Politiker har militariserat fredsarbetet

I regeringsförklaringen den 4 oktober hette det att "Sverige ska vara en stark röst för fred, frihet och försoning i Europa och världen." I praktiken omsätts denna tanke i ett engagemang i Afghanistan där Sverige bidrar med 500 militär personal för en årlig kostnad av 1,5 miljarder kronor.

Då det totala antalet engagerade soldater i Afghanistan räknas till 46 000 man, behövs det sannolikt mycket god hörsel för att höra denna svenska röst. I insatser i Afghanistan och i andra länder där Sverige deltar, exempelvis Kosovo, betonas de operationella aspekterna. Fokus ligger på hur en insats ska genomföras. I Afghanistan ska militär och civil personal samarbeta i s k Provincial Reconstruction Teams. I Kosovo har EU-insatsen exekutiva befogenheter, d v s EU:s fältorganisation har i praktiken stort inflytande på landets styrsel.

Utsända militära, polisiära och civila resurser ska samarbeta ute på fält så att insatsen ska vinna operationella fördelar. Ett utmärkande drag för ett demokratiskt styrelseskick, som vi har i stora delar av västvärlden, är ett oberoende mellan polisiära, militära och civila befogenheter. I Sverige har man funnit det nödvändigt att instifta lagar som förbjuder militären att blanda sig i civila angelägenheter.

Det är en intressant företeelse att en stark global tillväxt i vapenhandel, samt en fenomenal ökning av svensk vapenexport (77 procent sedan 1999 enligt Inspektionen för Strategiska Produkter, ISP:s egen statistik) också medför en militarisering av fredsarbetet. Flera svenska politiker har åkt till Afghanistan för att visa sitt engagemang för "freden". I den gångna valrörelsen användes argumentet att svensk militär ska vara på plats för att säkra de afghanska kvinnornas rätt att gå i skola. Om det ska vara motivet till att skicka svensk trupp, återstår det mycket att göra för försvarsmakten i stora delar av världen. Om man enbart satsar på operationella aspekter glömmer man relativt snart vad det ursprungliga syftet var.

I själva verket går det att med fog hävda att Sveriges rykte, och eventuella framgångar i konflikthantering, vilar på att dialogen har en självständig roll i fredsarbetet. Det har över tid varit en framgångsrik strategi och grundar sig på en nationell erfarenhet av att de största samhällspolitiska utmaningarna har överkommits med dialogen som hjälp. I regeringsförklaringen heter det att "Samhällsbyggandet utförs varje dag och de människor som deltar i och utgör det civila samhället, med dess breda spektra av frivilliga och ideella föreningar och verksamheter." Då det kommer till statligt finansierad fredsfrämjande verksamhet i tredje land har vi svårt att anamma samma principer som hyllas i riksdagen.

Sveriges styrka som en "stark röst i fred, frihet och försoning" vilar på starka allmänmänskliga värderingar om samhällsdialogens nytta. De värderingar och dialogmodeller som har byggt vårt samhälle utgör en förebild för många andra länder och en underskattad resurs i det internationella fredsarbetet. Ett färskt exempel är ett projekt, som genom Folke Bernadotteakademins försorg, har stöttat den irakiska försoningsprocessen.

Irak har under 30 års tid traumatiserats av krig och en ofattbar diktatur. En av de främsta politiska prioriteringarna landet hade i regeringsförklaringen 2006 är upprättandet av en nationell dialog och försoningsprocess. Ett eget ministerium, Ministeriet för nationell dialog och försoning, bildades i detta syfte. Tredje punkten i den irakiska regeringsförklaringen från 2006 lyder som följer:

Att stegvis gå mot en nationell politisk dialog och utvidgning av deltagarkretsen i den politiska processen i harmoni med konstitutionen samt att bygga ett fritt, pluralistiskt, federalt och demokratiskt Irak med försoning och uppriktighet som ledstjärna. (översättning från arabiskan av artikelförfattaren)

Denna irakiska prioritering utgår ifrån insikten om att en fungerande och inte avstannad irakisk samhällsdialog är en förutsättning för genomförandet av all annan politik. Ett inomirakiskt initiativ togs för att Sverige skulle kunna stödja denna viktiga politiska process. I januari 2008 ägde det första mötet rum i Sverige. Ytterligare fyra möten har ägt rum i Sverige, varav det senaste ägde rum i juni i år. Processen, som i Irak är känd som Sandöprocessen, har utvecklats utifrån en irakisk politisk prioritering, förfrågan och behov. Sandöprocessen var enligt många irakiska och utländska bedömare det enskilt viktigaste internationella stödet till den irakiska försoningsprocessen. Samtal måste föras på flera plan samtidigt för att bidra till en demokrati där både kvinnor och män från olika politiska, etniska och sekteristiska grupperingar kan komma till tals. Detta lyckades Sandöprocessen med.

I Irak ber man om hjälp i att samarbeta kring samhällsdialogen och svenska fredsfrämjande resurser satsas på EU:s utbildningsprogram av kriminalvård och rättsväsende. Sverige måste hitta tillbaka till sina värderingar och bygga vidare på kunskapen om dialogens betydelse i fredsarbetet. Den djupare problematiken ligger i inställningen till det livsavgörande behovet av en fri, ocensurerad dialog av och mellan parter i konflikt. Jag menar att det naturliga behovet av dialog osynliggörs och förringas om agendan utgår från terroristbekämpning.

I sällskap av ändlösa bokstavskombinationer av militära och civila samverkansformler och storskaliga satsningar på internationella militära samövningar med NATO missar man det viktigaste: att ett samhälles utveckling är avhängigt en process som bygger på dialogarbetet som en självklar resurs i fredsarbetet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29296

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Politiker har militariserat fredsarbetet" skriver Joel Ahlberg.
Jag kunde nästan ha svurit på att det var de till tänderna beväpnade och miilitanta talibanerna, som militariserat fredsarbetet.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #1 Carina Nordén Åkerlund, 2010-10-20, 10:01

Intressant, välskriven och viktig artikel!

Permalänk | Anmäl #2 Pellefant, 2010-10-20, 17:14

Tack för detta viktiga påpekande Joel Ahlberg!

"Ett utmärkande drag för ett demokratiskt styrelseskick, som vi har i stora delar av västvärlden, är ett oberoende mellan polisiära, militära och civila befogenheter. "

Varför tycks vi bortse från detta i Afghanistan?

Permalänk | Anmäl #3 Gunnel Gomér, 2010-10-20, 17:38

Vad skulle Churchill ha sagt till Hitler 1939? Vad skulle George Bush ha sagt till Osama bin Laden 2001? Med människor som bestämt sig för att döda dig finns inte så mycket att säga. Inte alla, eller ens de flesta, konflikter beror på något missförstånd som, när det blivit utrett, inte längre är ett hinder för vår fortsatta fredliga samlevnad. Om Churchill 1941 hade gjort bruk av svenska ´fredsivrares' logik, hade han kommit fram till att kriget svårligen skulle låta sig vinnas och följdaktligen lagt ned projektet för att undvika ytterligare blodspillan. De bosniska muslimerna hade 1992 insett att det vore bättre att inleda en dialog med de ortodoxa kristna serber som massmördade våldtog och etniskt rensade Bosnien. Efter Halabja 1988 hade de irakiska kurderna kommit fram till att dialog med Saddam Hussein vore en framkomlig väg till fred och samförstånd och lagt ned sina vapen.
Att göra väpnat motsånd mot fascistiska massmördare kan naturligtvis kallas för att 'militarisera fredsarbetet' men det språkbruket är inget annat en den moraliskt feges ansvarslösa verklighetsflykt.

Permalänk | Anmäl #4 Mats G. Jönsson, 2010-10-20, 22:51

Re #4 .
En strålande kommentar och konklusion. En relativt sett tom liten minoritet, men tillräckligt många för att det skall vara pinsamt, förstår inte andra argument än en allvarligt knuten näve under näsan.
Maktbegär kombinerat med våldsbenägenhet är en grundläggande utmaning mot rättvisa, mänskliga rättigheter och ansvar. Som demokrat (läs respekt för alla människors lika grundvärde) är det lätt att bli tvåa !
Låt oss inte bli det !

Permalänk | Anmäl #6 Bengt Mona, 2010-10-21, 19:56

Mycket bra och insiktsfull artikel. Jag tyckte sarskilt om din beskrivning om PRTernas uppsattning.

Permalänk | Anmäl #7 Sebastian Dahlgren, 2010-10-22, 21:21