Ali Baba och skatterna

Det hade varit bra om modellen för kalkylerna fanns tillgängliga på ett lätthanterligt sätt, men så långt det går att bedöma så förefaller den enda riktiga slutsatsen vara att oppositionens alternativa förslag skulle resultera i en något högre ränta och inflation. Men det är bara i detta avseende som alliansregeringen har rätt. I övriga fall är det bestämda intrycket att alliansregeringens förslag vilar på en förhoppning om att Adam Smith skall stiga ner från sin himmel och ordna ekonomin med sin osynliga hand.

Räntan är en avgörande faktor i strängt taget alla ekonomiska aktiviteter, och i det här avseendet måste man onekligen hålla med alliansregeringen om vikten av att hålla räntan på en acceptabel nivå. Men det är ingalunda så att låg ränta med automatik medför ökad investeringstakt och därmed också efterfrågan på arbetskraft. Sådana förenklade samband kan man nog påstå är rent nonsens. Även om det är billigare att låna pengar till investeringar så ökar också trögheten i systemet vid låg ränta (dessutom finns det ju alternativ användning av pengar med högre avkastning), vilket enkelt kan visas i nedanstående diagram. Kurvan till vänster representerar 3 procent och den till höger 1 procent (i övrigt allting lika).

Den ekonomiska perioden, dvs förändringarna tar väsentligt mycket längre tid, om vi vill ha en ränta som ligger lågt, t.ex som i kurvan till höger vid en procent. Med en traditionell socialdemokratisk politik kommer den ekonomiska aktiviteten att likna den vänstra kurvan. Det betyder också att trögheten i systemet reduceras samtidigt som aktiviteten i det ekonomiska systemet ökar under samma tidsperiod. (Obs:färgen på kurvorna avser sinus resp. cosinus, ej de politiska färgerna). Alliansregeringens politik förefaller ju slå tillbaka på deras egen huvudtes - arbetslinjen som den moderatdominerade regeringen föreslår ger nämligen den motsatta effekten. Satsningen på jobbcoachning är milt uttryckt bortkastade pengar.

Men i den politiska diskussionen - liksom även i den ekonomiska forskningen - lyckas man med konststycket att skapa en enda salig röra av allt och därmed bara öka oklarheten, vilket i slutändan resulterar i en inte alltför uppseendeväckande tanke att allt beror på allt. Låt oss ta ett steg tillbaka till den politisk-etiska diskussionen: Förutsättningen för att få fler personer i arbete är att efterfrågan på arbetskraft måste öka. Så enkelt är det. Hög arbetslöshet håller möjligen tillbaka inflationen men är ett gissel för välfärden, varför behovet av offentliga regleringar (och investeringar) ökar om arbetslösheten ligger ett par eller flera procentenheter över räntesatsen. Vem annars ska trolla fram jobben? Med en arbetslöshet mellan 6-9 procent så finns det helt enkelt inte arbete åt alla. Parollen "det skall löna sig att arbeta" riktar sig uppenbarligen till personer som redan har ett arbete med bra avkastning så länge räntesatsen ligger runt 1-2 procent.Skattesänkningar under den parollen bidrar otvivelaktigt till ökad ojämlikhet och hög arbetslöshet. Sänkta skatter förskjuter bara inkomstkurvan uppåt och har absolut ingen effekt på efterfrågan på arbetskraft. Moderaternas ståndpunkt baserad på tron att "jobben skall sprida sig" av sig själv om man sänker skatten för arbetsinkomster är och förblir en blind tro på 200-åriga konservativa principer. Under perioder av hög arbetslöshet är det endast genom offentliga åtgärder (och regleringar) som problemen kan bemästras - om åtgärderna inriktas på jobbskapande aktiviteter som bidrar till en jämnare inkomstfördelning. Det innebär också med nödvändighet ordentliga skattehöjningar för höginkomsttagare.
I den pågående debatten om skatten skall vara platt eller progressiv bör man noga analysera igenom vad som kan anses vara rimligt med tanke på samhällets åtaganden gentemot medborgarna - rätten till arbete, vård, skola omsorg osv och inte minst skatternas effekter på räntan. För närvarande finns inget bevis för de påstådda dynamiska effekterna av platt skatt. I det här sammanhanget är det återigen främst moderata politikers tro som anger tonen i debatten. Hur har det förresten gått för Island och de baltiska staterna, där man tillämpat platt skatt? Med en platt skatt på t.ex 20 procent har man överlämnat 80 procent till marknaden att reglera. Om och om igen har det visat sig att det inte går att överlämna så stort utrymme för marknadens fria hand.