Utan självkritik kommer S-ledningen köra partiet i diket

Ja, jag tror du har mycket rätt. Oavsett vilket parti det är och vad de står för så blir det en starkare politik, mer övertygande om man fokuserar på sig själv och sina idéer och värderingar än om man mest riktar kritik till och uttrycker sitt missnöje med motståndarna.

Personangrepp flyger hit och dit, kors och tvärs från alla håll och jag förstår inte ens poängen med det. Vad tillför det att verbalt angripa andra personer på det sätt som görs? Jag kan inte se att det för något positivt alls med sig, inget konstruktivt. Det blir ju bara en massa pajkastning. Och dessutom tenderar det att bli smaklöst. Vem vill bli politiker i denna mediala atmosfär? Inte jag i alla fall.

Fokusera på politiken och det ni vill förändra och åstadkomma och framför det i stället. Dessa partiangrepp och personangrepp har ju inget värde för väljarna annat än att det kanske ligger en viss roande aspekt i det. Jag ser det mer som roande och funderar mer på vilka ord som väljs och varför än vad jag tar till mig budskapet. När någon i stället framför sin vision och sina övertygelser utan att smutskasta andra så lyssnar jag mycket mer. Det blir seriöst, det blir något att fundera på. Jag funderar inte vidare på debattartiklar som formuleras i ett försök att sänka motståndaren.

En politiker förlorar val efter val men insisterar på att försöka igen? Var har jag sett det förr? Javisst ja, Daniel Ortega i Nicaragua. Men till slut vann han, när väljarna tröttnad på "koleran" så återgick de till "pesten". Trägen vinner. Såvida det inte finns ett bättre alternativ, förstås.

Kanske de skulle prova med en partiledare som kan le, som omväxling?

"Utan självkritik kommer S-ledningen köra partiet i diket"

Problemet är väl att det är just precis det som partiledningen redan har gjort, kört partiet i diket alltså.

Klokaste kommentaren i eftervalsdebatten kommer från Juan Fonseca som skrev följande:

"Är det kanske dags för (s) i Sverige att ta lärdom av Labour i England? Det jag menar är att de har mod och integritet att förstå sina fel, att förstå sina nederlag och dem som förlorar val har integritet att lämna sin plats till förfogande. I vårt land hänger sig alla fast vid makten. ”Kriskommisioner” tillsättes för att analysera vad som gick fel. ”Kriskommisioner” som består av någorlunda lojala partimedlemmar. (s) i Sverige liknar den svenska polisen: Man utreder sig själv när fel begåtts! I stället för dessa kommissioner borde man lämna sina platser till förfogande och kalla till en partikonvent".

Rederlighet som ett grundkrav för att vara vänsterns statsministerkandidat, justitieministerkandidaten får inte vara en "lirare" med mer än 24 timmar på dygnet, och så ska partiordförandens talskrivare inte vara centerpartist, en utrikespolitk som syftar till avhållsamhet när det gäller att sajda med USA i mördande på fattiga bönder på den internationella arenan. Om ändå Olof Palme än en gång kunde stiga upp i talarstolen och säga sin mening .......

Ja, moderaterna slängde ut sitt gamla unkna ledarskap och blev ett parti med ideologisk övertygelse. En aggressiv klasspolitik visserligen men uppskattad av många med läggning åt det själviska hållet.
Väljarna föraktar politiker med brist på trovärdig hållning och hyllar beslutsamhet och konsekvens.
Vad har vi som alternativ till Alliansen? Jo, brist på trovärdig hållning och konsekvens, unket gammalt ledarskap, ingen ideologisk linje.
Nu hoppas många på att S ska bli ännu mer marknadsliberalt men det är ju helt bortkastat.
Det liberala alternativet har vi redan. Vad Sverige saknar är ett Socialdemokratiskt parti. Till mer än namnet. Med helt nytt ledarskap och med ideologisk övertygelse.
Annars är det mycket bättre att lägga ner.

Tack för alla era kommentarer.
Ett påpekande till Bertil bara, Palme förlorade tre av de fem val han ledde partiet i. Till slut vann han bara för att borgerligheten var så totalusla på att regera. Palme må ha gjort mycket gott men hans betydelse för (S) är omåttligt överskattade.

Det kanske är så att Socialdemokraterna börjar bli rädda för Socialdemokraterna. Det är den delen som gör att dom fortsätter i gamla hjulspår. Om dom så som moderaterna hade vågat sig in på något nytt, något som inte gick i Branting, Erlander, Palmes anda kanske partiet hade haft något att komma med. Men dessa herrar är borta ur vår värld. De lever i sinne världen hos ett antal socialdemokrater som tror att bara man höjer näven och sjunger arbetets söner eller internationalen så återuppstår dom och väljarna återvänder.
Tyvärr händer det inte längre, varför? Jo, svenska folket har genomskådat den socialistiska bluffen som gick hem så många år. Det går inte längre, inte ens Sverige står stilla. Här finns också TV, internet och satelitmottagare, och Sverige har inte som Kina och Nordkorea lyckats stoppa inflödet av information.
Släck ner Socialdemokratin och börja med något annat. Shlin, Bodström m fl ni är inte attraktiva på marknaden längre. Inte ens Sossarna i Norrbotten röstar på er längre, då går det högt vatten i norrlands älvarna.

Ett av Socialdemokratins största problem är att partiet är en karriärmaskin. Visst, andra partier har även de sina broilers, men sossarna förefaller definitivt ha svårast för inre rekonstruktioner. Man misstänker lätt att själva rekryteringsprocessen inom partiet baseras på ränksmiderier samt att de som nått toppen inom partiet har så stor makt att de inte i brådrasket går att flytta på. Det Reinfeldt gjorde i Moderaterna är förmodligen både otänkbart och omöjligt inom socialdemokratin.

Problemet med sossarna är att de gamla uvarna inte vill släppa taget. De håller sig kvar som iglar. Deras egna partikamrater vågar inte heller gå emot och rösta ut dem om de själva ska få ha kvar sin ställning inom partiet. Jag känner många som är aktiva inom socialdemokratiska partiet och de säger att de inte får gehör för sina åsikter utan bara blir överkörda. Internkritiken är inte nådig. Det största problemet är att de ytterst ansvariga inte lyssnar varken på de egna eller väljarna.

Partiet måste förstå att nya unga förmågor är det som behövs för att förnya partiet. Framförallt om de vill locka unga, storstadsbor och välutbildade. De identifierar sig inte med ett gäng äldre kvinnor och män som bara håller fast vid det gamla.

Titta på moderaterna, deras frontfigurer är yngre och välutbildade förmågor. Sedan är det inte sagt att de äldre inte tillför något men de kan verka mer i bakgrunden och ändå tillföra mycket nytta. Ibland måste man inse sina begränsningar.

Bettan

Det socialdemokratiska partiet kan inte gärna sluta vara socialdemokrater. Då kan man lika gärna (eller till och med hellre) lägga ner.

Men inom ramen för vad det är att vara socialdemokrat kan man välja att positionera sig på olika sätt, och att lyfta fram den valda politiken på olika sätt. Jag tror att man måste våga göra just det, man måste våga välja. Problemet med att välja är att man då också väljer bort. Om man prioriterar så innebär det att man prioriterar bort.

Jag tror att vi (jo, jag är medlem) måste välja att öppet acceptera vissa ojämlikheter. Det får inte vara fult att lyckas, det får inte vara fult att tjäna pengar. Vi måste göra oss av med stämpeln som ett avundsjukeparti, ett alla-skall-få-samma-påse-parti där man förväntas skämmas om man tjänar lite bättre än andra. Jag vet inte riktigt hur detta skall gå till, men jag tror att det är viktigt.

Om vi kan acceptera ”framgång” så kan man sedan satsa allt krut på att se till att pengar inte kan köpa en bättre vård, en bättre utbildning eller bättre omsorg för barn och gamla. Det är helt OK att köra en snyggare bil (om man bara bidrar solidariskt till den gemensamma välfärden), men det får aldrig vara plånboken som styr vilken vård man kan få. En totalt kompromisslös inställning i dessa frågor skulle skilja ut oss från de socialliberaler som väljer att blunda för att lika rätt till vård och sjukvård offras på den så kallade valfrihetens altare.

Lägg därtill en tydlig profil i miljöfrågor och jämställdhetsfrågor, inte lika populärt i alla grupper, men framtidsfrågor som känns logiska om man extrapolerar det socialdemokratiska partiets utveckling in i en postindustriell värld.

Jag tycker inte att vi skall välja politik efter vad vi tror folk kan tänkas rösta på. Jag tycker att vi skall ta diskussionen internt, mangla och mala och framför allt VÄLJA. Sedan när vi valt och valt bort, och fått fram vår politik DÅ skall vi titta på hur vi kan paketera den för att väljarna skall förstå och tycka om vår politik. Men först måste vi ha en politik vi själva tror på, och de som inte tror på den får då stiga av. Vi kan inte fortsätta hantera alla grupper inom partiet med silkesvantar. En öppen debatt, följt av en rad om nödvändigt jobbiga beslut, sedan tittar vi på väljarundersökningar och vad man nu gör i PR-kretsar.

Yes Olof. Helt riktigt. Många har travesterat över dilemmat om vilket parti klassiskt liberala väljare skulle rösta på i valet. Däremot lyftes inte det riktigt relevanta, nämligen vilka vi socialdemokrater skulle rösta på. Det saknas verkligen ett socialdemokratiskt alternativ i Sverige, och det bekymrar mig. Vad som bekymrar mig ännu mer är att det är väldigt få andra som är bekymrade över det.

Efter att ha följt så gott som alla riksdagsdebatter, i varje fall de som sänds på Kunskapskanalen, de senaste åren.

Har jag slagits av att nästan alla debattinlägg från, de första åren S och senare vänsterkarellen, har till stösta delen bestått av personangrepp odyl.
i stället för några konkreta politiska alternativ.

Detta i motsättning till alliansen som de facto brukar hålla sig till konkreta politiska förslag och bemötanden.

Efter ett tag som blir man som väljare tröt på att ständigt lyssna till alla dessa personangrepp.
Samt att de fåtal politiska förslag som vänsteralliansen har kommit med tydligen baserar sig på en ekonomi som var aktuell på 50 och 60-talen.

Att S ännu inte har insett att Sverige idag inte har samma ekonomiska förutsättningar som innan 70-talet och försöker att driva en politik som om vi fortfarande hade en av världens bästa ekonomier med en exportmarknad som nästan helt saknade konkurans ligger troligtvis S i fatet.

Om inte S enbart skall bli en, visserligen långvarig, parantes i Svensk politisk historia så måste S skärpa sig och vakna upp till den verklighet som vi lever i idag.

Helt nödvändigt för socialdemokratin är att tänka nytt. Man kan inte anta att unga väljare som regel sätter miljöfrågor främst. Miljöfrågan har redan börjat kallna rejält och har redan sitt egna parti. Här vinner socialdemokratin inga nya röster.

Man skall däremot inte underskatta tillväxtfrågor och bostadsfrågor. Lätt att fastna i universalknep om man inte ser upp. Förödande i en sådan analys som ligger framför socialdemokratin. Tänk om, tänk nytt, men våga även plocka upp en del gamla hjärtefrågor. Varför inte starkare kritisera friskolesystemet tex. De globala orättvisorna/hälsoproblemen berör moderna människor mer idag än skogsmullepolitik.

Rubriken får mig att tänka på rockmusikern Neil Young som nån gång lär ha sagt att han kände att han legat på motorvägen alltför länge och att det nu var dags att prova ta sig fram i diket. Något för socialdemokraterna att ta efter kanske?

Alla ivriga debattörer som just nu tycker ditt och datt om sossarnas framtid får mig dessutom att återigen tänka på Neil Young. Efter några album i mjukare (dikes?) stil, i slutet av 70-talet eller början av 80-talet, tyckte Neils skivbolag att han borde bli mer rock`n roll, varpå Mr Young spelade in en skiva i 50-60 tals stil. Kanske också något för socialdemokraterna att ta efter?

Om jag har någon poäng med det här? Tja... Kanske att Neil Young alltid har skrivit låtar om ungefär samma saker, men att han vågat göra det på en mängd olika sätt. Och kanske att det inte finns något egenvärde i att vare sig ligga på hitlistor eller lyssna på proffstyckare.