Ökad tolerans på statens museer för världskultur?

Ökad tolerans på Statens museer för världskultur?

I budgetpropositionen erhåller ovan nämnda myndighet ett uppdrag att börja arbeta för större tolerans i samhället. I budgetpropositionen anges:

"Det är nu angeläget att göra ytterligare insatser för att öka förståelsen för värdet av ett öppet och demokratiskt samhälle som präglas av kulturell mångfald.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth:

- Det är uppenbart för alla att diskussionerna om främlingsrädsla gör det viktigare att arbeta för mänskliga rättigheter, respekt, människors lika värde samt demokrativärden.

Allt detta är mycket vackert och oerhört viktigt. Demokratiskt tänkande människor instämmer och måste stödja dessa insatser för medborgare med rötter i utandet, inte minst i dessa nydemokratiska tider.

En fråga som dock omedelbart inställer sig är dock denna:

Gäller dessa rekommendationer om rättigheter, respekt, människors lika värde, demokrativärden mm även de egna arbetstagarna i statens tjänst? Om så är fallet borde Statens museer för världskultur i första hand se över sitt eget hus innan man börjar fundera över samhället i stort.

Statens museer för världskultur var en skapelse av den dåvarande socialdemokratiska kulturministern, vilken inte gjort sig känd för onödigt och blöthjärtat demokratiskt tänkande. Då denna myndighet föddes omkring år 2000 förändrades situationen för museerna och samtliga anställda i ett enda slag. En obönhörlig hierarki kom att sätta sin prägel på all verksamhet, vilken till stora delar lamslogs pga. Ledarnas krav på full kontroll. Dessa Ledare hade sällan varken kunskap om eller intresse för museernas innehåll och verksamhet, men de hade Makt tilldelad dem från Kulturdepartementet och de arma skattebetalarna. Nu skulle allting likformas. Den största vikt - och oerhört mycket pengar - lades vid yttre ting. Korrekt grafisk profil, enhetligt färgval för varje institution, mängder av påkostat informationsmaterial som östes över allmänheten - för att övertyga om hur nödvändig den nya myndigheten var. En närmast total hierarki på olika nivåer tillät aldrig några enskilda åsikter eller initiativ. Centralmakten blev onåbar och kommunikation skedde enbart genom den egna institutionschefen.

Ett uttalat krav på lojalitet mot företaget utgjorde de anställdas ledstjärna och kriterier för all lönesättning. Obekväma personer försvann, de svaga underkastade sig och de Lojala fick sin belöning. Man förstår dem, ty det är farligt att utmana Makten. Utställningar och verksamhet präglades av Ledarens idéer då inga andra tolererades.

En anställd klarade sig bäst om hon/han anpassade sig och aldrig hade egna åsikter om de inte sammanföll med chefens. Egna initiativ var också farliga. Dessa tilläts uteslutande komma från chefen.

Samtidigt urholkades museerna inifrån eftersom viktig kompetens ofta saknades. En naturlig följd eftersom kompetens och professionalitet nu stavades Lojalitet. Myndighetens glansfulla födelse kom att undergräva de olika museernas identitet och utsudda gränserna. De behövdes ju inte, numer heter det ju världskultur.

Kanske ingår det i ett modernt ledarskap att inte sky några medel för att nå målet. Att verbalt eliminera besvärliga anställda, att felinformera, utesluta.

Kanske har Sanningen blivit omodern; kanske ligger det i tiden att handskas hur man vill med verkligheten.

Men det viktiga är att fokusera på det som för tillfället är politiskt korrekt.

I grunden handlar det om demokrati, det vill säga en grundläggande rättighet att tala och tänka fritt. Men vad är ordet demokrati värt om det inte betyder något alls för dem som ofta använder ordet, utan att ha någon avsikt att förverkliga dess mening? Om chefer är så oerhört rädda för åsikter från underordnade att dessa måste förtryckas, tystas med alla medel, ja, till och med hotas?

I tider som dessa då alla kulturarbetare hotas av uteblivna anslag borde makthavare vara angelägna om att värna om kunskap och erfarenhet i stället för att undertrycka den.

Bristande demokrati är inte lönsam.