Bortskämda barn eller bortkomna föräldrar?

Min 21-årige son har Angelmans Syndrom vilket innebär svåra funktionshinder. Han kan inte prata, är skakig både grov och finmotoriskt och har ett förstånd som en två-åring. Hans assistenter tar hand om hans behov dygnet runt. Men han älskar att hjälpa till! Bäddar sin säng. Inte så snyggt - men i alla fall. Han vill! Dukar bordet. Dammsuger ibland och rör i matgrytorna. Hans förstånd räcker inte till att förstå hur man sorterar tvätt men han kan stoppa in den i maskinen och trycka på knappen. Ögonen lyser på honom när han lyckas. Trots allt finns det en hel del friska celler i honom och en viss slags mänsklig intelligens. Och det här underbara medfödda sinnelaget att vilja vara DELAKTIG i sociala sammanhang verkar vara helt och hållet oförstört hos honom.Det har fått näring och uppmuntran att blomma ut och växa och gör honom idag till en väldigt sympatisk och omtyckt kille.

För visst är det så att behovet och drivkraften att vara delaktig i allt som hör livet till är en medfödd rättighet om man inte är väldigt autistisk eller på andra sätt svårt skadad?

Att hantera och klara av både sånt som är roligt och sånt som är tråkigt liksom att klara av känslor av både glädje och olust är att ha fått den bästa biljetten till vuxenlivet. Om man som förälder berövar sina barn denna möjlighet har man både idiotförklarat och vingklippt dom. Med stor risk för att de aldrig någonsin ska kunna bygga upp varaktiga relationer privat eller i yrkeslivet. Eller bli särskilt omtyckta.

Men det är fel att prata om de bortskämda barnen. Istället kan vi ha fokus på bortkomna föräldrar, mesiga, medberoende och pinsamma. Föräldrar som behöver hjälp med att skilja på sina egna behov och på barnens behov. Nu har TV valt att visa väldigt extrema varianter av det här dilemmat. Jag tror att de allra flesta föräldrar åtminstone gör sitt allra bästa för att släppa taget om sina barn.
Och att många av oss brottas med frågor på en helt annan nivå än den vi ser i TV.

Bättre och mer läkande att lyfta sådant som många kan känna igen.
Vad gör man när ens tonårsdotter bryter ihop för att hon inte får den dyraste mobiltelefonen?
Hur hjälper man henne på bästa sätt att stå ut med orättvisor i världen och sin egen ilska?Hur möter man sin son när han försöker göra mig skyldig till att han inte kan gå ut på lördagkvällen för att han gjort slut på sina pengar?  Hur tacklar jag mina egna känslor av inbillad snålhet när jag säger nej?

Det är underbart att kunna vara ett stöd för sina barn och hjälpa dem ut i livet. Det vill vi alla!
Om man har gott om pengar är det inte fel att använda dem till sina barn. Jag hade så gärna köpt en lägenhet till min studerande dotter i Stockholm. Men jag skulle lämnat henne fri att ta hand om både den och sig själv och inte tagit ifrån henne lyckan att misslyckas med matlagning den ena dan och fixa det alldeles utmärkt den andra.Precis som hon gör idag i sin lilla studentlya och som gör henne så levande, kreativ,växande och mänsklig!

Oberoende av om man har mycket pengar eller inte så kan man alltid vara ett bra stöd för sina barn!

Ett sätt att hjälpa sina barn är att ha förtroendet för dem att själva klara sig igenom motgångar och svårigheter. Ett annat sätt är att hjälpa dem att njuta av sina framgångar och känna sig nöjda med sig själva. Det tredje och kanske största av allt är att finnas där med sin famn och sin kärlek när de ska upptäcka och uthärda smärtan av att de faktiskt djupast och innerst inne alltid kommer att vara ensamma.

www.mormorharrysson.blogg.se

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30099

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Rysligt bra artikel! Sånt här vill jag läsa varje dag! Sista stycket är så bra formulerat att jag knappt finner ord.

Permalänk | Anmäl #1 Anna Sikström, 2010-11-12, 10:40

Det blev så tyst....kanske för att det väcker många tanker!
Jag fastnar speciellt för hur du formulerar dig kring att ge barnet möjigheter att utveckla sin inbyggda lust att vara delaktig, kreativ och behövd.
För att kunna ge denna möjlighet måste en förälder balansera mellan att vara flexibel och rigid, att kunna släppa tyglarna i rätta ögonblicket och låta barnet pröva sig fram och som du säger, få ramla och slå sig, resa sig och prova igen. Och att vara stark nog att kunna ge ett ramverk, dra gränser, och kunna hålla dessa tills barnet är stort nog, starkt och självständigt nog att bryta dessa och själv ta ansvar för konsekvenserna.

"För visst är det så att behovet och drivkraften att vara delaktig i allt som hör livet till är en medfödd rättighet om man inte är väldigt autistisk eller på andra sätt svårt skadad?

Att hantera och klara av både sånt som är roligt och sånt som är tråkigt liksom att klara av känslor av både glädje och olust är att ha fått den bästa biljetten till vuxenlivet. Om man som förälder berövar sina barn denna möjlighet har man både idiotförklarat och vingklippt dom."

Bra skrivet. Det är inte lätt att vara förälder.
Som förälder måste man våga stå pall inför sina barn och vara en stabil grund som de kan ta avstamp från.
Che Guevara sade: man måste förhärda sig, utan att någonsin förlora ömheten.

Permalänk | Anmäl #2 L. Cienfuegos, 2010-11-12, 11:13

Jag blir glad av att läsa om hur, det lyser ur ögonen på din son när han lyckats. Denna glädje borde alla föräldrar få se hos sina barn.
Visst behöver vi alla motgångar ibland, hur kan vi uppskatta och glädjas åt att lyckas om vi aldrig tillåts misslyckas?

Dessa ungdomar kommer aldrig uppskatta något här i livet eftersom dem förväntar sig att få allting, att detta skulle vara en rättighet.
Dem förstår det inte nu men kanske om tio år att deras föräldrar faktiskt gjort dem en otjänst.

Permalänk | Anmäl #3 Jenny Brodd, 2010-11-12, 13:51

Det är ju inte bortskämda på det vis som TV vill visa, utan bara kändiswanabee, inhyrda statister från statist.se
lyssna på Kino P1
http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/2733254.mp3

Permalänk | Anmäl #4 Arne Hake, 2010-11-12, 19:05

Riktigt bra artikel, tack!

Permalänk | Anmäl #5 Pauline Hyttner, 2010-11-14, 01:42

Otroligt bra välskrivet, intressant och väldigt sant.

Permalänk | Anmäl #6 Gunvi Lundqvist, 2010-11-17, 00:19