Bara en palatskupp kan rädda Socialdemokraterna

Det kan vara förmätet av en livslång folkpartist att ha synpunkter på hur socialdemokraterna ska lösa sin kris.

Men jag är ingen anhängare av evig blockpolitik och jag tror det vore bra för Sverige att socialdemokraterna kan vara en framåtblickande kraft i svensk politik.

En fördel med att ha hållit på länge med folkpartiet - jag lämnade dock aktiv politik för mer än tio år sedan - är att man får betydande erfarenhet av hur ett politiskt parti hanterar kriser och valnederlag.

Just därför att socialdemokraterna haft en så dominerande ställning identifieras partiet med Makten och Politiker. Jag minns vad jag tänkte när jag såg affischerna med Sahlin, Jämtin, Bodström och parollen: "Vi kan inte vänta!":

- De har tappat greppet på stämningen i landet!

Jag är övertygad om att en mycket stor del av väljarna reagerade cyniskt: De kan inte vänta på högre ersättning, de kan inte vänta på köttgrytorna etc.

Med mediernas hjälp har det politiska uppdraget framställts som ett jobb bland andra, bara lite bättre avlönat. För den som är aktiv i politiken är det nog ingen naturlig tanke - men så upplevs det. Och förstärks av den senaste publiciteten kring "bondpermis", som om politiker hade jobb som de har semester från etc.

Det här är ett synsätt som kommer att drabba hela politiken, alla partier. Jag tror att för hela politiken är det viktigt att upprätta tanken på "förtroendepersonen". I sina bästa stunder klarar Miljöpartiet det. Kanske vore det dags också för övriga partier att begränsa uppdragens längd. När USA:s president - och rader av andra politiker - kan ha åtta år som maxtid, varför skulle inte begränsade mandatperioder också kunna gälla i Sverige? Det skulle tvingar politiker att hålla annan kontakt med arbetslivet och skulle markera att det är ett tillfälligt förtroendeuppdrag att bli vald.

1950 hade drygt 225 000 svenskar kommunala uppdrag. Idag har är det knappt 50 000 som har det. 175 000 förtroendevalda har försvunnit. Antalet förtroendeuppdrag per tusen invånare har från 1964 sjunkit från 24 till knappt tio idag. I och för sig finns det ungefär 70 000 kommunala uppdrag, men mångsyssleriet gör att de innehas av långt färre personer. Effekten är genomgripande. Få känner en "politiker". Uttrycket "förtroendevald" har något inkrökt och antikverat över sig. Få använder det numera. Lika lite som ordet "politiker" förekom på 1950-talet. Då associerades det till amerikanska lokala bossar. "Politiker" är ett barn av den offentliga sektorns expansion och av att allt fler blev beroende av beslut som fattades där. "Det får du fråga politikerna om", svarar dagispersonalen när mjölken bytts mot vatten vid luncherna.

Vi vet genom de valundersökningarna att graden av förtroende ökar ju mer man personligen lär känna politiker. De som kan namnge en kandidat känner större förtroende för politiken än de som inte kan det. Föga märkligt; anonym makt skrämmer. De kommunalt förtroendevalda blivit så få att de inte träffas på bussen, på dagis eller i övrigt i vardagen. Motsatsställningen ökar med nedskärningskraven. Det blir de valda mot folket. Det drabbar de partier som hårdast identifieras med makten hårdast.

De politiska partierna utser varje år cirka 75.000 personer till någon typ av uppdrag - från statsråd och politiska sakkunniga till nämndemän. Det innebär att en valförlust på en procentenhet motsvarar 750 personer. När socialdemokraterna på åtta år gått ner nio procent innebär det 6.750 färre uppdrag. Man måste avskeda på partikansliet och i riksdagsgruppskansliet. LAS gäller. Även om det är arbetsbrist och annat blir man kvar med en del som man inte ville ha kvar. Andra slutar bittra och blir motkrafter i partiet. En tredje grupp är lokalt förankrade och klarar att ta få tunga kommunala uppdrag - och tränger därmed ut andra.

Fullmäktigeförsamlingar och riksdagsgrupp blir äldre. De nya stod som
regel på marginalplatser. Detta gör att en stor del av en yngre generation inte funderar på partiet som arbetsplats/framtidskarriär. De går till andra jobb - bildar familj, börjar tjäna hyggligt och återkommer aldrig till politiken, även om de behåller sitt intresse.

Den strategi varje parti har i det läget verkar likartad:

Man fyller den obligatoriska krisgruppen med yngre personer. I bästa fall
nytänkande, men trots allt satelliter till det dagliga politiska arbetet.

De som ändå valts in i olika församlingar grottar ner sig i det praktiska
och sköter sina uppdrag. Efter en tid vänjer man sig vid partiets nya
storlek och begränsade roll.

Detta är förlustens onda cirkel: Färre nya får möjlighet att jobba med
politiken. Svårigheten för nytänkande ökar. Risken för en ny förlust ökar.

Några saker händer på sikt:

Antingen cementeras det politiska utanförskapet. Partier blir nischartat och
nästan sekteristiskt. Man söker upp minde grupper som älskar en. De interna
kraven på renlärighet ökar. Man vänjer sig vid läget. "Stärk oppositionen"
satt folkpartiet en gång på valaffisch efter några decennier i opposition.

Eller börjar något nytt gro i partiet. Som i folkpartiet 1974 (Ahlmark, uppgörelse med samförståndet, aggressivare ton) och 1989 (Westerberg, steg åt höger ekonomiskt, samarbete med m) eller hos centern 1986 (Johansson, resultatpolitik, samarbete med s) eller hos moderaterna 2002 (Reinfeldt, en helt ny image).

En del av dessa total-makeovers har varit framgångsrika. Andra inte. Utmärkande är dock att de skett i opposition mot det gamla etablissemanget. Det har kommit en ny grupp människor med egna ambitioner, en egen idé och en vilja att ta makten. Det är ingenting som "kan släppas fram" av en sittande partiledning.

Exemplen är alla från borgerliga partier där strukturerna är långt svagare än hos socialdemokraterna. Socialdemokraterna har en stark organisation, stor riksdagsgrupp, många ombudsmän, institutionaliserad samverkan med LO. Frågan är om inte detta är ett hinder för förnyelse.

Den som spanar efter förnyelse i ett parti måste leta efter tänkbara uppstickare och förändrare utanför partietablissemangen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29483

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag har gjort samma analys som Olle Wästberg. "Vi vet genom de valundersökningarna att graden av förtroende ökar ju mer man personligen lär känna politiker." För att riksdagen skall ha en legitim makt måste antalet riksdagsplatser utökas istället för som dagstidningarnas ledarredaktioner ivrigt frammanar - minska antalet drastiskt. Riksdagsledamöterna måste väljas av folket och inte från en allt mindre partielit som sätter samman listorna. Om du är lydig mot partiledningen belönas du med riksdagsplats och förtroendeuppdrag. Om du tänker självständigt och driver en annan linje - åker du ut i kylan. Sverige har aldrig varit så toppstyrt som idag.
Genom att avskaffa partiernas makt över listordningen och istället låta folket välja med ett obligatorisk kryss på den kandidat som passar bäst - då blir också den kandidat vald som har störst stöd hos den som röstar på partiet. Inför renodlade personval och maxbegränsa tiden till två mandatperioder. Då slipper vi alla broilers som är utbildade för att bli politiker.
Det finns fler slutsatser att dra av Olle Wästbergs inlägg:
"Den som spanar efter förnyelse i ett parti måste leta efter tänkbara uppstickare och förändrare utanför partietablissemangen."
Det är idag lättare att starta ett nytt parti än att reformera de gamla partierna inifrån. Det känns hårt för en "livslång folkpartist" som Olle att erkänna men så är det. Själv har jag tröttnat på avsaknaden av ideologisk förankring och visioner och startat projektet med LiberalDemokraterna.
En ny våg inom politiken. Ring klocka ring - ut med det gamla - in med det nya. Medan de gamla partierna somnar in i maktens skyggor uppstår något nytt som engagerar en ny generation liberaler som är uppfyllda av ideologiskt tänkande och visionsarbete.

Permalänk | Anmäl #4 Jan Rejdnell, 2010-10-26, 20:13

Jag kan bara hålla med Jan. Även jag har engagerat mig i projektet att skapa ett LIBERALT parti i Sverige, Liberaldemokraterna.

De politiska partierna saknar visioner och idéer. Och det finns inget ideologiskt djup längre.

Sossarna har tillsatt en kommission med 53 personer, varav ingen(!) förutsett dagens kris i partiet, och dessa 53 representerar särintressen. Hur tusan ska de komma på några bra idéer överhuvudtaget.

Folkpartiet lider av Landskronakomplexet. Nu kanske de får sin vilja fram som vill köra för fullt på burkaförbud, gynundersökningar för invandrare, fler poliser och ordning och reda. Konceptet "funkade" ju i Landskorna.

Det behövs mer än att bara ta in nytt blod. Har man ett öppnat mjölkpaket i kylen som är två veckor gammalt, och stinkande, så hjälper det inte att hälla i en deciliter färsk mjölk. Mjölken i sin helhet blir inte mer aptitlig för det!

Det behövs nåt nytt, med djup och framtidsvisioner!

Liberaldemokraterna!

Permalänk | Anmäl #5 Torbjörn Jerlerup, 2010-10-26, 22:23

Under hela det för Socialdemokratin framgångsrika 1900-talet har partiet haft ekonomiskt utrymme att utlova förbättrade ekonomiska villkor - välfärdspolitik - åt sina väljare. Samtidigt har arbetskraften i sin helhet hela tiden varit ytterst trögrörlig och egentligen endast låtiti sig påverkas av tillgången till försäkringsersättningar, dvs. ersättningssystemens omfattning, ersättningsnivåerna och ersättningsperiodernas längd. De allmänna socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen har dessutom utgjort den nedre gränsen för all löneförhandling och alla arbetsrelaterade förmåner som kunnat framförhandlas.

Det är nu därför en befogad fråga vilken attraktionskraft de socialdemokratiska ideerna idag har mot bakgrund av en kraftigt vikande ekonomi, ett industrsamhälle på dekis, ringa förståelse för behovet av strukturreformer och geopolitiska förändringar i omvärlden. Det kommer definitivt att bli väsentligt mycket svårare att köpa väljarstöd framöver.

Det stora problemet är dock att begreppet "Den moderna människan" fått en så stor spridning. Allmänheten - och då inte bara socialdemokrater - tar miste på evolutionär utveckling och effekten av att ha generella välfärdssystem, som lyfter ALLA människor från grottmänniskostadiet.

Permalänk | Anmäl #6 Tobias Wallin, 2010-10-27, 10:32

Olle Wästberg brukar har rätt. Det är synn att både han och t ex Hans Lindblad lämnat den aktiva politiken.

Givetvis har han rätt även här!
Och givetvis gäller det samma sak för de flesta andra riksdagspartier, palatskupper behövs.
Eftersom ledningarna verkar helt avskärmade från fotfolket.

Alternativt nya partier som vilar på ideologi. Inte som nu på en pragmatisk kamp om makten och bara makten.

Permalänk | Anmäl #7 Lars-Erick Forsgren, 2010-10-27, 16:45

Ett tips till herr Wästberg: även om ens analys i övrigt kanske är korrekt tappar man i trovärdighet om man så tydligt visar att man inte begriper skillnaden mellan procent och procentenheter.

Permalänk | Anmäl #8 Karl Hörnell, 2010-10-28, 13:05

Jag tror att SAP är fast i att mer och mer bli en intresseorganisation för de som vill ha självutplånande invandringsnivåer och de som vill leva på bidrag. Försöker SAP återvinna sina gamla kärnväljare kommer de att förlora sina nya.
SAPs enorma ekonomiska tillgångar kommer få det att verka som de är kvar i gamet ett tag till men de är verkligen slut.

Permalänk | Anmäl #9 Martin A, 2010-10-30, 13:01

SSU är en sekt med orimligt stort infllytande. Mer på http://runelanestrand.wordpress.com

Permalänk | Anmäl #10 Rune Lanestrand, 2010-11-14, 11:46

Det jag finner intressant med Olles artikel är den historiska beskrivningen hur antalet politiskt förtroendevalda drastiskt har minskat. Det har även skett i ganska rejäl takt även på 2000-talet med nya förändrade kommunala organisationer där effektivitetstänkandet dominerar.
Priset har varit, och är,. få politiskt förtroendevalda. Det innebär också mindre av politiska "ambassadörer".
Samma utvecklingen har även ägt rum inom fackföreningsrörelsen och andra organisationer. Centralisering - "apparat"-tänket tar över mycket av den levande folkrörelsedebatten.

Permalänk | Anmäl #11 Bo Sundbäck, 2011-01-07, 21:42