Så fort man kritiserar Israel drar liberaler fram rasistkortet

I en essä i tidskriften Etc i somras visade jag varför det finns anledning för en liberal att vara skeptiskt inställd till en judisk stat i Mellanöstern. Reaktionerna blev att jag är en historieförfalskare och antisemit. Hur och varför var mindre tydligt. Jag är dock inte förvånad. Nyligen frågade jag en framstående intellektuell socialliberal varifrån svenska liberalers Israelkramande kommer. Hans svar löd (fritt ur minnet): Förintelsen var 1900-talets mest definierande händelse.

Jag håller med, även om jag precis som personen ovan möjligen skulle vilja lägga till Sovjetunionens brott mot mänskligheten för att samlingen ska bli komplett. Däremot har jag svårt att se ett förhållningssätt till Förintelsen som så politiskt att det kan forma hela ens ideologiska världsbild. Politik och ideologi brukar handla om konfliktlinjer, om värderingar som stöts och blöts mot varandra. Men Nazitysklands utrotningsläger är inte en fråga som det bråkas om i några seriösa kretsar. Ingen är - kan vara - för. Inte ens nynazister verkar det som, besatta som de är av att "bevisa" att den aldrig har ägt rum.

Och frågan är om inte liberaler, i jakten på fiender att kanalisera sin politiska energi mot, ser antisemiter där Don Quijote en gång såg jättar. I fantasin. Det betyder inte att antisemitismen är utrotad. För till skillnad från monstren i Cervantes roman har judehatet visat sitt fula tryne i verkligheten på ett smärtsamt konkret sätt. Men dagens liberala riddare är i denna fråga nästan lika patetiska som någonsin deras spanske kamrat. Och väderkvarnar tycks det fortfarande finnas gott om.

Bland de främsta i detta led av bepansrade krigare står bloggaren och folkpartisten Erik Svansbo, som påstår att undertecknad hatar judar. Anklagelser om antisemitism är ett vapen med vass klinga, vars svingande blad får den mest luttrade debattör att ducka. Vem vill liknas vid en industriell massmördare i nazistuniform? Det är orättvist och ohederligt. Och en grov förolämpning.

For the record: Min drivkraft i frågan om Mellanöstern är rättvisa, samt intellektuell konsistens och konsekvens. Inte aversion mot judar. Rasism är mig mycket, mycket främmande. Låt mig använda Svansbos argumentation för att visa hur den moderna quixotismen tar sig uttryck.

Jag har på min blogg (www.metrobloggen.se/segerfeldt) bland annat noterat att (1) de som är snarast att dra fram antisemitismkortet också tenderar att vara de som mest högljutt försvarar Israel, (2) de flesta ledarsidor är pro-israeliska och (3) den arabiska antisemitismen skiljer sig i grunden från sin europeiska kusin. Detta förvandlar Svansbo fantasifullt till att jag påstått "att de som engagerar sig emot antisemitism gör detta medvetet för att dölja kritik mot Israel" samt att jag "ser en pro-israelisk konspiration i media samt skyller mellanösterns antisemitism på Israel."

Det finns naturligtvis en enorm mängd engagemang och arbete mot antisemitism som inte har med Israel att göra. Det vore helt befängt att påstå något annat. Däremot används begreppet som ett vapen i Mellanösterndebatten. Det finns det mängder av bevis för, inte minst hos Svansbo själv. Antisionism och antisemitism blandas ihop, titt som tätt.

Vad gäller den mediala frågan är det inte mer konspiratoriskt att påvisa det uppenbara att landets ledarsidor tenderar att vara pro-israeliska än att säga att de oftast är borgerliga. Så den sista punkten i Svansbos anklagelse, som tarvar en längre diskussion. Mellanöstern i den vidare bemärkelsen är en krutdurk av etniska och religiösa spänningar. Även om det är olyckligt är det inte underligt att invandrare därifrån tar med sig dessa konflikter hit. Och det är ur detta perspektiv arabisk antisemitism ska ses; ungefär som kurdiskt turkhat, syrianskt arabhat och shiamuslimskt sunnihat. Det ska inte jämställas med den kraft som skapade
Förintelsen, för det var något helt annat.

Det betyder ingalunda att den arabiska antisemitismen ska ursäktas. Men den måste förstås, i betydelsen tolkas, på rätt sätt. Jag skyller alltså inte arabisk antisemitism på Israel, som Svansbo antyder, utan att jag förklarar den på det sättet. Men när man förlorat sig i en grumlig sagovärld är det svårt att tillräckligt klart för att uppfatta sådana tydliga skillnader.

Det gäller också att komma ihåg att det är Europas, inte Mellanösterns, speciella historia som ger antisemitismen en särskild betydelse här. Kommentarer i stil med "Nu jagas judar på våra gator igen" är visserligen sanna, men ges av den förflyttade kontexten en annan innebörd. När en arab misshandlas av en syrian uteblir motsvarande kommentarer, trots att det är en liknande företeelse.

Det är inte Svansbos betydelse utan det signifikativa i hans retorik som gör att en så stor del av denna text ägnas åt honom. För precis som Don Quijote lät sina romantiska känslor ta överhanden över förnuftet, sätter Svansbo instinkt före intellekt. På sin blogg skriver han om mig:

[N]ågonstans måste man dra en gräns och säga ifrån. Om en person för felaktiga resonemang måste man påpeka för dem att de är felaktiga, och om en person börjar resonera i rasistiska banor måste man våga säga det. Då stänger man den intellektuella diskussionen. Men det måste man någon gång göra, om man tror på rätt och fel.

Tydligare än så kan dogmatiken inte uttryckas. När argumenten tryter slutar man tänka, och drar fram rasistkortet. Reptilhjärnan har talat. Ett annat exempel på liberalers förvridna världsbild i denna fråga finns i en tråd på Facebook, där en person som jag låter vara anonym på fullt allvar menar att Åsa Linderborgs avsky mot Israel är ett arv från Jaruzelskis Polen, då den hotade kommunistregimen använde ett klassiskt populistgrepp - de främmande - för att få bort fokus från sina egna misslyckanden. En diktatur hetsade mot judar för att rädda sitt eget skinn. Åsa Linderborg må vara tokig i de flesta liberalers ögon (även i mina), men någon hotad diktator är hon inte.

En mycket rimligare analys skulle vara att hon ser Israel som ett postkolonialt eller imperialistiskt projekt. Väst mot Syd, eller rika mot fattiga, om man så vill. Som den vänsterpartistiska riksdagsmannen Kalle Larsson en gång uttryckte det: "kapitalism mot mänskliga rättigheter". Att tolka denna inställning som ett i det närmaste genetiskt arv av illvilja mot judar är fantasifullt, minst sagt. Man är inte antisemit bara för att man är kommunist.

I samma Facebooktråd diskuteras om det per definition är antisemitiskt att dra en parallell mellan Israel och Nazityskland. Jag menar att så ingalunda är fallet. Det är groteskt, smaklöst och omdömeslöst, men har ingenting att göra med missaktning mot judar att göra. Som mothugg skriver samma person då följande satiriska text: "Obama dödar vita araber i Irak och bygger apartheidmurar runt sina medborgare i Bagdad. Man kan tycka negrerna borde veta bättre med sin historia, eller hur? Hurdå rasistiskt? Det var ju själve fan att man inte kan rikta legitim kritik mot ...USA:s politik utan beskyllas för rasism."

Syftet är att visa att eftersom det är rasistiskt att kalla Obama för "neger" så är det antisemitiskt att göra kopplingar mellan judarna under Förintelsen och dagens Israel. Parallellen faller på sin egen orimlighet. Man kan kritisera Israel, och lägga till rasism, och man kan kritisera USA, och lägga till rasism. I bägge fallen är det förkastligt.

"Neger" är ett nedsättande omdöme, som i USA främst syftar på ättlingar till de slavar som tvingades dit. "Jude" är inte ett nedsättande omdöme, utan det helt vanliga ordet för den etnicitet som de flesta israeler tillhör.

USA är ingen "negerstat". De svarta utgör inte bara en minoritet av befolkningen, staten definierar sig inte heller etniskt. Israel är däremot en judisk stat, som mycket starkt definierar sig utifrån sin etniska identitet, skapad av religion och/eller blodsband. Denna identifieringsmekanism är möjligen mindre problematisk på territorier som är etniskt homogena, men bäddar för katastrof i etniskt heterogena sådana. Den dagen Israel väljer en arab till president blir begreppet jude långt mindre relevant i sammanhanget.

Den som säger att amerikanerna aldrig lär sig något av historien är inte rasistisk. Den som säger att människor från mer traditionella, etniska nationalstater än USA, som tyskar, japaner eller för den delen svenskar borde lära av sin historia får inte någon rasiststämpel i pannan.

När jag tidigare har problematiserat Israels judiskhet har jag å ena sidan fått höra att hela landet genomsyras av judenheten, och att det är antisemitiskt att förneka staten den rätten, och å den andra att Israel enligt konstitutionen är icke-konfessionell och därmed icke-judisk, och att det är antisemitiskt att hävda något annat. Den som säger att en Israel är en judisk stat är antisemit. Och den som motsätter sig att Israel ska vara en judisk stat är antisemit. Det är inte lätt det här.

För att göra en annan litterär referens: det är livsfarligt att ständigt ropa på vargen. För till slut står den lilla herdepojken där helt själv, när den ylande vargflocken en gång faktiskt dyker upp, med dräglande käftar och vässade tänder. Då duger inte väderkvarnsövningar som träning. För då behövs det verkligt, vasst och kallt stål. Alltför mycket fäktande gör att eggen blir slö.

Fredrik Segerfeldt (51 artiklar)

Anmäl