Kriget utmanar den svenska identiteten

Det finns inget terminologiskt fastslaget förhållningssätt till en verklighet i vilken unga svenska soldater dör i strid. Då denna väsensfrämmande verklighet blir vår och måste verbaliseras, lånar därför svenska medier oavkortat Försvarsmaktens fackspråk och beskriver händelsen in i minsta tekniska detalj. Följden blir att vi översköljs av militära begrepp vilkas innebörd knappast är allmän kännedom. På så vis smyger sig en helt ny begreppsvärld in i det svenska språket utan att vi reflekterar över det paradigmskifte i svensk självuppfattning som detta faktiskt innebär.

Generalmajor Berndt Grundeviks minutiöst detaljerade redogörelse för händelserna 40 kilometer väster om Mazar-i-Sharif tycktes vara specifikt ämnade att underlätta den kollektiva svenska sorgebearbetningen. Men det är ingen Estoniaförtvivlan som uttrycks, för i samma andetag som förlusten bekräftas, försäkras vi om att våra soldaters stridsmoral är fortsatt hög och orubblig. Kenneth Wallin dog inte förgäves, eller som ÖB:s Sverker Göranson uttryckte saken: "Han har betalat det yttersta priset för sin insats för freden och andra människors säkerhet och trygghet." Repliken är som hämtad ur en patriotisk krigsfilm, men i dagens Sverige uppfattas den av allmänheten som ett balanserat och värdigt sätt att ära en stupad svensk soldat.

Vårt kollektiva beslut att solidarisera oss med det afghanska folket i dess kamp mot talibanernas religiösa förtryck har hittills krävt fem svenska soldaters liv. Siffror från Försvarsmakten visar att antalet rekryter till utlandsförbanden ökar dramatiskt när en svensk soldat stupar. Ändå finns det en stark ovilja att tolka detta statistiska faktum som ett tecken på idealism eller offervilja. "Det attraherar en viss typ av äventyrslystna personer," menar istället Fredrik Asplund, chef på antagningssektionen på Försvarsmakten. "Det kan ha att göra med hur konjunkturen ser ut just nu med hög arbetslöshet," spekulerar Lars Fresker, ordförande i officersförbundet. Med andra ord, soldaterna är antingen dumma eller fattiga. Vad som helst, bara de inte framstår som idealister.

En annan förklaring vore kanske helt enkelt att den svenska insatsstyrkan i Afghanistan sakta men säkert håller på att få oss att inse att fred inte är en födslorätt. Våra soldater kanske är de första att förstå att hotbilden i en globaliserad värld gör att Afghanistans sak är vår, precis som Finlands sak var vår för 70 år sedan. Frågan är bara hur högt vi värderar våra ideal och hur långt vi är villiga att gå för att försvara dem.

De gula band som en del svenskar, i likhet med amerikaner och israeler har börjat bära för att uttrycka sitt stöd för våra soldater ger en fingervisning om hur långt vissa är villiga att gå. De över 15000 människor som inom loppet en vecka anslöt sig till en Facebook-sida där Kenneth Wallin kallas för "en svensk hjälte" ger ytterligare en indikation, liksom att svensk press nu plötsligt är förvirrande lik den israeliska pressen efter en dödlig attack mot en IDF-patrull på gränsen till Gazaremsan.

"Dödad i strid" är en ny identitet i Sverige, men här i Israel läser vi varannan vecka om unga män och kvinnor som, i det israeliska narrativet, "har betalat det yttersta priset för sin insats för freden och andra människors säkerhet och trygghet." Precis som i svensk media lånar de israeliska journalisterna oavkortat det israeliska försvarets fackspråk när de beskriver omständigheterna kring en stupad soldat, eftersom den precisa terminologin förmedlar värdighet och respekt för de döda. Även här ges sorgen utrymme i samma andetag som medborgarna försäkras om att stridsmoralen är fortsatt hög och orubblig och att ingen soldat dör förgäves.

När svenska mödrar och fäder tvingas sörja sina barn som dött för våra ideal, torde det bli svårare för svensk nyhetsrapportering att bibehålla sin distanserade och ibland cyniska ton i rapporteringen från internationella konflikthärdar. Sverige är nu ett land där människor hedras som dött i strid, i kampen för våra kollektiva värderingar. I den svenska debatten lär det därför bli ytterst besvärligt att hysa samma lakoniska krigsförakt som tidigare, samma antagonism mot länder som går i krig för att försvara sina ideal.

Hur kommer vi fortsättningsvis, i nationalistskräckens Sverige, förhålla oss till det faktum att det nu finns ideal som vi skickar soldater i döden för att försvara? Inget offentligt narrativ kring en stupad soldat kan nämligen utesluta teman som vördnad, nationell samling och kamp för det goda. I takt med att förlusterna ökar kommer det därför att krävas en allt tydligare definition av Sveriges identitet och värdegrund.

Paul Widen (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29774

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"stridsfordon 90" och" pansarterrängbil203" ett beklagligt "paradigmskifte i svensk självuppfattning" ?
Vi har sedan tidernas begynnelse sett språket följa förändrade världsbilder, det är ingen ny innovation. Och inget vi kan kämpa emot.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #1 Carina Nordén Åkerlund, 2010-11-03, 13:40

Sveriges identititet och värdegrund är ryggradslöshet och brist på självständigt tänkande i kombination med profithunger och självgodhet och det är vi beredda att offra många liv för.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2010-11-03, 13:52

Har det gått så långt så att för att vara moralisk måste man kriga? För att finnas måste man kriga? Är det något som modern uppväxt har givit upphov till? Många av de som nu anser att Sverige bör övergå att vara en nation som USA och Israel, som är i ständigt krig för 'det goda' har växt upp ständigt omgivna av våldsamma actionfilmer, våldsamma data- och tevespel och George Bush och Rumsfelds sanningar på teveskärmen.

Afghanistan kan då vara ett relativt säkert ställe att för en gångs skull få uttrycka vår höga svenska moral och frihetsälskan med militära medel. Visserligen gör vi det rätt fegt framtittandes bakom ryggen på tuffa storebror USA. För det finns väl inga planer att vi ska vara kvar där med våra militärer när USA har har lämnat med svansen mellan benen som dom fick göra i Vietnam?

Undrar just om vi är lika benägna att skapa hjältar i ett krig mot Saudi-Arabiens, där demokratibrist, kvinnorförtryck och medeltida straffvanor utgör en solid bakgrund till att få slåss för frihet och rättvisa, precis som Robin Hood eller George Bush. Men visst är det ett litet aber att Bush hamnar på fel sida i den konflikten nu när amerikanarna gör sin största vapenförsäljning någonsin till just Saudi-Arabien.

Min gissning är att de som vill kriga i Afghanistan inte har minsta lust att militärt uttrycka hög moral mot Saudi-Arabien. Dom är nog rätt tysta också verbalt. Man anser nog att vi också i fortsättningen ska överlämna åt USA att välja länder och folk som ska dödas och lemlästas när vi ska skapa svenska krigshjältar och bygga vår identitet som modiga och frihetsälskande.

FNs tanke att de som avhåller sig från krig och våld är de som är moraliska och kan vara stolta är som bortblåst. Hollywood har segrat.

Permalänk | Anmäl #5 Bertil Jansson, 2010-11-04, 02:41

Det stora problemet är att Sverige inte längre har någon försvarsmakt utan att den är överlämnad till Bilderberggruppen och visserligen var det bra med avskaffandet utav värnplikten men avskaffandet utav att svenska soldater försvarar Sverige var definitivt ett totalt nerköp för hela landets befolkning.

Reglerna om att militärer i svenska försvaret skall vara beredda på utlandstjänst, hur vrickat det än är, måste omprövas så vi får en svensk försvarsmakt igen.

Permalänk | Anmäl #6 Mikael Forsberg, 2010-11-07, 03:06

Det finns inga intelligenta varelser som startar krig.

Permalänk | Anmäl #7 Tomas Hammar, 2010-12-27, 18:25