken en svaghet. Så länge maktfrågan handlar om förpackning lär det dröja innan socialdemokraterna kommer igen.

Några måste helt enkelt våga träda fram med ett internt program och ta ledningen. Annars blir det ingen förändring. Det finns i den socialdemokratiska traditionen både ett tillväxttänkande och ett rättvisebegrepp som tilltalar svenskarna. Oavsett hur detta manifesteras i konkreta politiska krav finns här en politisk uppgift som är större än en nisch. Och kommer igen gör de nog. Och de har chansen att vara ett stort europeiskt socialdemokratiskt parti, kring 30 procent. Också det kräver en förändrad självbild.

När partiet väl landar, oavsett pilot, är det på en planet där inte ens de nu aktiva före detta partiledarna som Ingvar Carlsson och Göran Persson skulle känna igen sig.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30186

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sverige under (S) - ett land där medborgarna skall omhändertas, födas med hjälm på, och därefter direkt in i kollektivistiska lösningar från dagis, fritis och skolis, passiviseringen har förgjort hela landet och dess invånare. Ett land utan geist och drivkraft. Olle Wästberg har givetvis rätt i att Sverige behöver regeringsbyten. Då krävs politik för framtiden, (S) av idag är inget annat än en kuliss, och bakom den finns ingenting - absolut ingenting.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #2 Carina Nordén Åkerlund, 2010-11-15, 11:19

S kris är hela Sverige möjlighet.

Permalänk | Anmäl #5 Leif D, 2010-11-15, 12:00

Sverige behöver Socialdemokraterna lika mycket som vi behöver hattarna och mössorna. Tiderna förändras och förhoppningsvis är sverige snart moget att släppa fram ett modernt nykonservativt parti som kan föra fram kapitalismen och liberalismen på allvar.

Permalänk | Anmäl #6 Lee Bertin, 2010-11-15, 13:16

Social Demokrati är Kollektivism. De borgeliga partierna är nyanser mer Konservativa men är likaså fortfarande Socialdemokrater. Det är tråkigt att vi Svenskar tror att Staten alltid är god. Det är den ju inte. Staten (alltså ett antal få individer som vi tror representerar oss) styr och ställer med oss och våra pengar. Med en otrolig apparatchik och marknadsföring får dom oss att göra som dom vill. Med hot av våld tvingas vi att ge bort våra pengar, vår tid och vår frihet. Det borgeliga är bara nyansen annorlunda och fortfarande Social demokratiska uti fingertopparna. Det är systemet som inte fungerar och liksom skum som flyter till ytan så söker de moraliskt korrumperade sig till makt positioner inom politiken. Där kan dom styra och ställa och aldrig göra någonting produktivt.

Permalänk | Anmäl #7 John Manners, 2010-11-21, 04:58

Maktskifte hör till en levande demokrati. Helt rätt!
Problemet är om det finns alternativ som inte bara är formella.

Jag diskuterar och kommenterar Olles artikel på min blogg, se denna länk:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/12/en-levande-demokrati-kraver...

Permalänk | Anmäl #8 Lars-Erick Forsgren, 2010-12-16, 12:50

Socialdemoktraterna måste kopiera Sverigedemokraternas invandringsavskaffande målsättningar. Då finns det återigen en framtid för S. Det är inte socialismen det är fel på inom S i den mån den riktas mot den egna nationen, det är sveket mot det svenska folket i form av massiv invandring. Inget folk vill frivilligt bli utplånat.
Innan man inser detta kommer S aldrig att resa sig igen. Partiet behövs ju inte längre nu när Sverigedemokraterna finns.

Permalänk | Anmäl #11 Tussilago Kaprifol, 2011-07-13, 03:32