S kan få bli MP:s juniorpartner

Rödgrön kollaps. Reinfeldt har lyckats fullständigt.

Hej Per Garthon!

Du var ju en del av den röd-gröna politikergrupp som smidde ihop valplattformen till september 2010. Du kände då på var det gnisslade - så att säga.

Jag är glad att du ser och erkänner värdet av både "röd" solidaritet och "grön" solidaritet. Men jag saknar en viktig bit i din analys - frihetsbegreppet!

Friheten är idag blå! Vi måste vrida frihetsbegreppet ur högerns hand. Med mindre kommer det inte att gå. Frågan är var de nya, framtida politiska allianserna finns?

Jag skrev detta dagen efter valet:
De nya politiska frågorna håller på att renodlas i den politiska debatten - i miljöer utanför etablissemangen. De nya politiska frågeställarna kommer inte att acceptera ett fortsatt tandlös mitt, orienterad mot gamla konflikter.

Denna nya frihetlighet bärs fram av tre grupper i samhället:

1. De unga som driver de "nya" frågorna - ekologism, medborgarskap i en politiskt fri cybervärld, båda könens emancipation, småföretagande, downsizing, en ny slags vardaglig Gröna Vågen-praktik mm.

2. Kvinnor, som skrämts av hårdheten i livsvillkoren. Antingen det är drivande feminister eller kvinnor som lutar sig in mot en gardinsömmande hemmafrudröm.

3. De äldre, som skrämts av bristen på vanlig mänsklig redbarhet i marknadsekonomins framfart och slarvet med det gemensamma, något så enkelt som snöröjning av trottoarer eller ordentlig mat till sjuka, barn och gamla.

Det handlar både om frihet FRÅN och frihet TILL.

Det är här den politiska sprängkraften finns, den som kommer att bygga nya politiska landskap. Ett nytt, modernt frihetsbegrepp :-)

Så tror jag.

"Juniorpartner"
Den satt fint. Den tid då man kallade juniorpartnern för "det statsbärande partiet" känns plötsligt väldigt avlägsen.
Det är tur att Palme och Erlander inte längre är med oss så att dom slipper uppleva detta

Miljöpartiet har inte vad som krävs för att storskaligt göra om Sverige i klimatvänlig riktning.

Att flytta ut på landet, stänga av plattan och värma gröten klar på eftervärmen samt bära yllekofta räddar inte världen.

Sedan krävs det en kulturförändring utöver den storskaliga gröna systemförändringen, har är Miljöpartiet ungefär rätt. Oklart för alla är emellertid hur denna nödvändiga kulturförändring ska utföras i praktiken. Var är Miljöpartiets praktiska lösningar? Inget svar.

Han står där med armarna i kors strax ovanför den lite överdimensionerade mage. Hans händer vittnar om kroppsarbete, även om det var ett tag sedan. Märkesglasögonen och guldklockan vittnar om att han tjänar okej med pengar, jeansen och flanellskjortan om en distans till medelklasstillvaron.

Han är van vid att få bestämma, bestämma med stöd från den solida pelare av medlemmar och klassmedvetenhet som han bekvämt och lite självgott lutar sig mot där han står. Tryggheten i att denna pelare bär, och den underlägsenhet han känner inför den fina värld han aldrig riktigt tillhört, gör att han under åren lagt sig till med manér som kan uppfattas som stöddiga och arroganta.

De andra har måhända sina fina utbildningar, sina vinklubbar, sina anor och sina vanor, men det är han som bestämmer, han som kan stå där och titta på dem lutad mot sin granitpelare. Det har väl hänt genom åren att andra gaddat ihop sig och tagit över rodret ett tag, men han har alltid kunnat luta sig tillbaka och roat sett på medan de försökt utan honom, och sedan har han med en suck kunnat rulla upp armarna och ställa allt till rätta.

Visst har det varit andra än de rika som försökt få vara med och bestämma. Kvinnosakskvinnor, kommunistiska drömmare, miljönissar och ungdomar. Alla har de flockats runt honom och velat ”samarbeta”. Han har gärna hjälpt till, gärna låtit dem stötta honom när de rika blivit för besvärliga, och han har lite nedlåtande nickat åt deras naiva förslag. Han har förstått att man inte får gunga båten för kraftigt. Visst har talet om jämställdhet, miljö, egenmakt och radikal jämlikhet låtit bra, och visst har han kunnat låna ett slagord här och där, men i grunden har det handlat om att hålla sig väl med pelaren och med den industri som han motvilligt förstått trots allt skapar välståndet han sedan kunnat ta del av och som han kunnat mata sin pelare med.

Men så en dag blir de små omkring honom oroliga och oregerliga. De rika börjar bli allt starkare och marken skakar. När den normalt så trygge mannen lite överseende skall luta sig mot sin pelare och styra upp situationen med kraften från graniten så ramlar han omkull. Pelaren bär honom inte utan den vacklar till, viker undan och mannen faller handlöst till golvet. Han försöker resa sig men märker till sin fasa att han blivit gammal och svag, och att han behöver de andras hjälp för att kunna resa sig igen… en bit bort står de rika, de belästa, de religiösa och de jordägande samlade och tittar på skådespelet. De tänker att det är deras tur nu, deras tur att bestämma ett tag.

Runt resterna av granitpelaren blir det också en yra. Många av mannens mindre kompisar ser nu chansen att ge igen för gamla oförätter, för alla gånge den gamle klappat dem nedlåtande på huvudet, för alla gånger han utnyttjat deras ungdomliga kraft och sedan använt den för sina egna syften. Nu skall en ny ordning danas, nu skall ordningen bli att det inte finns en given ordning, nu skall den gamle få dra oket han med, om han ens orkar det, om det ens är lönt att ha honom med.

Kanske skall man gå över till de rika och se om någon där vill leka? Kanske skall man ställa sig en bit bort och i smyg planera revolutionen? Kanske skall man försöka ta den gamles plats, laga pelaren och använda den för egna modernare syften? Kanske kan pelaren användas som gödning för en grönare framtid? Kanske, kanske, kanske…

Håller med goa gubben Garthon, de röda vill ta av åt vänster, de blå åt höger och det är allt tydligare att det är de gröna som håller kompassriktningen och visar stigen mot en bättre och lyckligare värld.

Hoppas också att vi kan hjälpa de tre små borgarna att undvika att bli uppätna av moderaterna och istället få dem att hitta tillbaka till de delar av sin politik som faktiskt är bra. Då håller jag med om att en ny politisk konstellation kan skapas, en där de gröna helt naturligt har ledartröjan.

Folkpartiet var liberala tills dess de snurrade in sig och ville stifta lagar om hur man får klä sig. Trodde de på allvar att man skulle kunna tvinga det hundratal svenskar det rör sig om till frihet från ett eventuellt klädförtryck? De borde veta bätttre. Om något så riskerar en sådan klädeslag att eventuella förtryckare istället tvingar de berörda kvinnorna att sitta instängda hemma, helt utan kontakt med omvärlden.

Centerpartier har några gröna infall men sålde tyvärr sin själ i kärnkraftsfrågan bara för att få vara med som nickedockor i regeringen.

Familjepartiet (som inte längre vill kallas KD:isarna) behöver också hitta tillbaka till värmen, kärleken och omtanken igen. Det osar lite frireligiös fanatism om dem och de måste inse att 1900-talet är slut för länge sedan.
Får dessutom ibland känslan av att de internt brottas mellan fina värderingar om allas lika värde samt att visa kärlek och omtanke för sin nästa, och å andra sidan en konservativ tvångströja som rent av riskerar att ge små bruna utslag. Kampanjen om "ett mänskligare Sverige" kommer från samme journalist som skrivit och i Expressen hyllar SDs troslärobok "Världsmästarna - när sverige blev mångkulturellt". Kärnan i KDs kampanjen anspelar i själva verket på en strävan efter ett mer renlärigt svenskt folk.

Gillar Gunillas kommentar om att "vrida frihetsbegreppet ur händerna" på de konservativa borgarna. Förmodligen går det lätt om inte högern hinner ta sitt förnuft till fånga.

Moderaterna skulle tex kunna lägga beslag på begreppet men tyvärr har de också trampat snett. De har ännu inte insett att miljösatsningar är det bästa som kan göras för att säkra både den nationella och den globala ekonomin. Istället vill de, säkerligen i god tro, genom piska och morötter stimulera människors inneboende vilja att få det bättre för sig själva. De verkar inte inse att de i själva verket bara skapar ett mer egoistiskt och girigt samhälle.

Sossarna lider av många olika symptom och det värsta är kanske associeringen med vänsterpartiet och därigenom kommunismen. Ser fram emot Nya Vänstern så att de kan bli rumsrena. Sen är det fackpamparna som om det inte sitter på strippklubb eller har gått över till SD, sitter och snackar skit om det där tobleroneälskande kjoltyget i partitoppen. Fast värst är nog faktiskt att de tappat sin liberala ådra och enbart ses som socialister. Självklart påverakade det också att Mona sågs mer, inte bara med Ohly, utan den klart mer skinande Maria. Mona hade mått bättre om hon lyckats hittat och omgärda sig av partikamrater istället.

De enda som är på rätt spår är de gröna.
De gröna genomsyras av frihetkänsla, att man får göra vad man vill, så länge det inte skadar någon eller något annat!
De gröna står för att skapa möjligheter för alla och tron att ingenting är omöjligt!
De gröna är de som verkligen agerar för hållbar livskvalitét för allt och alla!

Den gröna värdegrunden, uppbackade av ett gäng röda som kämpar med hjärtat för välfärd och solidaritet på ena sidan och ett gäng blåa som arbetar med hjärnan för frihet och entrepreneurskap på andra sidan, så ser framtiden väldigt ljus ut...inte bara för de gröna utan för moder jord och alla hennes barn.