Fyra miljarder till de vanvårdade är ett skäligt krav

I början av året lämnade Vanvårdsutredningen sitt delbetänkande till regeringen. Rapporten baserades på de intervjuer som utredningen gjort med vuxna som vanvårdats på barnhem och i fosterhem. Rapporten lämnade skakande vittnesmål om övergrepp och vanvård. Som en följd av detta tillsatte regeringen den 18 februari 2010 en upprättelseutredning som leds av särskilda utredaren Kerstin Wigzell. Utredningen fick i direktiv att ta fram förslag till hur vanvård inom samhällets barnavård ska undvikas i framtiden och hur de som varit utsatta för vanvård ska få upprättelse på ett rättssäkert sätt.

Samhällets Styvbarn inbjöds att lämna synpunkter på de frågor utredningen fått i sitt direktiv.  I samtal med utredningen har vi sedan fört fram ytterligare argument och synpunkter, inte minst vad gäller hur vanvård ska förhindras i framtiden. Vi har i samtalen funnit en stor samsyn i många frågor. Utredaren kommer att presentera sitt förslag senast den 31 januari 2011.
Sedan Samhällets Styvbarn bildades 2004, har vi arbetat för att vanvårdade ska få upprättelse. Vi har hävdat att upprättelse ska ske genom att staten erkänner sin skuld och tar sitt ansvar. Vi har inte gått till domstol och stämt kommuner och stat, eftersom det är en lönlös väg. Vi har istället på olika sätt bedrivit opinionsarbete för upprättelse, i våra egna och andras media. Vi har haft otaliga samtal med politiker i olika ställning och på olika nivåer. Vårt mål har varit att få politikerna med oss, inte mot oss.

Den närmaste tiden kommer att bli avgörande för upprättelsefrågan. Kommer politikerna att gå med på en upprättelse, eller kommer de att smyga undan frågan? Det är vår uppfattning att upprättelsen inte är en partiskiljande fråga. Alla politiker borde kunna ställa sig bakom en upprättelse med ursäkt och gottgörelse.

Förslaget innehåller bland annat:
• En värdig ceremoni hålls i riksdagshuset.  där statsministern
framför statens och samhällets ursäkt till de vanvårdade.
• En gottgörelse skall ges de vanvårdade. Gottgörelsen ska bestå av en ekonomisk
ersättning till de enskilda vanvårdade, samt en kollektiv ersättning i form av
minneshantering, barnhemsmuseum, forskning, med mera.
Den som bär skulden skall gottgöra.
Vanvården och övergreppen drabbade de mest oskyldiga och värnlösa i samhället, de omhändertagna
barnen. Staten bär en tung skuld för att detta kunde ske. Det var staten som stiftade
lagarna och som hade tillsynsansvaret. Det är därför statens skyldighet att rätta den oförrätt
barnen utsattes för.
Det ska kosta att vanvårda.
Man får inte vanvårda samhällsplacerade barn. Det var inte tillåtet förr, det är inte tillåtet nu.
Det ska kosta att vanvårda. Det är ett av de säkraste sätten att skärpa politikers och socialtjänsters
vaksamhet. Det sänder ett klart budskap till dagens samhälleliga barnavård.
Samhällets Styvbarns

Samhällets Styvbarn kräver:
• Ge de vanvårdade 4 miljarder under fem år!
• Det är en promille av statens utgifter.
• Det har staten råd med.
• Det blir en påtaglig ursäkt till de vanvårdade!

Sedan 2005 utreds den vanvård och de övergrepp som förekommit på svenska barnhem och
fosterhem. Vanvårdsutredningen kommer nästa år att presentera sin slutrapport efter att ha
intervjuat ca 1000 vanvårdade.
I januari 2010 presenterades en delrapport med skakande innehåll. Det värsta som kan läsas
på svenska språket, sa utredaren Göran Johansson. Detta följdes av att regeringen tillsatte en
snabbutredning om hur de vanvårdade ska få upprättelse för vanvården och övergreppen.

Det finns starka skäl anser Samhällets Styvbarn till att samhället accepterar hela kravet på gottgörelse.

De vanvårdade har hjälpt samhället.
De vanvårdade har gjort samhället en stor tjänst genom att lämna sina berättelser till Vanvårdsutredningen.
Det har kostat emotionellt och psykiskt. Denna uppoffring gör det möjligt
för samhället att se sina brister och att undvika vanvård i framtiden. Denna uppoffring bör
samhället erkänna och gottgöra. Det är en fråga om anständighet.
Pengar är bättre än ord.

De allra flesta av de vanvårdade tillhör samhällets fattigaste, de som har det sämst ställt. Det
finns många fattigpensionärer och en hel del som lever på socialbidrag. Många misstror också
samhället och politikerna. För dessa räcker det därför inte med bara ord. För dem är en ekonomisk
gottgörelse tydligare än ord. En ekonomisk gottgörelse kan också ge dessa en lättare
tillvaro under livets sista år, sätta en viss guldkant på tillvaron.
De vanvårdade är fullvärdiga människor.

Som barn fick de vanvårdade höra att de inget var värda. De var de sämsta av människor. Om
samhället inte ger dem en fullgod upprättelse, en ursäkt och en ekonomisk gottgörelse, så säger
samhället återigen att de inget är värda. Det kommer att bekräfta många vanvårdades
misstro mot samhället. Det kommer hos andra att sprida bitterhet, frustration och uppgivenhet.
De vanvårdade behöver ett avslut.

För många vanvårdade är barndomens vanvård och övergrepp levande. För en del blir vanvården
svårare att bära ju äldre de blir. Dessa vanvårdade behöver få ett avslut för att kunna
gå vidare. Det skulle vara en skam om samhället lät dessa leva hela sina liv utan upprättelse
och gottgörelse. Det skulle inte vara värdigt. En gottgörelse skulle hjälpa dessa vanvårdade att
gå vidare i livet.

Det skulle innebära ett erkännande av vad de fått utstå och ett erkännande av
att det inte var deras fel. Utan en gottgörelse har många vanvårdade svårt att nå ett avslut. Det
skulle inte vara värdigt. Därför är det en anständighetsfråga att samhället tar sitt ansvar och
ger gottgörelse.

Det är brukligt med kompensation åt brottsoffer.
Det är brukligt att brottsoffer får kompensation för sitt lidande. Det måste ske också i fallet
med de vanvårdade. De vanvårdade var barn utan möjlighet att göra sina röster hörda, utan
möjlighet att få upprättelse när de var unga. Därför måste samhället nu ge dem gottgörelse.
Allt annat vore ovärdigt.

Hur många vanvårdades?
Hur många vanvårdades och kan komma ifråga för gottgörelse? Det är omöjligt att besvara
den frågan i förväg. Men Vanvårdsutredningen kommer att intervjua ett tusen personer. Därtill
är ytterligare några hundra kända av utredningen. Erfarenheterna från andra länder visar
att vanvårdade inte gärna träder fram om de inte får en gottgörelse för sin uppoffring. Vi kan
därför räkna med ett mörkertal. I Norge, som är ett mindre land än Sverige, har omkring 2000
personer fått ersättning. I Sverige kan det därför röra sig om cirka 4000 personer.
Hur mycket ska de vanvårdade få i gottgörelse?
Vi vill inte sätta en prislapp på olika former av vanvård. Men den individuella ersättningen
bör ligga i nivå med den i Norge för att vara värdig.
Samhällets Styvbarn förslår också att en kollektiv ersättning ges i form av fortsatt insamling
av vittnesmål, ett barnhemsmuseum, stöd åt de vanvårdades organisationer, forskning om
samhällets barnavård, med mera.

Sammantaget kommer en sådan individuell och kollektiv kompensation att ge de vanvårdade
uppskattningsvis 4 miljarder under en femårsperiod.
Det är ingen stor summa i samhällsekonomisk mening. Den kan jämföras med att statens utgifter
under de fem åren 2003-2008 uppgick till 4139 miljarder. Det kommer inte att bereda
staten några ekonomiska svårigheter att gottgöra de vanvårdade.
Vad vi begär i gottgörelse åt de vanvårdade är en promille av statens utgifter.
Det klarar staten av. Men viktigare än så – det sänder en signal om att vanvård inte är acceptabelt,
att vanvård kommer att kosta. Samtidigt kommer det för de vanvårdade att bli ett erkännande
som de har en påtaglig nytta av i sina enskilda liv.

Anne Skåner (78 artiklar)

Anmäl