Äldre civila i stället för unga soldater

Ungdom, en kategorisering, som i väst inkluderar människor strax under 50 år, har i väst tagit över allt som påverkar vår nära framtid. Att som pensionär ha yrkes, social och allmänpolitisk livserfarenhet, är i dag av intet värde. Vi har varit ett reslystet folk. Detta har gett kunskaper om många länder, att sätta i jämförelse med vår egen historia. Åldern, ger med automation mer kunskap, och det är ett demokratiskt underskott, att den inte används. Visst finns skeendet i världen nedskrivet, men detta räcker inte till ungdomliga och politiskt hållbara argument och beslut. Beslut om deltagande i krig, borde inte vara så totalt knutna till den del av befolkningen som har minst livserfarenhet. Inte heller borde konstruktionen av de efterkonstruerade motiven ske, utan att den äldre delen av befolkningen konsulterats. Den delen av vårt folk, som har minst livserfarenhet både ger och tar emot krigsretoriken. Att vara ung, är ett skede i livet. Detta kan inte ändras på genom utbildning av vår försvarsmakt.  Kvar står då för soldaterna, kunskaper om tekniken att överleva och avliva. Vilket inte kan ersätta en äldre människas förmåga att förstå en mycket annorlunda kultur och ett främmande socialt ansvarsmönster, som i Afghanistan.

Vi delges bilder, av soldater konverserande med afghaner, och inget ont om det. Det avsedda PR-värdet blir stort i vårt land, men är av motsatt värde i Afghanistan. Att, med ett hängande vapen på magen, tro att det de säger tas emot som kungsord, är en tro som endast hör den unga människan till.  Självfallet lyssnar den unge afghanske mannen på soldaten, men det ger honom mer reslust än fredsvilja.  Sanningen är, att vare sig den unge afghanen, eller den lika unge soldaten, verbalt kan påverka en äldre afghan, familjeöverhuvud eller en sk klanledare..

Sällan förverkligar de äldre människorna i dessa länder de planer och drömmar som framförs av samhällets ungdomar. Makten är där fortfarande knuten till den nära livserfarenheten, i motsatts till Sverige. De reala förändringar som sker och har skett, är där knutna till generationsskiften i tiden, och därmed till livserfarenheter. Ett starkt religiöst område som Afghanistan, bromsar dessutom alla tekniska och sociala förändringar i tiden. Den tiden kan endast marginellt kortas, med inbördeskrig och/eller utländsk intervention.

(  Notera myndigheternas anpassning och respekt för kyrkans roll i USA och nuvarande Ryssland  )

Med ovanstående vill jag ha sagt, att de soldater vi sänder till Afghanistan, lyssnar landets gamle artigt på, men de bryr sig lika lite om västvärdens unga soldater, som om landets egen ungdom.

Hur lite våra soldater förstår, framkommer även i de argument och kommentarer som framförts i TV:s nyhetsrapportering.

Soldater visas omgivna av ett antal strålande småbarn på skärmen.   Detta uppfattas i väst, som ett kvitto på att insatsens är steg i rätt riktning. Omgivningens vuxna Afghaner däremot, ser att soldaterna skyddar sig själva, med hjälp av deras barn.

En utsänd journalist meddelar, att ett antal av fienden har dödats av våra utsända ungdomar. Även om våra soldater och media kallar dem talibaner, al quaida eller knarkhandlare, så är det Afghaner. Deras familjeband, inkluderar och berör hundratals människor. En Afghan skadad eller dödad, förorsakar inte en uppfostrande rädsla, utan ett vedergällningstvång från familjens sida. Ett tvång, oberoende av ålderspyramiden.

Vårt deltagande i detta krig, medför, att vi kommer att finnas på den förlorande sidan. Krig är en förlegad form av kolonialism. Att döpa om dessa ord till demokratisträvan, jämställdhet o.d är rena dumheterna. Vad även detta krig gäller är råvarutillgångar och handelspotential.

Vi kapitalister, har i 75 år verkat för att sära på människor för att göra dem politiskt och produktivt hanterliga. Vi har tappat insikten, att bakgrunden till dessa destruktiva ansträngningar, i dag ersatts av utbildade ansvarsfulla människor, som i dag är förhandlingskapabla. I detta internt svenska förhållande behöver vi själva inse, att för att få bästa möjliga utfall av en förändring bör vi åter föra in de äldre, även i det svenska samhällets styre.

Svenskt företagande i utvecklingsländer, har medfört att många länders humanister och tekniker tagits till Sverige för utbildning.

Om vi i Sverige känner för att förändra Afghanistan, i riktning mot vårt västerländska sätt att leva och ansvara för varandra finns det humanare och mer ekonomiska alternativ än unga soldater. Bjud in de som har den reella makten i Afghanistan. De gamla männen och i enstaka fall kvinnor, som dess regering inte bestämmer över. Inte i går, inte i dag, och heller inte i morgon. Visa våra kommuner, skolor, sjuk och äldrevård, våra småindustrier och vår löntagarrörelses skonsamma påverkan på det reala ägandet. Visa vår existerande verklighet. Bjud in några tusen av familjehuvudena utan inblandning av vår försvarsmakt och utrikesdepartement.

Inte till SAAB eller Bofors krigsindustrier, utan om man tänker efter i dessa banor, har vi så mycket annat som är närmare en medmänsklig framtid.

Torsten Johansson Pensionär i Älmhult