Därför förnekar jag könsmaktsordningen

Jag skall börja med att berätta att jag ansett mig själv som aktiv feminist i snart femton år. Jag strävar efter att utmana och riva ner förtrycket av kvinnor var jag än möter detta och har vissa långsiktiga projekt med målsättning att påverka och reducera könsuppdelningen. Jag ser inga motsättningar mellan att vara man och feminist. Ideologin kan jag komplettera med andra ideologier som ifrågasätter och utmanar förtryck. Inte heller är det en motsättning att utmana idéer andra feministiska grenar gjort till sin kärnfråga. Idéer som gör många som står på deras sida till främlingar.

Könsmaktsordningen är en teori om maktförhållanden som återfinns i vissa feministiska läger. Teorin utgår från att män är fostrade till att inneha makten och undertrycker kvinnan genom olika härskartekniker, inkluderat våld. Han reducerar henne till ett objekt, ett ting att utnyttjas för sexuella intressen eller barnalstring.

Förtryck förekommer. Vi har en mycket stor utmaning i vårat arbete mot könsrelaterat förtryck. Sexistiska teorier vinner fortfarande terräng, vilket inte minst kommentatorsfältet på tidigare artiklar i denna serie visat. Många sexistiska teorier följer kulturella hjulspår bakåt i forna tiders grumliga idéskolor. Uttrycket "patriarkat" härstammar från de största och äldsta, de abrahamitiska religionerna. Paulus ord i Nya Testamentet, 1 Kor 14:33-36, 1 Tim 2:9-14 och 5:11-15, höll kvinnor fjättrade i deras underställning, ända till dess religionen började reformeras på allvar. Tvåkönsprincipen är en 1800-talsmyt som antog att vi tänker likt kroppens fysik. Mäns muskler var hårda och hans kropp fyrkantig, därför var hans psyke hårt och strukturerat. Kvinnor var mjuka, därför var hon empatisk och känslofylld, men med kurvig logik. Mycket av pop-psykologin om kön spär på och klär dessa myter i det senaste modet. Man stöter på många lekmän som är vetenskapliga analfabeter kring psykologiska rön, men ändå vill applicera sina luddiga tolkningar i vardagslivet.

Många brukar säga att vi har kommit långt här i Sverige då det gäller jämställdhet. Statistiken pratar för sig själv, och den som öppet uttalar sig sexistiskt betalar ett högt kulturellt pris. Men det är svårt att skaka av sig starka insvetsade värderingar. Då dagens vuxna själva levde upp så lärdes de könsroller som idag anses absurda eller fåniga. Men om de inte motsvarade förväntningarna då de var unga så väntade sociala sanktioner, stigmatisering och för vissa avvikande individer fängelse. Det är inte konstigt att dessa idag som vuxna gör föråldrade antaganden som "boys-will-be-boys" eller ser flickor som oskuldsfulla madonnor. Vi kommer förmodligen behöva dras med liknande antaganden i ett par generationer till.

Med det på bordet, varför förnekar jag då könsmaktsordningen som teori?

Det huvudsakliga tankefelet i teorier som reducerar människor till kollektiv är att det räcker med ett mycket litet antal exempel för att bekräfta att teorin gäller alla. Du behöver t.ex. bara ett fåtal terrorister som är muslimer för att utgå från att 1,5 miljarder människor är terrorister. Du behöver bara ett fåtal män som slår kvinnor för att börja prata om mäns-våld-mot-kvinnor. Tyvärr så behöver du bara ett fåtal feminister som pratar om könsmaktsordning för att folk skall utgå ifrån att alla feminister köper teorin. Könsmaktsordningen generaliserar män och kvinnor som kollektiv och bekräftar teorin med få utvalda exempel, utan att ta hänsyn till att ett stort antal individer, om inte majoriteten, inte överensstämmer med bilden man ställer upp. Då begreppet används betonas sällan att det finns en markant skillnad mellan kön och genus. Teorin introduceras ofta som ett evigt alltid förekommande system alla män föds in i och gladeligen uppehåller, snarare än en valfri ideologi som många män med glädje lägger på historiens sophög.

Genusvetenskap är en vetenskap som studerar antaganden om kön. Könsrollerna anses inte medfödda utan inlärda genom sociala förväntningar på hur en flicka eller pojke skall vara som individer. Som vetenskap har genusvetenskapen gått frammåt under 40 år. När genusvetenskapen var ung var det omkringliggande klimatet sådant att man brukade betona skillnader mellan könen och utgick från antaganden kring dessa. Idag lever vi i ett samhälle som långt mer blandar individer med olika kön i arbetslivet och andra socala miljöer. Att betona skillnader i vår tid ses ofta som något ofruktbart och genusvetenskapen intresserar sig nu för gemensamma nämnare. När man skapar förståelse för att individer kan ha större likheter med en individ av motsatta könet än individer inom samma kön visar man på hur artificiella och förledande antaganden kring könens olikheter kan vara.

Kunskapen om hur lätt vi lurar oss själva behövs. När man är rädd och okunnig, misslyckad och besviken så skapar man gärna skarpa gränsdragningar mellan människor. I vardagslivet är det enklast att reducera någon till yttre attribut och sedan skaffa sig själv bekräftelse på deras bekostnad. Nya antaganden om människors olikheter föds ständigt, de härstammar från vårt sätt att klassificera allt vi upplever i två kategorier. Det är först med erfarenhet vi tvingas nyansera våra tankar bortom svartvita uppdelningar. Fördomar växer som ogräs och kräver ett ständigt pågående arbete med att bryta ner sådant feltänk. Men I konkurrensen finns det också många som gräver upp gamla antaganden som blir lättillgängliga klubbor att drämma till konkurrenterna med. Jämställdhet kan aldrig uppnås, det är ett ständigt pågående arbete, dels att stå emot nya fördomar, dels att fortsätta riva hål på gamla myter.

Såkallad mansforskning intresserar sig för mansrollen, med de ofta ganska absurda ideal som män förväntas leva upp till. Som vuxen kan man idag skratta åt 80-talets stereotypa mansbilder, men för en ny tonåring 2010 är världen komplex och förvirrande. Män likt kvinnor är individer som söker bekräftelse. Omkring dem finns många ideal kring hur denne kunde vara eller borde vara. Inte ovanligt ställs de inför förebilder som majoriteten av alla män aldrig kommer att efterlikna. En föds inte till manschauvinist, en blir det. "Riktiga män" anses inte vara svaga eller okunniga, och i synnerhet inte sämre än kvinnor. De som är det anses ofullständiga. I strävan att reparera sin känsla av värdighet är det många som går till våld, våld mot de flickor eller pojkar i dennes omgivning som är fysiskt svagare, kanske den denne bor tillsammans med.

Heterosexuella män är attraherade av kvinnor. Enligt könsmaktsteorin reducerar männen kvinnorna till objekt som sedan utnyttjas sexuellt. Enligt forna tiders könsroller har män inte empati, känslor eller "kärlekskraft", åtminstone inte så mycket som kvinnorna. Dessa båda teorier kompletterar varandra i att framställa alla män som sexfixerade och enkelspåriga objekt utan känslor och empati. Män som inte följer denna arketyp faller dels offer för könsrollerna. De utkonkurreras och förtrycks av andra män. Könsmaktsordningen kan fortfarande endast se män som privilegiade förtryckare. Homosexualitet fungerar inte i denna världsbild. Samtidigt framställs kvinnorna som oskyldiga madonnor utan sexualdrift eller maktintressen. Det förtryck kvinnor gör mot andra kvinnor ignoreras eller osynliggörs. T.ex. de som skaffar sig fördelar och makt genom att själva utnyttja könsroller, eller trycker ner andra genom att kalla dem slampor eller horor. Varje gång vi använder uttryck som "feminin man" eller "maskulin kvinna" visar vi hur falska och fiktiva våra antaganden om kvinnligt och manligt är.

Ett exempel på hur skevt det kan bli när könsmaktsordningen skall appliceras är den om "manlig vetenskap". Naturvetenskap och tekniska ämnen har beskrivits som "manliga ämnen", gjort av män, för män. Man kan inte se att det inom könen finns både de som ägnar sig åt såkallade "hård vetenskap" och de som inte gör det. Det har av historiska skäl blivit så att kvinnor ännu inte vallfärdas till sådana ämnen, men det gör varesig ämnet i sig manligt, eller kvinnor oförmögna att bemästra det. För det första är många män inte kompetenta i tekniska och naturvetenskapliga ämnen. Många män som är det mobbas för att de inte följer fysiska mansideal. Kvinnliga nördar blir dubbelt diskriminerande, dels för att de bryter mot könsnormer, dels för att de är nördar och har oacceptabla intressen. Men det finns kvinnliga genier, kvinnor med skarpt intellekt och logiskt tänkande med stor potential att gå långt inom "hård vetenskap". Men inte enligt könsmaktsordningen eller forna könsroller. Där existerar inte den typen av kvinnor. Inte heller jag som tycker sport är dötråkigt och har tummen mitt i handen då det kommer till bilar existerar i den världen.

Könsmaktsordningen bygger på en tvåkönsprincip och föråldrade antaganden om kön som genusvetenskap och annan modern forskning kommit att ifrågasätta. Den är dessutom, som postkolonial och svart feminism antydit, alldeles för västcentrerad. Många kulturer har en mycket annorlunda syn på kön än de vi haft i vår historia. Könsmaktsordningen kräver att vi ser till könens skillnader för att vara applicerbar, den kan inte studera likheter och erkänna att det finns individer av olika kön som på många sätt delar erfarenheter i en komplex och ibland ganska hård värld.

Skall vi kunna kämpa mot könsrelaterat förtryck måste folk sluta dra linjer mellan könen och istället angripa de myter som gör en sådan linje relevant. Där ingår teorin om könsmaktsordningen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29198

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Iden om könsmaktsordning håller jag helt med om att den bör förpassas till sopptippen. Det är en politisk konstruktion som vilseleder snarare än att bringa klarhet.

Men innan man ger sig på att demontera könsrollerna ytterligare behöver man ställa sig frågan: Varför finns könsroller överhuvudtaget?

Sannolikt uppstår dom ur dom skillnader i uttryck som uppstår genom existerande fysiska och psykologiska könsskillnader, i kombination med begränsande av destruktiva beteendetendenser, vilka förstärks genom identifiering med respektive kön.

Det finns inget som talar för att könsskillnaderna kommer försvinna, tvärt om verkar dom öka med ökad frihet.

Inte heller kommer människors identifiering med respektive kön att försvinna. Könsidentiteten verkar tvärt om vara medfödd.

Könslikhetsperspektivet är med andra ord sannolikt ganska döfött. Människor kommer bara att återskapa könsroller, inte för att det tvingas på dom utifrån, utan av inre behov och basal kognition.

Frågan är då, är det konstruktivt att ens försöka motverka könsrollerna? Till en viss grad kan det vara det, men den har vi nog sedan länge passerat. Frihet har som dom flesta andra värden en gräns bortom vilken ökningar övervägande leder till negativa konsekvenser. Människor mår faktiskt bra av vissa typer av begränsningar, däribland sannolikt könsroller.

Permalänk | Anmäl #1 Karl Kullman, 2010-10-26, 10:22

Precis som Saga inte förstod reglerna i klassen när hon först kom dit så förstår inte männen och kvinnorna på varsin sida i debatten varandra. Prova att läsa på den andra sidans argument och försök leva er in i hur det känns för dom. Jag är den typen som alltid stört mig på feminister. Efter att ha spenderat mkt tid, självmant, med att försöka mig på att förstå feministerna känner jag att jag förstår så mkt mer och själv kan kalla mig feminist. Men det finns en hel del saker att sätta sig in i för feministerna om de vill förstå sig på männen också.

Jag uppmanar er bägge att göra ovanstående.
/Sidevagina (lugnadig.bloggo.nu)

Permalänk | Anmäl #2 side vagina, 2011-04-11, 12:57

Till Sidevagina: Det är precis vad jag har tjatat om länge nu. Ett problem från feministisk sida kan vara detta att de anser könen vara av exakt samma grus och korn. ”Det har de lärt sig” som man kan få höra.
Men eftersom vi de facto ÄR olika kan man inte heller räkna med att vi ska kunna förstå varandra med lätthet. Hårt draget så behöver vi helt enkelt undervisas om varandra eller det bör finnas texter eller filmer att tillgodogöra sig. Om olika typer av mänskligt beteende i allmänhet eller om könsbundna i synnerhet .
Det är med råge omaga att kräva att det ena könets ska vara som det andra och naturvidrigt att vi alla ska vara neutra. Dessutom är våra respektive egenskaper alltför värdefulla, antagligen oumbärliga, för samspelet när det gäller mänsklighetens utveckling. Ja, utom fysiskt och psykiskt våd förstås. Däremot är naturligtvis alla lika mycket värda.

Permalänk | Anmäl #3 Roland Ch. Johansson, 2011-05-22, 15:52