Därför startade jag "Anonyma Facebook-beroende"

Har hållit mig från frestelsen att skaffa facebook. Får stödknarka twitter och gowalla istället ;)

Sanningen är att bloggar och facebook är helt sjukt tidskrävande och näst intill alla yngre tjejer väl får anses som beroende. Kenza och Paow är idealet och ledstjärnan för en hel generation tonåringar.

Härliga tider....

Tyvärr är det en helt fel ”diagnos” att Facebook är beroendeframkallande även om det kan verka att det vore en logisk tanke: orsak och verkan. Men med den logiken skulle det innebära att sprutnarkoman är beroende av sprutan eller alkoholisten av flaskan eller glaset. Så är det naturligtvis inte utan de är endast verktyg att administrera det beroendeframkallande medlet.

Facebook är den spruta som möjliggör missbruk av andra människor och själva ”narkotiska” effekten heter precis som Lova Holm själv skriver ”bekräftelse”! Bekräftelsebehovet hos unga tjejer tycks vara omättlig och kvinnors världsbild är oerhört narcissistisk med tanke på att alla damtidningar är reflektioner av det egna egots möjligheter i relation till andra kvinnor vad hon i möjligaste mån kan vara i en positiv bemärkelse eller inte förmår vara i en negativ bemärkelse. Ett exempel på detta vore den smala normen för någon som anser sig själv vara för trind för att passa idealet.

Jag vågar påstå att om män skulle bombarderas med så påtaglig självspegling i relation till andra män så skulle det innebära en svår psykosocial stressfaktor. Men även om killar inte har samma relaterande verklighetstolkning så är inte killar fria från bekräftelsebehov på något sätt utan tvärtom men killar löser oftare sitt bekräftelsebehov med att försöka exploatera det motsatta könet än kanske vad tjejer har för tendens. Men båda könen utnyttjar även sina kamrater av samma kön för bekräftelse, återspegling av sin egen sociala status på den feedback som ens vänner ger. Det egna jaget är trots allt det roligaste, det mest tillfredställande samtalsämnet för de absolut flesta och de äldre gör absolut inget undantag men då heter samtalet ”ens sjukdomshistoria” (diverse sjukdomar och krämpor i en kronologisk ordning, ibland serverad med en känsla av kanonisering, livets dyrgripar ”sjukdomar”).

Detta är förstås en psykosocial komplikation av individualism samtidigt som vi lever i allt mer påträngande ”normalitetens diktatur” som den tyske läkaren Manfred Lütz uttrycker det, ett fenomen som i själva verket gör samhället allt sjukare enligt hans tes.

Men lika litet som man kan bota en alkoholist genom att ta ifrån glaset så kan man bota bekräftelsebehovets eskapism som utmynnar i missbruk och beroende av Facebook genom att avstå ifrån sociala media. Missbruket ändrar endast form eller leder till självdestruktivt beteende.

Vi har myntat en del uttryck som är en direkt följd av normalitetens diktatur: ”var dig själv”! Detta är naturligtvis ett symptom på något mycket allvarligare än så. Vi kan självfallet inte vara någon annan än oss själva oavsett om vi försökte simulera en annan person, dvs spela regelrätt teater. Vi gör det ändå på våra egna villkor. Men det beskriver att individen är svårt klämd, demolerad i normalitetens diktatur. ”Var dig själv” är i själva verket en varningssignal som de flesta kanske inte förstår utan tolkar det som något ideal och lika absurt som att plågsamma mens skulle vara idealet med en metaforisk föreställning att hon blir påmind av naturen om att vara en KVINNA.

Eftersom jag tog upp ”villkor” så är det värt att nämna att det är själva nyckeln till varför Facebook kan fungera som verktyg för missbruk: sociala medier mer än telefonen tillåter en kommunicera på egna villkor. Man har möjlighet att filtrera bort kroppsspråket, tonfallet osv för att ge endast den bild som man tycks ha kontroll över. Och kontrollen går ut på att man blir tolkad såsom man själv vill. Nu är inte så många så skickliga på att styra andras tolkning av ens person ens i skrift men samtidigt slipper man bevittna andras uttråkning när man orerar trivialiteter: cyberrymden är trogen lyssnare och blir aldrig helt döv.

Den religiösa, ideologiska, politiska (hur man nu vill se det) styrningen att vi alla ska ha det lika bra kan ju ingen ha några invändningar mot som princip men dess värre har vi blivit allt mer intoleranta för att folk kan falla utanför den acceptabla normaliteten. Folk tvingas till lycka på villkor av en social konsensus och det väcker mycket vrede exempelvis att narkomaner skulle få leva ut sitt missbruk i ro. De ska få vara lyckliga men endast på det sätt som kollektivet har godkänt. Alla är trots allt inte ute efter den besannade lyckan utan föredrar den intensiva upplevelsen. Vi vet endast ett långt liv och missbruk är oförenliga och idealet är att leva så länge som möjligt även om det vore en svår plåga.

Vi är endast i början av denna annalkande katastrof av vitt skilda missbruk när vi till synes är så fria på den individuella nivån att vi snart inte har något personligt ansvar alls men så paradoxalt förslavade under kollektivets normalitet att vi knappt vågar andas i otakt olikt alla andra. Vägen ut från denna paradox heter eskapism: jakten på momentan upplevelse/tillfredställelse, syntetisk bekräftelse/kompensation.

Vi kan helt enkelt inte bota olycka lika litet som att leva eller dö för någon annan. I dessa avseenden är vi helt isolerade innanför vår inre verklighet och detta är lika sant som att vi inte kan byta själar med varandra! Ändå har vi forcerat ett moraliskt synsätt som det vore så, så enkelt.

Varför släpps inte min kommentar igenom???

Facebook beroende: Dagens i-lands problem

#3 Christofer Catilan,
jag gillar ditt inlägg! Och någonstans läser jag in precis den tanken jag fick när jag läste artikeln: Facebook-beroendet är oerhört trivialt och samtidigt väldigt allvarligt.

Och så skriver du: "Jag vågar påstå att om män skulle bombarderas med så påtaglig självspegling i relation till andra män så skulle det innebära en svår psykosocial stressfaktor." Är det inte precis så, att tjejer/kvinnor lever under en svår psykosocial stress?

Bra intiativ:)

#3 Christofer Catilan skriver många tänkvärda saker, bl.a:

"Facebook är den spruta som möjliggör missbruk av andra människor och själva ”narkotiska” effekten heter precis som Lova Holm själv skriver ”bekräftelse”! "

Personligen anser jag att den bekräftelse som digitala sociala nätverk kan erbjuda är att jämföra med bukfylla. Spelar ingen roll hur mycket man stoppar i sig, man är jämt lika hungrig, och precis som med bukfylla är den långsiktiga konsekvensen en slags utarmning av mellanmänskliga relationer och den bekräftelse som är uppbygglig och känns in i märgen. Att ständigt se "gillar" i anslutning till (i allmänhet) triviala uttalanden....om folk är nöjda med detta så kan man ju snart sköta bekräftelsen själv därhemma, med ett specialproducerat program med 5783 simulant-vänner, som alla bekräftar en regelbundet med lika simulerade förutbestämda uttryck.
Det kanske kommer..

Catilan säger även :

"Vi är endast i början av denna annalkande katastrof av vitt skilda missbruk när vi till synes är så fria på den individuella nivån att vi snart inte har något personligt ansvar alls men så paradoxalt förslavade under kollektivets normalitet att vi knappt vågar andas i otakt olikt alla andra. Vägen ut från denna paradox heter eskapism: jakten på momentan upplevelse/tillfredställelse, syntetisk bekräftelse/kompensation."

och innebörden av och substansen i dettaa helt fantastiska uttalande är så tung, så träffande...att jag måste tänka på det några dagar.

#7 Anna Sikström – Svar: ”Är det inte precis så, att tjejer/kvinnor lever under en svår psykosocial stress?”

Om man mäter sådana aspekter som läkemedelsberoende, psykosomatiska besvär, utbrändhet osv är kvinnor överrepresenterade och vad jag kan förstå så finns det ingen skillnad om kvinnan lever i en parrelation eller ensam.

Däremot har kvinnor ett naturligt hormonrelaterat skydd mot en del andra sjukdomar (vilket upphör efter menopaus) samt att kvinnor är mindre benägna att utsätta sin kropp för potentiellt farliga saker, dvs kvinnor har en ”instinktiv” psykologisk skyddsmekanism för att inte riskera livet på det ofödda barnet vilket beteende har ju utvecklats under vår evolution och inte än utraderats av modern medvetenhet om vad graviditet innebär, när hon är och inte är gravid osv.

Det finns ett för kvinnor säkert märkligt fenomen bland män vilket gör att socialt ”svaga” män kan liera sig med en stark ledare och så till vida ”låna” av hans status. Detta kommer fram tydligt allt från revolterande gängbildning via maffia till företagsvärlden, dvs den manliga kollektivismen. Kvinnor tycks behöva lösa allt detta mer på individuell nivå, hon kan inte låna starka kvinnors styrka utan andra kvinnor utgör mer en trivselfaktor på lika villkor. Att det verkligen handlar om lika villkor mer än hos män kommer tydligt fram som något sagt att kvinnor är ”pardjur” när män är ”flockdjur”. I en flock är det svårt att jämna ut villkoren så att det motsvarar allas personliga förutsättningar. ”Pardjur” väljer sitt umgänge för att motsvara de faktiska förutsättningarna. Naturligtvis handlar detta om tendenser och inte om rigida könsmodeller.

I den meningen är det kvinnliga kollektivets gruppdynamik mer söndrad och det kanske är just förklaringen att kvinnor relaterar sig själva så starkt till andra kvinnor. Fördelarna är att det är lättare att få kontakt med andra och kanske även mer fler. Det manliga kollektivet binder starkt sina medlemmar och utplånar lättare de individuella särdragen. Det är i sig avstressande och kanske själva bindemedlet för det manliga kollektivet. Men konsekvent har social isolering större skadeverkan på män än på kvinnor som kan stressas av det refererande kvinnliga kollektivet.
Manlig mobbning utnyttjar just refererande tillmälen såsom när ett befäl frågar sina mannar om det finns bra fröknar i kompaniet. Det är något hotfullt när en man blir värderad på det refererande sättet och ibland paradoxalt nog även om det vore något positivt. Därför är sådana positiva refererande värderingar ritualiserade bland män för lyfta ut det hela ur det personliga sammanhanget som ritualiserade utdelningar av hedersmedaljer osv. Kvinnor utvärderas refererande i realtid och det är ett vedertaget koncept för oss så att ingen ens tänker på det och i det konceptet ingår även kvinnans sexuella rykte.

Min slutats: För att en kvinna är lyckad i ett psykosocialt sammanhang så måste hon bolla med och balansera betydligt fler personliga aspekter och hantera fler sociala verktyg än vad män måste göra. Det vad vi kan säga om en man ”chosefri” kan lika gärna heta ”bitchig” om en kvinna.

Min metodik: Jag har tagit verkliga händelser och gjort ett virtuellt könsbyte, det ena tillfället med manliga aktörer och det andra kvinnliga dito. Dock är själva handlingen precis densamma. Men reaktionerna och kommentarerna är oftast helt olika beroende på ”vilket kön” som agerar. Och mitt intryck är att kvinnor är mer benägna att bedöma andra kvinnor negativt och på fler punkter men samtidigt försvara männens negativa sidor än hur män bedömer kvinnor och andra män. Jag skulle påstå att den kvinnliga könsrollen har fler angreppspunkter än den manliga. Och den påtalade offerrollen är endast ett symptom på detta.

Fundering: Nu är det naturligtvis så att det är svårt att försöka leva in i det motsatta könets roll om jag ska vara helt ärlig. Men att försöka duger :-) och det första som jag då kommer att tänka på är just det faktum att jag med kvinnans sociala repertoar skulle behöva vara betydligt mer på min vakt, jag skulle behöva vara betydligt mer observant vilket intryck jag gör på andra. Det skulle få mig också utropa ”jag ska bara vara mig själv”, ett uttryck som jag faktiskt inte hört någon man uttala eller så har jag inte träffat tillräckligt emanciperade män. Men det förefaller som önsketänkande, en psykologisk hägring som aldrig kan besannas, en synvilla. Mig skulle det stressa i alla fall väldigt mycket men å andra sidan är jag inte ”tränad” att behöva uthärda sådant.

Bra facebook kommentar. NN fiser och rapar. Men det är åldersrelaterat. En bit in i beroendet utkristalliseras helt nya dimensioner. Den som tror att kommunikationen styrs av något annat än personligheten, ja, den förstår nog inte tekniken. Det är när tekniken i sig styr kommunikationen som man kan börja fundera på om det är bra. Där går det att jämföra med alkoholberoende, där umgänget och samtalen styrs av vad och hur mycket man har druckit. En hel community kan bli styrd av någon enskilds destruktiva livsmönster. Så är det tekniken vi ska behärska, eller är det bara det gamla vanliga, varandras olika behov och utspel via tekniken? Telefonen blev en mobil och man skrev korta mess och nya effekter uppstod. Nu är det mer av allt. Men det går inte att ersätta en vanlig kaffeträff med vänner, familj eller arbetskollegor med digitalt brus och chatter. Det är jag övertygad om. Behoven vi har kan vara i träda under lång tid, men då det finns ny teknik som väl möter de behoven, då får det ett stort genomslag, inte så konstigt med det. Ännu finns det mer positivt att vinna än att regleringar och skambelägganden ska lägga sordin på den kraft och vitalitet som Facebook nu ger. Men så snart som intresset minskar, så kommer det att ebba ut fortare än ett alkoholberoende, det är mitt tips.

Väl fångat!

Facebook är nästan enbart bekräftelsesökeri!

@Christofer Catilan

Fantastisk text:) Helt på rödbetan...

@Artikelförfattaren och alla andra

Facebook och mobiler har idag också skapat vad jag kallar en "misstrokultur" där man ständigt söker försäkra sig om att den där killen på festen eller varför inte grannen är precis så som han framställer sig. Den normering Christofer Catilan nämner är här en faktor. Allt måste kollas, senaste facebookuppdateringen, ens tidigare inlägg osv osv. Foton ska tittas på, studeras noga. Kamrater tillfrågas. I dagens flummiga digitala värld så har alla blivit sitt eget STASI, där man alltid måste veta allt för att vara säker.

Jag tror till och med att folk nobbat mig för att jag inte har en logg eller några bilder på facebook. Effekt? Man blir misstänkliggjord. Vad har han att dölja? Han visar ju inte upp sitt liv. Nämner man någonsin att ens privata sfär är viktig så blir man med ens ointressant, för det folk pratar om generellt tenderar att vara samtalsämnen som kräver IQ skonummer = information man harvat ihop från facebook eller någon annanstans.

Ofta börjar samtal med en ren förolämpning, såsom att man helt sonika tar upp någon detalj ur en annans liv i luften (det vardagliga samtalet har idag blivit något av en dokusåpa variant av apkonversation) och liksom söker spinna vidare på det. "Du Kalle, snygg bild du la upp igår..vem är hon tjejen till höger..du har väl flickvän..höhöhöh...*idiotflin*" Resultatet blir en slags maktkamp, den som kan spela det sociala facebook-poker gamet bäst vinner, alltså den som har mest korrekt och sorterad information. Jag har till och med stött på folk som blivit skogstokiga för att jag kommenterar på deras loggar. Ja dessa idioter, varför har man då kommentarer. Idén är ju just fri input.

Detta självbestämmande och ansvarsbefrielsen har idag lett till en värld där information är makt och makt utgår från ditt facebook konto. Facebook är ett perfekt sätt att ljuga, vilket i sin tur leder till en skitsnacks-våg av dimensioner sällan skådat då människor på något sätt måste försäkra sig om att det som skrivs är sant eller om han verkligen var på den där mallissemestern. Jag har ju ljugit, så varför inte han? Och gud jag måste dölja mig själv och exponera honom, så slipper jag pressen att kanske bli outad själv...

När jag ser vissa personers loggar, så skrattar jag lite idag. Man är så blind, det man visar upp på facebook krossas senare ofta på inflyttningsfesten eller middagen där varje samtalsämne liksom redigeras för att passa bilden av det man visar upp. Gränsen från glad till totalt obekväm är hårfin då varje samtalsämne skärs av enligt loggens regler och information måste helgarderas. Att diskutera någons senaste uppdatering ur ett rent faktamässigt perspektiv, typ "Kalle varför i helvete delar du med dig av det?" är oftast socialt självmord. Den som kan skriva mest, uppdatera bäst och hålla koll på spelet vinner, oavsett vad totalt skräp som står skrivet.

Dessutom så sparar facebook ALLT du någonsin lagt upp, sagt och skrivit. Allt...för all framtid.