Osama har låtit sig hetsas till brott av samma papparörelse som "hijackade" min bok

Jag vill hävda att Ingrid Carlqvist, förutom att vara en utomordentligt duktig journalist och förläggare, inte är en pappa-kramare, som Monica Antonsson vill göra gällande. Ingrid Carliqvist är en barn-kramare i första hand och människo-kramare. Att se en förälder som människa, utan att klistra på könet först, är i mina ögon det mest vettiga ur barnets perspektiv och det är barnets bästa som ska gälla.

Artikelförfattaren har inte mycket till övers för vare sig pappor, mammor elle för den skull deras barn. Det uppenbara syftet med denna artikel, och för all del även en drös blogginlägg av samma författare, är i första hand att söka konfrontation med "papparörelsen" i allmänhet men med Ingrid Carlqvist i synnerhet. Man måste var blind, korkad, eller ha huvudet under armen för att inte inse detta uppenbara. Att sedan Carlqvist möjligen "tiger som muren" skall nog inte ses som att något finns att dölja, utan att det är så man måste bemöta stalking när den börjar ta sig milt sagt osunda uttryck; att helt enkelt ignorera provokatören.

Bra slut på en dålig inledning.

Det Monica säger i ämnet är bra.
Synd att hon sätter sina egna mellanhavanden och sin bok i centrum. Smutskastningen av papparättsrörelsen med några vaga insinuationer är inte klädsam.
Märkliga påståenden om utmanövrerande av mamman, var kommer det ifrån?
Talibankultur...?

Vad som kunde varit ett bra inlägg är infekterat med personliga aversioner och självupptagenhet.

Att Kejsaren saknade kläder var den stora nyheten inte vem som sa det.

Javisst särbehandlas parterna i vårdnadstvister, men inte endast grundat på kön, och inte ensidigt till mammors fördel.
Klass och etnicitet spelar en viktig roll i hur myndigheter bemöter parterna i vårdadstvist och hur ärenden behandlas i stort.

Om ena föräldern är svensk och den andra utomeuropeisk, har den svenska föräldern fördelar genom att behärska språk och jargong; större möjlighet att verbalisera situationen; bättre kunskap om de juridiska turerna och sina rättigheter; fördelar genom behärskning de sociala koderna, och i myndigheternas ögon en mer solvent status i samhället, det sociala nätverket kring varje part är viktigt när myndigheter bedömer vi årdnadstvister.
Myndigheterna har dessutom lättare att "ta in" den svenska föräldern, de behöver inte avkoda några eventuellt diffusa främmande kulturella uttryck.
Ju längre bort från Sverige den andra föräldern kommer, framförallt ur kulturell och värdegrundsbaserad synvinkel, desto fler fördelar har den svenska föräldern i förhållande till den utomeuropeiska.
Föräldrarnas kön spelar roll, men allt mindre roll ju längre bort den ena parten har sitt ursprung.

Ett par exempel där myndigheternas behandling av ärendet kan relateras till ena förälderns etnicitet:

Domenic Johansson, nu 9 år, blev omhändertagen av myndigheterna, ursprungligen sades omhändertagandet baseras på att föräldrarna ville hemskola honom och inte skickade honom till skolan. De hade planerat att emigrera till Indien, varifrån mamman ursprungligen kommer, och där han senare skulle börja skolan.
Han har varit omhändertagen i över 1 år utan att Gotlands myndigheter har kunnat presentera några tillfredställande skäl till omhändertagandet. Vad värre är, Gotlands socialtjänst har inte på något sätt visat att de arbetar för att återförena familjen, snarare har de motarbetat viktiga kontaktmöjlighet mellan Domenic och hans släkt.

Läs mer om detta ärende här: http://friendsofdomenic.blogspot.com/

Om Liza Marklunds projekt med Gömda-böckerna var politiskt som nämns, skulle det vara intressant att veta närmare vilken politik det är hon driver.
Liza Marklund är vän med Jonas "Hundraåringen" Jonasson, som för en hård kampanj mot barnets indonesisk-kinesiska och utlandslevande mamma, och försvårar umgänget mellan mor och son på de sätt han kan. Bland annat annat säger han att hon saknar anknytning till Sverige och därför inte bör få uppehållstillstånd här, där han bor med deras gemensamma son.
Jonasson och hans mäktiga sociala nätverk har status, pengar och kredibilitet i samhället.
Det är inte så svårt att inse att de båda föräldrarnas skilda sociala status spelat roll i hur ärendet hanterats.
Även i detta fall kan myndigheterna på Gotland, där Jonasson bor med barnet, göra en insats för att återförena barnet med sin mor. Om viljan finns.

http://www.facebook.com/group.php?v=wall&gid=288464381757#!/group.php?gid=288464381757&v=info

Dessa är bara ett par av många ärenden där utlandsfödda föräldrar hamnar i en rävsax när de ska försvara sina och sina barns rätt till ett liv tillsammans.
Utan att försvara den väg Osama valde, så kan jag med lätthet se hur en förälder kan bli desperat när h@n inser sig vara chanslös i sin situation, inför myndigheter, media och samhället.
I den situationen tror jag att varje förälder skulle överväga att betala priset för att för en kort stund kunna stå öga mot öga med sina barn och utan inblandning och övervakning kunna nå fram till sina barn och förklara dem sin ovillkorliga kärlek.

Jag har följt Gömda-historien noga, och vet att Monica Antonsson har stött på övertygade 'fanatiker' från de mest skilda läger. Det är tyvärr vanligt med denna svårighet att se två sanningar på samma gång. Många hamnar snabbt i sin egen lilla bloggcentrerade värld av hotelser, ömsesidiga förtalsanmälningar och oändliga intriger. Jag kan förstå dem, men någon gång måste man stoppa sig själv, undvika att bli en rättshaverist, gå vidare och göra det bästa av situationen. Det må låta banalt, men det ger t ex mer framgång att tala med sociala myndigheter och dylika än MOT dem.
Sedan gäller det att hitta den verkliga fienden på ett mer abstrakt, mindre personligt plan. Vi vet vilken den är: feminismen, denna förfärliga antihumanism som alienerar halva mänskligheten.

Alla Sveriges Araber stödjer dig Osama!

Stalker är ett ord vi lånat från engelskan och betyder ungefär egensinnig, ondsint, uppsåtlig och upprepad förföljelse och ofredande av en annan person. En stalker följer alltså efter en annan person på ett eller flera sätt. Vanligtvis stannar det vid enbart förföljelse men ibland kan det bli värre.

Ännu har jag ännu inte påträffat någon med så en passande definition i svenska media gällande artikelförfattaren och hennes intresse till författaren till "orginalboken" Gömda.

Helt sanslöst att inte kunna göra ett inlägg utan att ständigt visa sin ofattbara avundsjuka, något annat kan jag inte se.

Monica Antonsson påstår här att ogifta hade automatisk gemensam vårdnad före 2006. Detta är felaktigt. När det gäller ogifta har det allt sedan 40-talet varit så, att modern varit ensam vårdnadshavare.

Den som tror att papparättsrörelsen är några få har misstagit sig. Det är en politisk kraft att räkna med - och de har en mörk dagordning, de vill t ex införa den beryktade pedofilförsvararen Richard Gardners allt annat än rättssäkra "teori" om PAS som barnpsykiatrisk diagnos samt även utredningsverktyg inom socialtjänsten och domstolarna i vårdnadstvister. Richard Gardner var en frilansande rättspsykiater som fungerade som "expertvittne" i vårdnadstvister åt många gånger både penningstinna och vålds- och övergreppsdömda fäder. För att även dessa skulle kunna få vårdnad och "umgänge" (och Gardner garanteras klienter) snickrade Gardner ihop en "teori" om PAS - Parental Alienation Syndrome "föräldraalienation" eller "otillbörlig påverkan". Teorin går i korta ordalag ut på att man anammar synsättet att kvinnor och mammor som anmäler våld och övergrepp ljuger för att mota undan pappan – barnet utsätts då, enligt Gardner, för PAS, eftersom pappan därmed blir ‘negativt omtalad’ eller fjärmad från barnet. Problemet är ju bara att i de fall där det förekommit våld och övergrepp så är detta ju helt nödvändiga åtgärder. Ytterligare ett problem ifall man anammar detta synsätt är att ‘teorin’ leder till att mammor och barn misstänkliggörs ifall de berättar om våld och övergrepp, och blir då inte trodda, får därför inget skydd trots allvarliga hot och övergrepp. Detta förstärks ännu mer av att anmälningar om våld och övergrepp enligt Gardner ses som ett av ‘symptomen’ på att PAS föreligger.

En sådan mamma skall då, i ‘svåra fall’, enligt Gardners ‘teori’ om PAS, fråntas vårdnaden som istället skall övergå till pappan. Och handlar det då om en dömd förövare vilket det inte sällan gjorde i de fall där Richard Gardner blev anlitad, blir slutresultatet det (ifall domstolen tror på fadern och hans ‘expertvittne’ Gardner, vilket den många gånger gjorde) att vårdnaden går över till förövaren och barnet skiljs från sin mamma, vilket alltså betydde att fadern vann målet samtidigt som Gardner garanterades ännu flera liknande klienter. För mer info om Gardner och hans "teori" om PAS - se http://www.leadershipcouncil.org/1/pas/RAG.html

@ Ahmed i #9,

korkad kommentar från din sida. Stödja Osama ska du göra om du tror han har rätt, inte pga. av att ni har samma etnicitet.

(å så klagas det alltid på att svenskarna är de som är rasister ...)

"En tyckare" menar att de här papparättsaktivisterna är många, men jag tror snarare att de försöker verka många. I övrigt har du ju rätt, man ägnar sig åt ett sytematiskt förtal av kvinnor och framför allt mödrar och man hakar på lite varstans där man kan få stöd.

Genomgående handlar det om deras rättigheter, deras behov och många av dem har aldrig varit särskilt intresserade av sina barn innan separationen, vilket man kan utläsa då det gäller deras tankar om jämställdhet i hemmet, föräldraledighetsuttag etc.

Jag ser dem mest som extrema kontrollfreaks, som kan ta till i stort sett vilka medel som helst för att tvinga sin vilja på andra, vare sig det är privatpersoner eller myndigheter och även i debatter på nätet, så tycker jag att man kan ana en enorm brist på social kompetens - man kan inte ta mothugg eller kritik utan att på olika vis gå till personangrepp.

Ofarliga är de inte, men som sagt - jag tror inte att det är så många som stöder dem - de saknar helt enkelt argument för att få andra med sig och de predikar mest för varandra som jag uppfattar det.

Ändå är det viktigt att bemöta dem för att deras attityder inte ska smitta av sig på andra människor i kris, eftersom det är dessa som används som en murbräcka mot "systemet" vilket kan betyda lite vad som helst från gång till annan.

Det är väl sällan som skönlitterära böcker har något som helst med verkligheten att göra, annat än viss inspiration. Som läsare kan man inte heller verifiera några uppgifter och därmed får man som läsare utgå ifrån att allt bara är fiktion.