Be om ursäkt Monica Antonsson

Monica Antonsson gör upp med något som hon kallar "papparättsrörelsen" genom att offentligt och kollektivt ta heder och ära av alla pappor som aktivt kämpar för rätten att vara med sina barn. För henne finns bara dåliga pappa-aktivister och värst verkar hon tycka om de som är tysta "och bidar sin tid".

Jag har som aktiv pappa arbetat med vårdnadsfrågorna i över tio år vilket gör mig till en av måltavlorna för Monicas förakt. Jag har aldrig haft kontakt med henne, inte läst hennes bok och inte heller följt hennes blogg. Jag har aldrig mött henne på någon av de aktiviteter som har ordnats, förmodligen för att hon aldrig har varit med på någon. Det är också svårt att dra sig till minnes om hon har skrivit något i dessa frågor, förmodligen för att hon inte har gjort det. Jag är inte heller ensam om detta. Det finns säkert par tusen aktiva pappor som aldrig har varit i kontakt med henne. Ändå tar hon sig friheten att så totalt sabla ner vår trovärdighet och engagemang.

Som förevändning för sin uppgörelse med "papparättsrörelsen" tar hon senaste veckans händelser kring Osama och hans barn. Förutom att hennes artikel är full av aggressivitet, förakt och fördomar har hon fel i sak på flera punkter. Först och främst finns det inte någon organiserad "papparättsrörelse". Det finns olika grupper av pappor som har gått ihop av olika anledningar för att stödja varandra och stärka sin röst. Andra agerar på egen hand. Men någon samlad, organiserad och koordinerad rörelse finns inte. Det står var och en fritt att agera i enlighet med egna politiska och moraliska övertygelser.

Monica utnämner Inger Carlqvist, som hon tydligen hyser speciell agg mot, till detta "rörelsens mest tydliga profil" och vill genom citat av Ingers blogg misskreditera såväl henne som den av henne förhatliga "papparörelsen". Vad jag vet så har ingen utsett Inger till någons företrädare eller språkrör. Inte heller hon själv har någonsin utgett sig för att företräda någon annan än sig själv. Genom sin blogg och sina artiklar agerar hon som fristående opinionsbildare och det är upp till var och en att antingen dela hennes åsikter eller tycka annorlunda. Det är verkligen lågt av Monica att använda sin aversion mot Inger för att smutskasta andra i stället för att i en direkt debatt med henne rensa luften och göra upp vad de har för problem med varandra.

Ingen av dessa pappa-grupper, organisationer eller individer har fram till idag fått en endaste krona från samhället i motsats till de miljoner som man överöser andra intresseorganisationer med. De aktiva papporna arbetar helt ideellt och betalar för det "nöjet" ur egna och sina nya familjers plånböcker.

De aktiva papporna är inte ensamma av att drabbas av sabotagemammorna och deras vårdnadstorpeder till ombud. De flesta pappor har inlett nya förhållanden med nya kvinnor. Dessa kvinnor blir också drabbade, psykiskt och ekonomiskt. Många pappor har systrar med egna barn som förlorar kontakterna med sina kusiner. Farmödrar som förlorar kontakten med sina barnbarn är lika drabbade som deras söner. En stor andel av dessa kvinnor stödjer och är till och med mera aktiva än deras män, bröder och söner just för att de själva känner sig drabbade av ett idiotiskt system. Vem ger dig rätten att föraktfullt beskriva alla dessa kvinnor som "barnlösa kvinnor till män i vårdnadstvister". Dessa kvinnors förtjänar all heder och respekt i stället för den galla och förakt som Monica serverar dem.

Monicas beskrivning att "papparättsrörelsen" anser att biomammor har spelat ut sin roll visar endast att hon har noll koll på vad hon pratar om. De flesta seriösa pappa-aktivisternas mål är och förblir barnens rätt till båda föräldrar. Pappan är inte viktigare än mamman och mamman är inte viktigare än pappan. Båda har sin roll i barnens liv och uppfostran. Bådas kärlek och omvårdnad är den bästa grogrunden för barnens uppväxt. Det är bara idioter som tror att mammans nye man eller pappans nya fru kan ersätta mamma och pappa i barnens liv och känslor. Oavsett vad Monica tycker om oss så är vi inte idioter.

Enligt Monica är "papparättsrörelsens" mål att återinföra ett patriarkat av talibantyp. Detta är ett påstående lika befängt som det är skrattretande. Är man för sann jämställdhet så inser man att vårdnadsfrågorna är ett område där den inte riktigt fungerar. Alla regler och åtgärder som sätts in för att öka jämställdheten i hemmet är som bortblåsta när mamman och pappan separerar. Där är det fortfarande gamla värderingar och inställningar som gäller, att barnet hör ihop med mamman. Detta vill vi ändra på utan att för den skull överge andra jämställdhetsmål som finns i samhället idag. Men Monica har inte förstått något utav detta och inte heller brytt sig om att ta reda på hur det verkligen ligger till.

Det är beklagligt att Monica har råkat ut för aggressiva individer och rättshaverister. Idioter finns i alla läger och grupper, bland pappor likaväl som bland feminister. Lika fel som det är att bunta ihop alla aktiva feminister, lika fel är det att som Monica dra alla aktiva pappor över en kam. Visst glorifierar vissa virrpannor sig själva genom att självutnämna sig till ett och annat men detta är mest talande för vad det är för individer och säger inget om samtliga pappa-aktivister. Monica får handskas med dessa obekväma personer individuellt, precis som alla andra. Hon har definitivt ingen rätt att så fördomsfullt förakta samtliga pappor och kvinnor i deras omgivning som arbetar för att förändra vårdnadslagstiftningen.

Att det "tog månader" att se igenom dessa rättshaverister tvivlar jag på. De är inte svåra att känna igen och en journalist med hennes erfarenhet borde vara väl rustad att snabbt inse vad det är för individ man har att göra med. Förmodligen var dock Monica inte så nogräknad på den tiden eftersom dessa virrpannor aktivt bidrog till att marknadsföra och höja intresset för hennes bok utan att det kostade henne något.

Trots att Monica så totalt försöker döda förtroendet för varenda pappa-aktivist skriver hon att "det är dags för en välbehövlig översyn av den nu rådande vårdnadslagen". Vem har hon tänkt sig skall driva på det arbetet? Vem skall göra politikerna medvetna om skevheten och bristerna i systemet? Vem skall slita häcken av sig för att få motsträviga journalister och redaktörer att ta upp dessa frågor? Det blir definitivt inte Monica Antonsson för hon har inte varit aktiv i vårdnadsfrågorna hittills och som det verkar saknar såväl ingående kunskap som egen erfarenhet av svåra vårdnadskonflikter (det senare skall hon i och för sig vara glad över). Skall vi överlåta detta till de aktivister och intresseorganisationer som drev igenom förändringen 2006? Vilka andra än dessa pappor är det som är beredda att lägga ner egen tid och egna resurser på att få till stånd en förändring? Vilka andra än dessa pappor är det som kan brinna lika starkt för frågan? Vilka andra är mera lämpade än de som själva har upplevt hur fel systemet fungerar?

Det är uppenbart från artikeln att vårdnadsfrågor inte riktigt är Monicas "cup of tea" och att hon även i fortsättningen helst vill slippa befatta sig med dessa. Det är helt i sin ordning. Ingen kommer ändå att sakna henne då hon inte har gjort större väsen av sig i de frågorna hittills. Det kommer inte heller att skada det arbetet om hon håller sig borta. Att döma av hennes artikel är det snarare tvärtom. Men majoriteten av alla aktiva pappor och deras supportrar som aldrig har kontaktat henne har rätt att förvänta sig en ursäkt av Monica för hennes föraktfulla och fördomsfulla artikel.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29143

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket bra Draggan..

Permalänk | Anmäl #1 Omar Damouk, 2010-10-15, 05:32

"Papparörelsen" har i praktiken ofta ställt upp på att reflexmässigt försvara övergreppsanklagade mäns rätt till vårdnad. Bland annat dettas gör den ganska så problematisk.
Varför ska Monica Antonsson be om ursäkt? Även om jag anser att det finns en del motsägelser i hennes text har hon pekat på några av de problem som finns med den "papparörelse" som hon förvisso haft en mycket nära kontakt med tidigare.
Men det är klart,många papparättsaktivister är ofta mycket kritikkänsliga., för att uttrycka det milt.

Permalänk | Anmäl #2 Kiremaj, 2010-10-15, 07:46

Kiremaj så det samma kan inte du maria engan med fler anklagas för när det gäller att ta kvinnor i försvar som går under jorden med sina barn efter att ha anklagat männen för misshandel eller övergrepp ogrundat eller välgrundat spelar ingen roll för er

Permalänk | Anmäl #3 susanna svensson, 2010-10-15, 10:11

@Kiremaj talar också om en papparörelse. Jag har som sagt hållit på med de här frågorna i 10 år och aldrig kommit i kontakt med någon rörelse så jag vore tacksam om du kan tala om för mig hur jag kan komma i kontakt med denna rörelse. Jag har inga synpunkter på Monica och hennes värv men reagerar på hennes generaliseringar och föraktfulla ton. Borde inte en person med hennes yrke och status vara mera nyanserad?

Kritik är alltid välkommet men onyanserade påhopp och generaliseringar är föga konstruktiva. Monica är i sin fulla rätt att kritisera organisationer och individer för deras agerande och uttalanden. Men att fördomsfullt och urskillningslöst tillskriva åsikter och beteenden till en hel grupp människor som hon aldrig har haft kontakt med är fel. Det är därför hon är skyldig dem en ursäkt.

Permalänk | Anmäl #4 Draggan Marinkovic, 2010-10-15, 12:15

Jag tror att vi är flera som precis som Kiremaj, vet vad vi menar då vi talar om papparättsrörelsen och det handlar definitivt inte om de pappor, som på normala vis försöker få till ett fungerande umgänge med sina barn, utan om de aggressiva och miltanta papporna som bl.a hålls på flashback eller på Daddys blogg eller som nu senast på Osamas.

Det är människor som INTE vil ha en debatt utan som förväntar sig att alla ska hålla med och gärna späda på deras vrångbild av kvinnor och göra problemet med mödrars övertag då det kommer tillbarnen som något mycket större än vad det är!

I Sverige är det enligt SCB så att 92% av alla barn har mor och far som gemensamma vårdnadshavare, men dessa papparättsaktivister vill föra ut en hel annan bild, och det är den av den falska lögnaktiga kvinnan som inget hellre vill än att skära av banden mellan far och barn.

Några andra förklaringar finns aldrig för dessa, de är alltid själva de verkliga hedersknyfflarna, men läser man vad de skriver och läser man vad de skriver som hejar på dem, så är det uppenbart att det handlar om något helt annat!

Permalänk | Anmäl #5 ann ingela johansson, 2010-10-15, 15:06

Bra artikel som faktiskt belyser pappors situation idag, att pappor stängs ute ifrån barns liv är idag ett känt faktum, nu senast är det Marks kommuns familjerätt som befinner sig i ett ordentligt blåsväder efter att de har anmälts flertalet gånger för bl.a tjänstefel, vilket lett till att förundersökning av familjerätten har påbörjats.

http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.988506-forundersokning-om-tjanstefel-pa...

Men Marks kommun är inte den enda familjerätt som utmärker sig negativt, även Härryda kommun har fått kritik, Likaså Lunds kommun, Kungsbacka och Lerum är också en av alla dessa kommuner där pappor berättar att de upplever att de motarbetas, trots att de vill bara önskar få vara delaktiga i sina barns liv.

Dessa kommuner är bara några fåtal nämnda, av alla de kommuner som pappor uppgett att de känner sig kränkta utav som föräldrar, vilket det måste uppnås en förändring på, då det ytterst handlar om barn vars liv och rättigheter kränks när det handlar om något så naturligt som nära relationer till sina biologiska pappor, samt närstående släkt, vänner och bekanta.

Alla dessa barn som idag saknar en pappa, är i antal ca 40 000, som aldrig träffar sin biologiska far, ytterligare 160 000 barn träffar sin far sällan, en gång i månaden eller mindre, totalt rör det sig om ca 200 000 barn vars liv inte längre kan anses följa en normal samhällsnorm gällande relation och familj.
Dessa barn har ofta tvingats till att betala det absolut värsta priset man kan tänka sig, konsekvenserna består av saknad, sorg och en fruktansvärd smärta, som man inte kan förstå, om man inte hört sitt eget barn berätta för en hur barnet känner det.

Dessa barn berättar ofta om en stark smärta i hjärtat, ofta i kombination med att de beskriver att de har/känner ett svart hål/tomrum där deras hjärta sitter, ofta så faller deras tårar i samband med att de öppnar sig inför t.ex kuratorer, skolpersonal, psykiatrikers och barnläkare.

Idag finns det ca 2 000 000 barn i Sverige, och av dessa så utgör ovanstående barn ca 10% av nästkommande generation, vilket riskerar att bli till ett mycket kritiskt samhällsproblem, då många av dessa barn kommer uppleva svåra konsekvenser som att t.ex drabbas av psykiska och sociala problem i och under deras barndom, med symptom och beteenden som även kommer följa med dom upp i deras vuxenliv.

Att denna hemska barnmisshandel tillåts få pågå i ett samhälle, där man framför allt ska värna om barn och hela tiden framhäver barnets bästa, är för mig helt oförståeligt.

Vänligen

Anton Karhu
Styrelseledamot i Pappa-Barn
www.pappa-barn.se

Permalänk | Anmäl #6 Anton Karhu, 2010-10-15, 17:15

Denna artikel rekommenderar jag att man läser.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/14/b-ttre-regelverk-f-r-barnens-s...

Anton Karhu
Styrelseledamot i Pappa-Barn
www.pappa-barn.se

Permalänk | Anmäl #7 Anton Karhu, 2010-10-15, 17:40

Artikeln var mycket bra, Draggan M., och jag även tidigare läst den.
Den utgör en bra redovisning av hur den hopplösa situationen ser ut för fäder runtom i landet.

Nu ville jag hursomhelst lämna en liten synpunkt.

Det handlar om den journalist, som du nämnde.
Hon heter väl Ingrid, snarare än något annat?

Här är hennes blogg:
"http://inteutanminasoner.wordpress.com/".

Här är min:
"http:www.societyofbur-q-ua.tk".

/
Bur-q-ua12, av Rubens stam (1-12)
för
Sällskapet Bur-q-ua, för allas lika värde, emot rättsröta
BB - Bröd och Bur-q-ua åt folket

Permalänk | Anmäl #8 Bur-q-ua12, 2011-03-05, 04:07