Stjärntydning på högsta nivå

Dessvärre råder det nästan samstämmighet bland de politiska partierna, när det gäller försöken att förklara de bakomliggande mekanismerna bakom arbetslöshet genom att hänvisa till sökprocesser och matchningsproblem. Härigenom kan man flytta över skulden till problemen på arbetslösa, och den borgerliga alliansregeringen kan då lugnt påskynda demontering av välfärden.

I konjunkturinstitutets makroekonomiska modell ges två förklaringar till varför jämviktsarbetslöshet uppkommer. Å ena sidan, säger man, råder imperfekt konkurrens på arbets- och produktmarknaderna. Å andra sidan gäller det arbetsmarknadens sökprocesser som en ytterligare orsaktill arbetslöshet. Enligt denna modell bestäms den långsiktiga jämviktsarbetslösheten "således av en rad olika faktorer som påverkar prisbildning,lönebildning, företagens rekryteringsbeteende och de arbetslösas sökbeteende". Om raden av faktorer lämnas öppen så kan ju ingen anmärka på konjunkturinstitutets prognosmodell.

Beveridgekurvan sägs illustrera sambandet mellan vakanser, lediga jobb, och arbetslöshet: "Ju fler lediga jobb som finns, desto större är sannolikheten för en person att finna ett arbete, dvs. desto lägre blir arbetslösheten". Ett otroligt ambitiöst sätt att uttrycka själklarheten. Och här staplas nu självklarheter på varandra: "Exempelvis leder fallande efterfrågan i ekonomin till att vakanserna minskar samtidigt som arbetslösheten stiger...När konjunkturen vänder och efterfrågan i ekonomin ökar stiger antalet vakanser och arbetslösheten minskar."När företagens kostnader blir för höga vid nyanställningar sjunker efterfrågan på arbetskraft! Företag som ändå måste anställa tvingas att betalahögre löner. Sysselsättningen är lägre när matchningskostnader införs i modellen - återigen hamnar man i intuitiva commonsense-resonemang, som möjligen ger ett sken trovärdighet men som ingenting förklarar.

Riksbankens Penningpolitiska rapport 2007/2 visar en Beveridgekurva för åren 1980-2006(vakanser och arbetslösa i procent av arbetskraften,bilden t.v nedan). Riksbankens kommentar: "Sambandet var relativt stabilt under hela 1980-talet. Men i början av 1990-talet blev utvecklingen dramatisk, då andelen arbetslösa ökade snabbt samtidigt som vakanstalen i stort sett var oförändrade. Sedan mitten av 1990-talet har kurvan skiftat utåt, vilket kan tyda på att matchningen fungerar sämre än på 1980-talet."

Vad har då matchningar med ökad arbetslöshet att göra? Om det finns 25 arbetslösa rörmockare och två lediga jobb - då är det inte en fråga om matchningsproblem. På strängt taget samtliga arbetsmarknadsområden är situationen likartad. Om antalet lediga jobb är oförändrat över tiden är det ju ett rimligare antagande att arbetskraften ökar genom att fler personer kommer ut på arbetsmarknaden, vilket också i stort överensstämmer med arbetslöshetssiffror för perioden. Roterar man riksbankens beveridgekurva 180 grader och plottar statistiksiffrorna så är det alldeles tydligt att mätpunkterna koncentreras till elliptiska kurvor som i andra bilden. Räntan har förändrats kraftigt under samma period. Diskontot på 80-talet föll från 10 procent till 8 procent -88, 89-93 pendlade diskontot mellan 9 och 12 procent, och från 1995 föll reporäntan från 8.5 procent till 0.75 procent 2010 (nyligen höjt till 1 procent). Ellipskurvorna visar en i det närmaste fullständig överensstämmelse med ränteutvecklingen. Reporäntans kraftiga fall belyser kontraktionen av antal lediga jobb och ökning av arbetslösheten. Talet om matchningsproblem på arbetsmarknaden har därför, såvitt jag förstår, mera likhet med"ekonomisk astrologi" - försök att tyda stjärnbilderna på statistikhimlen. Allvarligt talat, det är beklämmande att "ekonomiproffsen" i riksdag och regering ägnar sig åt något som gränsar till kvacksalveri och oseriösa statistiklekar och därmed riskerar välfärden för folket.