Den europeiska adelns politiska återkomst

År 1984 for jag till Wien för att göra en några program för radions vetenskapsredaktion. De fick rubriken "Österrike-Ungern: Ett EG i miniatyr". Min guide den gången var János Pereéyi - en ungersk ädling som hade flytt till Sverige och senare disputerat på en avhandling i historia i Uppsala om revolutionsuppfattningen 1848-49. De åren stod hela Europa i brand och revolutionärerna krossades under stor grymhet. Ett och ett halvt sekel senare blev detta inte fallet: revolutionen lyckades, under fredliga förhållanden.

János förde mig till en mörk lokal vid Ringstrasse, snett emot det praktfulla Schwarzenberg-palatset. Den var som en bordell, oskyltad och inspyrd med sura dofter. Man talade dämpat därinne. Jag träffade en Edler von Schuschnigg, brorson till Österrikes siste kansler före Anschluss 1938. Detta var Wiens adelsklubb. Den österrikiska adeln hade avskaffats efter dubbelmonarkins nederlag i första världskriget och det var totalförbud på att bära ärvda titlar i denna stat. Den österrikiska republiken hade tvungit adelskulturen till en dissidenttillvaro.

Således: Jag befann mig i en underground-värld.

Inte många år senare var scenen totalt ommöblerad. 1991 mottog baron Perényi mig och min radiokollega Anders Hammarlund i den ungerska ambassaden på Bankgasse, helt nära Bollhausplatz och Bundeskanzleramt, som sitt lands minister. Anders och jag skulle göra musikradio om Béla Bartók och hans tid, "Europa i mikrokosmos". Bartók, sa János, debuterade som åttaåring på mina farföräldrars gods i Rutenien (tillhörande dagens Ukraina). Vid denna tid hade Karel Schwarzenberg, ättling till den riksfurstliga släkten med detta namn (och med den genealogiska, men rättsligt ogiltiga, titulaturen Fürst zu Schwarzenberg, Graf zu Sulz, gefürsteter Landgraf im Kleggau, Herzog zu Krummau), blivit den tjeckoslovakiske presidenten Václav Havels stabschef, tillika ståthållare i Bratislava. Idag är han sedan flera år Republiken Tjeckiens utrikesminister.

János Perényis familj tillhörde aristokratin i det österrikiska kejsarriket. Hans farfars farfar hade varit Ungerns siste paladin, landets förnämsta representant inför kejsarmakten i Wien. Sedan den ungerska revolten krossats 1849 (genom ryska truppers framfart - en liknande sak inträffade senare, 1956), vägrade denne att resa sig när den unge Frans Josef, usurpatorn på tronen, inträdde i ett rum. Kalla det ståndshögfärd: han tillhörde, denne Perényi, en europeisk härskarklass som höll sig vid makten fram till första världskriget och på flera ställen, exempelvis Ungern, ännu ett tag. Den vägrade att acceptera några nederlag. Dagens regim i Budapest bär tydliga spår från detta feodalsamhällets sista tidevarv.

Dessa minnen föll mig in när jag för kort tid sedan läste ett reportage i Der Spiegel (som sedan omedelbart rewritades av Dagens Nyheters Berlin-korrespondent) om företrädare för en avdankad nobless i dagens förbundsrepublik. Med det tyska kejsarrikets fall 1918 avskaffades adeln som officiellt stånd i också detta tyska land (till skillnad från Republiken Finland, där den alltjämt äger ett erkänt riddarhus och levererade två statspresidenter, Svinhufvud och Mannerheim, under det föregående århundradet), men saken löstes i den nya staten så att titeln blev en del av namnet. Försvarsministern i den nuvarande Merkel-regeringen, Karl-Theodor Maria Nikolaus Johann Jacob Philipp Franz Joseph Sylvester Freiherr von und zu Guttenberg, är således varken baron eller adelsman, lika litet som en tidigare finansminister, Otto Graf von Lambsdorff, var någon "riktig" greve - men samtidigt en påminnelse om gamla eliters överlevnadskraft i de moderna samhällena.

Dessa samhällens förmåga att integrera de forna härskarklasserna har på det hela taget varit förbluffande framgångsrik. I Weimarrepubliken lyckades det inte så väl. Där fanns en revanschlystnad som gjorde att många av de gamla namnen anslöt sig till den nationalsocialistiska rörelsen i hopp om att den nye kejsaren, Adolf Hitler, skulle återupprätta den tidigare ordningen. En sådan ättelägg gifte till och med in sig i det svenska kungahuset. Men bland detroniserade tyska aristokrater fanns också de som tyckte genuint illa om rövarpacket och ansåg att de hade bättre rätt att styra och befalla än de bruna uppkomlingarna. Deras sak kröntes rätt liten framgång.

Den europeiska adeln var en internationell klass. Den gifte sig över nationsgränser. Den hade gods och egendomar här och var och ställde sig i olika furstars tjänst. Den styrde lokalt och tänkte globalt och den talade ett gemensamt språk - först latin, sedan franska. När det nya Europa skulle byggas upp, efter två förödande världskrig, fanns det en beställning på eliter som på liknande sätt kunde operera utanför nationsgränserna. De skulle inte vara bundna till territorier och befolkningar. De skulle inte begränsas av tillfälliga folkmeningar. De skulle kunna ingå allianser och forma dynastier, om också inte på det genetiska släktskapets grund. Och förebilder fanns att tillgå. En internationalism av Palmes och Bildts märke blir något lättare att förstå om man sätter den i förbindelse med deras rötter i nordeuropeisk lant- och tjänsteadel.

I det perspektivet kanske den demokratiska nationalstaten, vars födelseplats var Europa, kan ses som en historisk parentes. Många opinionsbildare hoppades efter kalla krigets slut på en ny medeltid. Men kurian skulle denna gång inte finnas i Rom utan i Bryssel. På sina håll fick klaner och krigsherrar fritt spelrum. Korståg började organiseras, krigsmakter ställdes in på intervention, inte på försvar mot invasion. Terrorbalansen hade hållit dem någorlunda i schack. Ny-adeln häckar inte i några sunkiga klubblokaler. Den håller stången mot uppkäftiga undersåtar och den utrustar sig med vackra kuttersmycken som Guttenberg och hans hustru, född Bismarck.

Anders Björnsson (27 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29581

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kan det inte vara så att antalet adelsmän i politiken står i proportion till antalet i adelsmän befolkningen med den skillnad att deras namn i vissa fall sticker ut med ett af, von eller dé som prefix vilket gör att man lägger märke till dem lite extra.

Permalänk | Anmäl #1 Lee Bertin, 2010-10-30, 09:12

Är det inte dags att adeln börjar ta ansvar och jobba för det gemensamma goda och inte bara leva loppan i sina slott och ta skönhetsbad i sina guldmyntsreservoarer för att pigga upp sig inför nöjesutmaningar?
Att ha en sådan fortvarande privilegierad grupp lekandes på sina rikedomar måste ju vara en ren nationell förlustaffär. De har kanske även bättre möjligheter att utbilda sig och skaffa även en gnutta allmän bildning.

När VI den självförhärligande allmogen och massan av vanligt folk har fått härja fritt på politikens scen och vi väljare slita hårt med att ens försöka förstå vad våra egna representanter sysslar med när allt ändå verkar bli allt flummigare med tilltagande värdeförstöring så kanske finns det några adliga som vet var begreppet ”värde” innebär i det långa perspektivet, dvs hållbar utveckling. De har ju i alla fall lyckats bevara ett och annat värdefullt genom att ha anpassat sig även sömlöst till tidens anda.

Vi bör nog låta dem praoa ett tag för att se vart det bär eller hur, Anders Björnsson?

Permalänk | Anmäl #2 Christofer Catilan, 2010-10-30, 09:49

Annars brukar det väl mest talas om den poitiska/tjänstemanna adeln, som gifter sig med varandra. Sedan ordnar de offentliga jobb åt de juniorer som inte också blir poiitiker...

Apropå Bildt: Härstammade inte Palme från gammal adel i Baltikum?

Permalänk | Anmäl #3 Bernt, 2010-10-30, 11:25

När jag såg rubriken tänkte jag på de nya borgarråden Regina Kevius och Anna König Jerlmyr. Mycket kungligt var det.

Permalänk | Anmäl #4 SwingThatCat, 2010-10-30, 13:01

Don Cheney och Halliburton tjänade miljarder i FNs olja-mot-mat-program.

Jag vet inte hur mycket Bildt tjänade med Lundin Oil/Petroleum.

De kommer aldrig att ställas till svars för sina brott. De rika har all makt och de tänker inte slänga en av sina egna i fängelse.

Oligopol och plutokrati är definitioner som ofta används för att beskriva USA i dag. I USA vändes beundran för Putin till avsky när Putin började sända oligarkerna i fängelse. Plötsligt var Putin inte längre en av oss. Här är en video från den svenska inaveln, ursäkta, adeln:
http://www.youtube.com/watch?v=bBXyB7niEc0

Sverige är inte långt efter USA.

Permalänk | Anmäl #5 Peter H, 2010-10-30, 20:03

Avundsjukan tar sig nya intryck. Visst är det så att europa har klasser, om man skall se till rättvisa så får man vända sig till USA som alltid. USA är ett klasslöst samhälle där alla kan göra sig en framtid oavsett bakgrund. Amerikaner är inte intresserade av bakgrund. Var du kommer ifrån är egalt. En turk i USA blir amerikan direkt han blir medborgare. Turkar i Tyskland ses som invandrare även i tredje generation. Det luktar konstigt om europa i denna fråga.

Peter H. skriver särdeles korkat. Peter H. för sig med felaktigheter som är direkt infantila.

De som tjänade på olja-mot-mat programmet var korrupta FN byråkrater och Iraks tyrann. Att inte förstå det tyder på önsketänkande från vänsterhåll. Vänstern har inte förstått någonting av vad tyrannerna gjort med världen. Peter H. är ett typexempel på detta.

Permalänk | Anmäl #7 Benke Olsson, 2010-10-30, 23:48

Benke Olsson, du har tydligen varit i New York i en vecka och nu vet du allt om USA. Kanske du är som Victoria, så amerikaniserad att du inte kan ha ett svenskt bröllop? Du måste ha det så som "vi" gör det borta i Amerika.

Du vet ingenting om USA. Societeten i New York är identisk med överklassen i Stockholm. Att där inte finns en adel betyder inte att där inte finns klasser. Vanligast handlar det helt enkelt om att folk med pengar dras till folk med pengar och pengar ställer inga frågor. Överklassen i en oligarki är oligarkerna.

Du lever i en högervriden sagovärld var regeringar och byråkrater är korrupta och företagare är vita riddare som slåss för Jesus. Halliburtons inblandning är väl dokumenterat, även om den amerikanska regeringen under Bush försökte dölja deras inblandning. Cheney ansåg att sanktioner, som den mot Irak, skadade de amerikanska företagen.

Lägg av med det tråkiga vänstersnacket. Saddam var Reagans kompis. Ni brydde er aldrig att Saddam gasade kurder och iranier. Och det var ni tokhögern som stödde islamiseringen av Pakistan och Afghanistan.

Och att stå upp mot korruption är inte avundsjuka. Korruption är extremt destruktivt för samhället och bör jämföras med organiserad brottslighet.

Permalänk | Anmäl #8 Peter H, 2010-10-31, 08:07

Jag trodde ''avundsjuka''-argumentet skulle komma betydligt snabbare än som post nummer 7. Att använda ''avundsjuka'' som ett argument i sig är ungefär lika bitande som att identifiera en företeelse som ''PK'' och därmed tro att man har något att tillföra.

Permalänk | Anmäl #10 Halvbert Erling, 2010-11-01, 19:10