Bror Duktig och Innanförskapet

Intåget av Sverigedemokraterna i Riksdagen har inte gått utländska medier förbi. Under månaden som gått sedan valet har bland andra BBC, Financial Times, Stern, Le Monde och New York Times i skiftande ordalag rapporterat om ett nytt Sverige. Senast i förra veckan (20 oktober) hänvisar australienska Sydney Morning Herald till SD:s valresultat. Sveriges internationella "perfekthet" har fått sig en törn: Bror Duktig har uppfostrat 330 000 rasister, ett intryck som stärkts med skotten i Malmö. Men uppfattningen om Sverige som mindre moraliskt är en destruktiv förenkling av verkligheten. Snarare än samlingspunkt för en ny främlingsfientlig rörelse är SD en hemvist för eftersläntrande värdekonservatism. Denna förståelse måste vara underlaget för diskussionen när vi nu justerar politiken och synen på oss själva. Risken är annars att vi reagera på en strömning som inte finns vilket i sin tur underminerar vår 'soft power' utomlands och vår sammanhållning här hemma. Men det väcker också nya frågor: kan vårt liberala samhälle tolerera konservatism? Om regeringen menar allvar med att skapa Föregångslandet Sverige är det dags att på allvar diskutera innanförskapet.

Erik Meier Carlsen och Markus Uvells bok Folkhemspopulismen - en berättelse om Sverigedemokraternas väljare (Timbro, April 2010) har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i media efter valet. Det upphetsade tonläget om det nya främlingsfientliga Sverige har inte lämnat utrymme för en seriös diskussion om bokens kärnbudskap: trots partiföreträdarnas ofta bruna förflutna är majoriteten av SD:s väljare kusligt "vanliga". Självklart finns det skinnskallar och extrema element - kanske är Malmömannen en av dem - men de flesta väljarna är Svenssons: lärare, fabriksarbetare och sjuksköterskor. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många rasister för att få in SD i riksdagen.

Det som förenar dessa grupper är inte drömmen om en framtida nationalistisk stormakt utan nostalgin kring ett gyllene förflutet folkhem på 50- och 60-talet, en tid då de menar att alla var lika och staten tog hand om de sina. De delar en uppfattning om att Sverige har varit unikt och att för mycket förändring - och invandringen är enkel att peka på - förstör detta. Detta förklarar varför SD tog lika många röster från KD som V, lika många från S som M. På SD:s riksårsmöte 2008 hävdade partisekretare Björn Söder att om Per Albin Hansson hade levt idag hade han varit Sverigedemokrat.

Vi har hamnat i en situation i vilken den politiska huvudfårans allt mer liberala hållning inte längre förmår attrahera de som stannat kvar i värdekonservatismen och nostalgin. Bror Duktig har inte uppfostrat 330 000 nya rasister men han har rört sig för snabbt för att alla ska kunna känna igen honom. Vi ska vara stolta över att vi idag är öppnare och mer liberala än på "det gyllene 60-talet" men vi måste bli bättre på att förklara fördelarna. 5.7% av Sveriges befolkning - människor som i stor mån identifierar sig som "innanför" - känner sig som främlingar i sitt eget land. Alliansen vann valet 2006 på beskrivningen av utanförskapet, den vann valet 2010 på skötandet av finanskrisen. För att vinna nästa val måste regeringen bli bättre på att diskutera innanförskapet.

Innanförskapet som begrepp har dykt upp i ledare i DN (24/01/2008), GP (16/04/2010) och NSD (16/ 09/2010). Men det förvånar inte att den enda tidningen som har pratat om innanförskapet som mer än deltagande på arbetsmarknaden är Sydsvenska Dagbladet i Skåne (11/02/2009 och 10/12/2009) - regionen där SD är som starkast. Även om arbetslinjen utan tvekan måste anses vara en nyckelkomponent i strävan att skapa ett Sverige där alla människor kan känna sig delaktiga så får det inte stanna där. Vi får inte reduceras till ett samhälle som hålls samman av lönecheckar och självdeklarationer. Alliansen måste våga prata om hur den inom ramen för ett öppet och välkomnande samhälle ser på "svenskhet" och Sveriges roll i världen.

Sveriges öppenhet och starka känsla av ansvar både för varandra och för andra har länge givit Sverige en speciell ställning internationellt. Vi har givits mer utrymme än vad vår begränsade storlek medger. Sättet som vi hanterar den nya parlamentariska situationen på påverkar inte bara vår möjlighet att skapa bättre förutsättningar för ett starkt Sverige, det påverkar i allra högsta grad också vår möjlighet att verka för mänskliga rättigheter och fred i vår omvärld. Genom att se de 330 000 SD-väljarna som annat än bara ny-indoktrinerade rasister möjliggör vi ett samtal mellan dem och de etablerade partierna om liberalismens fördelar och nackdelar. Vi måste tillåta en öppen diskussion om vad för typ av samhälle vi vill vara utan att anta att alla vill samma sak. Risken är annars att fler av dem som vi nu kallar rasister faktiskt blir det. Om vi lyckas med detta har vi lyckats med någonting som Österrike, Nederländerna, Ungern, Frankrike och så många andra inte har klarat av. Kanske mer än någonsin kommer vi att vara Föregångslandet Sverige.

Christian Westerlind Wigström,
PhD i Internationella Relationer, Oxford

Christian Westerlind Wigström (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29576

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

" Risken är annars att fler av dem som vi nu kallar rasister faktiskt blir det. Om vi lyckas med detta har vi lyckats med någonting som Österrike, Nederländerna, Ungern, Frankrike och så många andra inte har klarat av. "
Vad menar skribenten?! Försöker de uppräknade länderna skapa rasister utan att lyckas?

Permalänk | Anmäl #1 Margareta Andersson, 2010-10-29, 09:55