Låt det rödgröna samarbetet vila i frid

I dag tisdag bekräftade Mona Sahlin att det rödgröna samarbetet tar en paus på obe-stämd tid. Beslutet är klokt och kommer inte oväntat. Samarbetet mellan de rödgröna var ett intressant experiment, men nu är det viktigt att de enskilda partierna möter fram-tiden genom att först och främst staka ut sin egen väg.

Jag tillhörde dem som var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialde-mokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regering-en och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare bjudas in i värmen - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utfor-ma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samti-digt med att finanskrisen drog fram över världen.

I många avseenden blev samarbetet framgångsrikt. Partiledarna fungerade väl ihop och kompromissviljan var större än väntat. Inte ens de mest inbitna optimister hade t ex vän-tat sig att de rödgröna skulle gå in i 2010 års valrörelse med en gemensam linje i Afgha-nistanfrågan. Nu talar allt för att vi också får en blocköverskridande uppgörelse i den frågan, möjligen utan Vänsterpartiet.

De rödgröna partierna står nu inför uppgiften att utveckla sin egen politik. De ideologis-ka skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeg-lar reella värde- och åsiktsskillnader inom den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.

Vänsterpartiet står inför ett vägval. Vill partiet återgå till att föra en traditionell vänster-politik och fylla upp det ideologiska tomrum till vänster som skapats genom vad många uppfattar som socialdemokraternas vandring åt mitten? Eller vill partiet utmejsla en profil där det gamla kommunistiska arvet läggs än mer åt sidan och där partiet framstår som en modern regeringsfähig vänster, som t ex Socialistisk Venstre i Norge? Vilken riktning partiet än väljer så skulle jag bli förvånad om Lars Ohly leder partiet i valrörel-sen 2014.

Miljöpartiet har de senaste åren allt starkare positionerat sig till vänster på den politiska spelplanen. En sådan vänsterpositionering är ingen naturnödvändighet givet Miljöparti-ets ideologi, och skulle partiet känna doften av regeringstaburetter är det inte omöjligt att röster höjs för att flytta Miljöpartiet närmare mitten. Samtidigt är det fortfarande skillnaden mellan vänster och höger strukturerar svensk politik, både bland väljarna och bland den politiska eliten. Ett hoppande fram och tillbaka på vänster-högerskalan är ing-en vinnande strategi för ett politiskt parti i Sverige i dag.

Socialdemokraternas utmaning är den svåraste. Partiet har - inte utan fog - kallats för världens mest framgångsrika politiska parti (åtminstone om vi håller oss till västvärl-den). Men genom de två senaste valens katastrofresultat riskerar partiet att snabbt för-vandlas till ett parti bland andra. Har partiets väljarbas verkligen nått botten? Vilka ord finns att ta till om Socialdemokraterna i valet 2014 landar på 25 procent? De två närmas-te årens arbete med att utveckla en socialdemokratisk politik för vår tid kommer att bli oerhört avgörande för partiets framtida möjligheter.

Nu är tid rödgrön enskild begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljein-riktning för varje enskilt parti. Låt därför det rödgröna samarbetet vila i frid, för att möjligen återuppstå i ny skrud inför valet 2014.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29494

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Socialism, kommunism och livsstilsfascism är svårt att kombinera!

Permalänk | Anmäl #2 Karl Laurentius Roos, 2010-11-01, 11:13