Aftonbladet är den eritreanska regimens nya språkrör

Aftonbladet tog till stora ord om en ny och upprustad utrikesjournalistik. "Syftet är", skrev Jan Helin på sin chefredaktörsblogg, "att via nätet öppna dörren för dig som läsare till människor som lever i svåråtkomliga eller utsatta områden i världen.? Och så började de med att skicka Donald Boström för att ställa läsarfrågor till diktatorn i Eritrea - han som håller Dawit Isaak och många andra politiska fångar inspärrade.

Eftersmaken blev inte så god, och det var ingen liten risk Aftonbladet tog. Man kan undra om risken var genomtänkt.

Det är inte vem som helst som kan räkna med att få intervjuva Eritreas hårdföre president Isaias Afwerki eller hans språkrör och nära medarbetare. Men Donald Boström får göra det gång på gång. Han har tillträde som få andra. Förklaringen är rimligen att han av regimen i Eritrea ses som hyfsat välvilligt inställd, utan att för den skull vara något lydigt redskap för de styrande.

Inte i år, men tidigare, har Donald Boström varit programpunkt på regimens propagandafestival, som ordnas varje sommar i norra Stockholm. Det är inte vanligt med en svensk reporter i en sådan roll på ett stödarrangemang för en diktatur.

På nätet cirkulerar också ett årsmötesprotokoll från en vänskapsförening för Eritreas styre, där Donald Boström inte bara medverkar som föreläsare, utan också låter sig utses att sköta ordförandeklubban under årsmötesförhandlingarna. Slutsatserna av detta bör väl inte dras alltför långt, men den eritreanska diktaturens ombud och spejare i Sverige saknar inte underlag för att räkna Boström till de mer välsinnade.

Som prov på en ambitiös och kvalificerad utrikesbevakning från Aftonbladets sida var det här en ganska problematisk inledning. Nog för att tidningen öppnade dörren för läsarna till ett svåråtkomligt område, men inblick i maktens boningar i Asmara är inte detsamma som inblick i de Gulag-likande läger där Dawit Isaak och Eritreas många andra samvetsfångar förvaras.

Det slutade som det gjort förut, bland annat i den uppmärksammade TV-intervjun förra året. Donald Boström förmedlade härskarens arrogans och oböjlighet. Fast Dawit Isaak var denna gång ett ämne som inte ens skulle diskuteras.

Detta är inte ointressant läsning, och inte heller är det någon tillrättalagd regimpropaganda. Presidenten Afwerki är snorkig, rigid och kompromisslös i sitt försvar för diktatursystemet . Det belyser för svenska läsare en del av de svårigheter svenska UD hittills haft när man försökt få Dawit Isaak fri. Till eritreaner i exil förmedlas den bild regimen gärna vill se spridd, makten är hotfull, kraftfull och till synes omöjlig att rubba.

Men är det någon ny och bättre utlandsbevakning att ännu en gång förmedla detta oslipade budskap från ledningen i ett land som spårat ur och efter en löftesrik början blivit en av världens hårdaste och mest tragiska diktaturer? Hade inte dessutom Aftonbladet redan förut bekymmer nog med Donald Boström i ett helt annat ärende, efter hans försåtliga sätt att skriva om judar och organhandel?

Men innan vi dömer Aftonbladet bör vi tänka på att det kan ha funnits ett helt annat syfte än nyhetsrapportering. Vill man närma sig en regim som den i Eritrea, och försöka få den att ändra sig och ge Dawit Isaak möjlighet att återförenas med familjen, så kan det ju vara en idé att nalkas just genom en person som hos härskaren i Asmara uppfattas som välvillig och inte som fiende.

Någon annan gång, när historien kan skrivas och sådant som görs i det tysta kan redovisas kommer det kanske att visa sig? Hade Donald Boströms expedition till Asmara även en annan uppdragsgivare, eller har vi bara sett Aftonbladets redaktionsledning visa upp sin syn på utlandsbevakning?

Viktigt är också att minnas att det i Sverige finns vänner till Eritreas regim som är välvilliga och nyttiga för den på ett helt annat sätt än Donald Boström kan vara. Diktaturen behöver guld, och guld kan den få med hjälp av Lundingruppen. Denna har inte förlorat sin uppburna ställning i svensk finanssocietet, trots mångårig samverkan med regimerna i Sudan - med Bildt i styrelsen och under pågående folkdräpning i Darfur - samt i Syrien.

President Afwerki behöver ingen Boström, men han har skäl att sätta värde på bröderna Lundin och deras affärsvänner.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29034

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vänigen sluta med upptagenheten av den eritreanske medborgaren Dawit Isaak!

Det finns mycket väsenligare saker att rapportera om.

Jornalisterna har målat in sig i ett hörn och fortsätter bra av prestige...

Permalänk | Anmäl #1 Sten Figaro, 2010-10-12, 10:32

Bättre att någon rapporterar från Eritrea, än ingen, oavsett om reportern har tillgång till neutrala informationskällor eller inte, säger jag. Har svårt att förstå din aversion mot Donald Boström utifrån vad du skriver. Det har ju till exempel kommit fram att det förekommit oegentligheter då det gäller "organdonationer" från palestinier. Så Boström var inte helt fel ute oavsett överdrivna reaktioner från officiellt israeliskt håll så gjorde han inget större fel i att rapportera om detta.

För övrigt tycker jag ju att det är hemskt att de har "gulag-liknande läger" i Eritrea men det är ju inte så förvånande att Dawit Isaak hamnade i ett sådant. Är man en politisk dissident som får politisk asyl i Sverige och propagerar mot regimen i Eritrea härifrån och sedan reser dit mot UDs inrådan så har han ju sig själv att skylla för att ha hamnat i ett läger. Det är en human tragedi men samtidigt tycker jag svensk media förstorar upp denna snyfthistoria till överdrivna proportioner.

Permalänk | Anmäl #3 Gustav Hagstrand, 2010-10-12, 12:52

Åke!

När ska du och andra professionella mobbare fatta att landet Eritrea kommer aldrig att låta böja sig? Det spelar ingen roll hur mycket du och dina likar gormar diktator, skurstat och annan smörja. Ni kommer aldrig att se Eritrea falla ned på knä. Så gör alla en tjänst och välj ett annat land att trakassera!

Permalänk | Anmäl #4 Biniam Haile, 2010-10-12, 14:20

Biniam!

Om ett land uppenbart inte respekterar de mänskliga rättigheterna, ska man då inte påtala detta? Om ett land fängslar journalister för att de inte delar härskarens åsikter, ska man låtsas som det inte händer?

Svenska medier gör samvetsfångarna en tjänst genom att sätta fingret på de missförhållanden som deras landsmän lever i.

Permalänk | Anmäl #5 Erik Iversen, 2010-10-16, 13:29