Nobelpriset i litteratur

Magnus Linton om Nobelpriset i litteratur

Vargas Llosa har en överdriven tro på den fria knarkmarknaden

Publicerad: 2010-10-10 19:10, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

304 millningar
9 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Magnus Linton är journalist och författare. Han är aktuell med boken Cocoaina (Atlas).

När årets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa nyligen gick ut med ett krasst budskap - världen måste legalisera dagens allt mer eftertraktade droger - var han långt ifrån ensam. Nästan alla Latinamerikas nationalförfattare, samtliga med ett kulturellt kapital som ger dem enorm politisk makt, står idag bakom liknande krav men ingen har med sådan teoretisk kraft belyst frågan som Vargas Llosa. Den organiserade brottslighet han beskriver som en cancersvulst och det största hotet mot Latinamerikas demokratier - ett ont som "till och med är större än Hugo Chávez och hans likars auktoritära populism" - kan enligt pristagaren bara elimineras på ett sätt; genom att punktera den ekonomiskt. Ta kartellernas plånbok. Legalisera.

Debattens bakgrund är den rapport som Vargas Llosa tillsammans med andra intellektuella ikoner och en rad latinamerikanska expresidenter lade fram 2009 i vilken undertecknarna konstaterade flera men framför allt tre saker: a) det USA-ledda "war on drugs" är ett totalt fiasko, b) narkotika bör bekämpas med information och prevention i ställer för repression, c) såväl konsumtion som produktion av cannabis bör omedelbart legaliseras.
Vad Mario Vargas Llosa, liksom flera andra av undertecknarna, gjort sedan dess är att ta ett steg till och i en uppmärksammad essä i spanska El País argumenterar han nu för legalisering av alla droger, åtminstone konsumtion av dem. Förebilderna är Holland där cannabis har legaliserats och Portugal där innehav och bruk även av tunga droger som heroin och kokain helt har avkriminaliserats; i stället för fängelse eller böter erbjuds nu missbrukare - brukare lämnas ifred - rejält finansierad vård, terapi och rehabilitering. I Holland, skriver Vargas Llosa, gick konsumtionen först upp något men stabiliserades sedan på tidigare nivåer, och i Portugal - där man befarat att bruk och missbruk skulle öka och att landet skulle bli ett knarkturistparadis - besannades ingen av farhågorna. I dag har reformerna brett folkligt stöd, och bara högerextremister och religiösa fanatiker är emot.

Men den egentliga grunden för Vargas Llosas resonemang är inte vad som sker på konsumtionsmarknaderna utan vilken förödande roll det allt mer militariserade kriget mot narkotikan spelat i produktions- och transitländer som Colombia, Mexiko, Guatemala och nobelpristagarens eget Peru. Mexiko genomgår i dag exakt samma blodiga kartellernas krig mot staten som Colombia - under den galne Pablo Escobars heydays - genomlevde 1984-1993. Vargas Llosa vet, som alla som kan Latinamerikas tragiska knarkhistoria, att när Escobar 1993 dödades i en enorm militäroperation dirigerad av USA ledde det bara till det avseddas motsats: under decenniet som följde på knarkkungens död femdubblades den colombianska kokainproduktionen, de stora kartellerna blev babykarteller, maffian lade ner vapen men byggde politiska fasader som tog dem in i parlamentet och i dag spelar kokainet en större roll i landets kongress än någonsin tidigare.

Det sorgliga, menar Vargas Llosa, med dagens Mexiko - där över 20 000 människor dödats sedan presidenten för fyra år sedan deklarerade det "totala" kriget mot kartellerna genom att sätta in militären i stället för polisen - är att ingen vågar säga "sanningen"; kartellerna har redan vunnit kriget, de är här för att stanna, situationen blir hela tiden värre, de stupade knarkbaronerna ersätts bara av nya som är än rikare, allt fler och bättre beväpnade - om inget radikalt, och på ett helt annat plan, görs.

Problemet i det mexikanska fallet, som Vargas Llosa ser som ett skolexempel, är att när militären sattes in mot drogkartellerna skedde precis det som Adriana Rossi - en av Latinamerikas ledande forskare på narkotikahandel - så ofta påpekat; stater som militariseras med drogkriget som argument utvecklas ofta till bättre knarkexportörer än de var innan resurserna kom på plats. Det låter paradoxalt, men hänger samman med narkotikans korrumperande kraft i kombination med maffians behov av bra infrastruktur. Det perversa resultatet, skriver Vargas Llosa, av att mobilisera militären mot maffian blev att den senare bara tog makten över den förra och började använda dess vapen och resurser för sina knarktransporterande syften. Och det var just den här sortens degenererande dynamik som fick ännu en illustration den 6 oktober då FBI i en historisk razzia grep 133 nyckelpersoner i kokaintrafiken mellan Colombia och Peru över Puerto Rico: 89 av de gripna var poliser. Militärer, poliser, tullare, politiker - de som bär antidrogkrigets uniformer är knarktrafiken effektivaste administratörer.

Vargas Llosas teorier är intressanta men knappast invändningsfria. Han har ett uttalat nyliberalt perspektiv där en stark efterfrågan - av vilken vara det vara månde - ska tillfredsställas och alla hinder för denna tillfredställelse bör undanröjas. Men det finns förstås inget som säger att bara för att världens nya generationer tycker om att knarka så måste detta beteende också accepteras och göras lagligt. Många saker människor gillar att göra är och förblir olagliga - och om förbudens pris är för högt eller ej är ytterst en avvägningsfråga som beror på politiska, etiska och sociala värderingar. Ett annat problem är att alla de som i dag kallar det USA-ledda antidrogkriget för ett "fiasko" saknar jämförelsematerial. Ingen vet hur drogmisären hade sett ut om de insatser som gjorts aldrig hade gjorts. Även om Holland, Portugal och en rad andra exempel pekar på motsatsen är det långt ifrån säkert att världen i dag - alla typer av eländen inräknade - hade varit en bättre plats i fråga om drogrelaterad misär om det antidrogkrig som startades av Nixon och förfinades av Reagan, Bush, Clinton och Obama aldrig hade sjösatts. Ytterligare ett problem är att ingen egentligen vet om den rika världens efterfrågan på droger kan reduceras via förbättrad information och prevention. De så kallade försöksländernas väg pekar förvisso på att det verkligen förhåller sig så, men alla samhällen reagerar olika på snabba liberaliseringar av lagar kring såväl narkotika som alkohol och tobak. Inget är säkert, och Mario Vargas Llosa medger att en global eller semiglobal legalisering - vilka preparat, vilka länder och vilka led den nu exakt skulle omfatta - är "riskabel". Ju mer den rika världens unga vuxna, de främsta konsumenterna, bekantar sig med relevanta fakta om olika preparat desto snabbare växer insikten att bruk långt ifrån alltid ändar i missbruk. Vilket mycket väl kan öka den globala efterfrågan snarare än minska den.

Men, och här gör Vargas Llosa en klassisk piruett byggd på en ekonomistisk tanke hämtad från den nyliberala gurun Milton Friedman, ovanstående spelar ingen roll. För världen kommer - trots att den enligt nobelpristagaren skulle behöva det - aldrig se en legalisering av droger. Det är för sent. Lgalisering av ett fenomen måste ske relativt snabbt efter att de olagliga marknaderna börjat expandera, annars blir det ogörligt eftersom de intressen som lever på dess kontrakrig med tiden växer sig så starka. Och det är just det som redan hänt. Det avgörande hindret mot att legalisera droger i dag är, menar han, inte - vilket ofta hävdas - ett religiöst, etiskt eller politiskt motstånd utan de kalla egenintressena hos den institutionella megaapparat som cementerats i världen i den repressiva drogpolitikens kölvatten: "Det största hindret är alla de organ, stater och personer som i dag lever på repressionen av droger och, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd."

Det är nog en till hälften korrekt analys. Allt pekar emellertid på att den inte håller fullt ut. I dag är cannabis - världens största illegala drog - den i särklass viktigaste generatorn av pengar till världens organiserade brottslighet, och det är också den drog som tar mest av det globala kontrakrigets resurser i anspråk. Ändå kommer cannabis med all sannolikhet att fullt ut - alltså både produktion och konsumtion - legaliseras i stora delar av världen inom en relativt snar framtid. I november folkomröstar Kalifornien om saken och blir det ja där lär en global våg vara i rullning. I flera andra delstater har en cannabislegalisering i praktiken redan skett, liksom i flera länder i Latinamerika och Sydeuropa. Men vad gäller övriga droger - nya som gamla, lätta som tunga - har Nobelpristagaren nog rätt.

Även om han önskar att han hade fel.

Magnus Linton (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28983

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant! Men vad tycker/tror du själv, är det inte du som sagt:
”varken vill ha kokain på Konsum eller leva i ett narkotikafritt samhälle”.

Vad ville du säga gillar du Vargas och det han står för, inte bara i knarkfrågorna, eller gör du det inte!!

Qué lo pases bien --- en Colombia!

Permalänk | Anmäl #2 Gunvi Lundqvist, 2010-10-10, 21:10

Hela denna artikel tar ju upp precis varför droger bör vara lagliga. Man behöver inte ens ta argumentet att det borde vara upp till individen att bestämma vad som ska finnas i den egna kroppen. 20 000 döda på fyra år är argument nog för att legalisering ska vara en självklarhet. Bara för att vi inte kan veta exakt, vara helt säkra på effekterna av legalisering betyder det inte att vi ska vänta. Det är 20 000 som dött, inte av att ta för mycket droger, utan enbart på grund av kriget mot drogerna.

Permalänk | Anmäl #3 Markus Kylberg, 2010-10-10, 21:12

Men är det inte så att knark precis som tobaksrökning och alkohol är frågan om tolerans vilka biverkningar vi kan antas uthärda som samhälle.

För mig verkar det som att Mario Vargas Llosa har ett pragmatiskt synsätt på själva problemet. Här handlar det om vilket sätt som är mist omoraliskt att offra folk på: genom våldsmat knarkkrig som skördar även helt oskyldiga offer eller genom att få knarka ihjäl sig i lugns och ro. Skillnaden är mest synbar i den meningen att knarkkrig är gerillakrig och osynligt utom när det briserar mitt bland folk och resten av tiden kan vi slippa se eländet. Knarkandet är mitt ibland oss och vi kan tvingas bevittna det sorgliga dagligen.

Frågan är om vi är måna om andras liv eller våra egna ögon!? Frågan är om det är rimligt att kosta på så fantasifullt dyra insatser för att försöka bekämpa den militanta illegala knarkmarknaden och vad den brottlighet som missbrukarna tvingas till för att finansiera sitt missbruk!?

Att många författare har den inställningen som Vargas Llosa förvånar mig inte alls ty de observerar och tolkar människor som sitt yrke. De har fokus på det liv som folk lever på ett annat sätt, närmare själva människans väsen än moraliska ideal hur vi önskade verkligheten såg ut.

I slutändan måste vi lösa detta genom ett existentialistiskt synsätt och fråga vad vi har för förutsättningar att lösa problemet med moraliskt forcerande och med våld. Vad är existens och vad är essens i detta problem?

Permalänk | Anmäl #4 Christofer Catilan, 2010-10-11, 07:10

”Överallt där att lands statsmakt står i motsättning till dess ekonomiska utveckling är det den politiska makten, med sina våldsmedel, som måste lida nederlag”. Orden av Friedrich Engels har en allmängiltighet som sträcker sig bortom motsättningarna mellan liberalism och socialism. Ekonomin blir till sist bestämmande även över våldsmedlen helt enkelt beroende på ekonomins centrala roll i människans fortbestånd.

De grupper som idag har störst ekonomiska intressen i repressionen ( och som ju samtidigt intagit rollen som högsta expertis på området) är helt beroende av att inte bara produktionen av propaganda upprätthålls utan speciellt att utrymmet för debatt inte tillåts expandera.

På den punkten kan det nog visa sig att Vargas Llosa har fel: De ekonomiska intressena i repressionen kommer i längden inte att överleva en öppen debatt. Och det är också vad som förklarar, nu senast, moderaternas hårdnackade motstånd mot sprutbyte. Med nya dimensioner expanderas utrymmet för debatt och med debatten faller statens auktoritet

I narkotikafrågan saknar staten makt bortom sin auktoritet. Det är dess brist på makt som avspeglas i propaganda och repression.

Permalänk | Anmäl #5 Rolf A, 2010-10-11, 09:25

Jag skulle snarare säga att politiker världen över har en överdriven tro på lagstiftning. Bortsett från att den faktiskt är rent omoralisk eftersom den förhindar människor att fatta val som rör deras egna liv så är den ofantligt kontraproduktiv och drabbar dessutom en massa människor mycket hårt på en rad olika vis, som föregående inlägg påvisar.

Tämligen absurt att denna diskussion fortfarande pågår. Man har inte uppnått annat än våld och död med denna politik men ändå fortsätter man, och då man kokar ner det hela landar man alltid i samma argument, det att staten bör sända signaler till medborgarna om vad som är bra resp dåligt och skydda dem från dem själva.

Men är det verkligen statens uppgift? Och hur långt får den gå i detta? Ska den skydda oss mot ALLT som är farligt eller bara vissa saker? Och HUR farligt ska detta som vi ska skyddas ifrån vara? Jag skulle kunna använda cannabis EN gång per år och det hade setts som farligare än om jag drack alkohol i hyfsade mängder 300 dagar om året.

Som jag ser det är det mitt liv jag lever här på jorden och jag har all rätt i världen att leva det som jag vill alternativt avsluta det när jag vill. Att denna princip är så svår för folk att begripa och respektera är otroligt märkligt. OM man erkänner att varje människa har rätt till sitt liv, rätt till frihet, dvs rätten att göra de val som krävs för att bli lycklig, då måste man också fatta att detta innebär rätten att välja fel ibland.

Jag har diskuterat denna fråga i snart tjugo år och aldrig hört ett vettigt arguemt för den förbudspolitik som så benhårt försvaras av världens samlade politikerkår.

Permalänk | Anmäl #6 John G-son, 2010-10-11, 11:58

Exakt vad som kommer att ske i legaliseringsfrågan är milt sagt oklart och Vargas kan - i likhet med alla andra som intresserar sig för frågan - inte förutsäga framtiden i denna fråga.
Att det f.n. finns en viss framgång i USA i kampen för att legalisera marijuanan beror i mycket på att Obama vann valet. Han är ju en f.d.marijuanarökare och har liberala åsikter. Obamas stöd till legaliseringen av marijuana har skett framförallt i att han har förvägrat de federala myndigheterna att nyttja de federala narkotikalagarna till ingrepp mot de som medgivits marijuanaförskrivning av medicinska skäl. Det har lokalt i delstaterna möjliggjort en betydande förskrivning av marijuana med olika medicinska förevändningar. Vilket i sin tur har lett till dagens situation där legalisering av allmänt bruk har blivit en valfråga lokalt i Californien nu i November.
På federal nivå kommer dock Obama inte att nyttja sitt politiska kapital för att legalisera marijuanan och då Obama knappast kommer att få ytterligare 4 år vid makten så kommer förmodligen år 2012 en mer typisk amerikansk president till makten. Och därefter lär det knappast vara aktuellt med någon legalisering.

Något som också talar mot en snar legalisering är att västvärlden får allt större ekonomiska problem och därför knappast är beredd att avstå från de stora inkomster som Västs alkoholindustri skapar. USA och England är världens två största tillverkare av sprit medan Italien och Frankrike är de två största vinproducenterna. Och det är framför allt just dessa länder som i FN har drivit genom förbuden mot tredje världens droger som opium, kokain och cannabis (Läs professor Kettil Bruuns bok "The Gentlemens Club" om arbetet mot droger i FN. Särskilt kapitlet "USA - The principal Force" ).

Fokus i drogdebatten har tyvärr fastnat på frågan om drogernas betydelse för hälsan, deras eventuella farlighet. Men det som driver förbudet mot drogerna är faktiskt ekonomiska hänsyn. Inte hälsoskälen. De som nyttjar droger vill tydligen väldigt gärna tro att orsaken till förbuden är att etablissemanget bekymrar sig om deras hälsa .... men så är inte alls fallet.
Opium,kokain och cannabis är alla exempel på droger som vid en legalisering skulle minska alkoholindustrins inkomster eftersom folk skulle nyttja dessa droger i st f alkohol. Därför arbetar alkoholindustrin bakom kulisserna för att upprätthålla förbuden mot narkotika.

Vad gäller specifikt förbudet mot cannabis är det självklart att en legalisering av cannabis skulle vara till fördel för folkhälsan eftersom den skulle leda till stor reduktion av alkoholkonsumtionen. Kanske en halvering. Men bryr sig politikerna om detta ? Nej givetvis inte. Eftersom de i allt väsentligt följer de regler som stiftas i FN där Västvärldens länder har ett avgörande inflytande i drogfrågan. Och där månar man om alkoholindustrins väl och ve oavsett effekterna på folkhälsan.

De narkotikakrig som i dag pågår i bl.a. Colombia, Mexico och Afghanistan påminner oss om det starka ekonomiska tema som alltid har varit grunden för narkotikalagarna. Politikerna har visserligen alltid fört sitt "krig mot narkotikan" i propagandistiskt betonade termer där de har velat betona folkhälsans betydelse, men de verkliga motiven för lagstiftningen har alltid i huvudsak varit de betydande inkomster som finns i droghandeln inklusive alkoholhandeln.
Colombia, Mexico och Afghanistan har stora ekonomiska intressen i annan drogproduktion än alkoholproduktion medan Väst med sin stora alkoholindustri vill behålla sitt internationella monopol för alkoholen.

Kriget mot narkotikan är i allt väsentligt en del av västvärldens ekonomiska, politiska och militära krig mot och exploatering av tredje världen. Via FN stiftas lagar som gynnar västvärlden, vilket möjliggörs genom att regimerna i tredje världen korrumperas. Regimerna i dessa länder är helt enkelt inte folkvalda utan stöds av USAs och CIAs manipulationer. Så att tredje världens länder kan exploateras på lämpligt sätt. T.ex. genom att stjäla deras olja, exploatera deras råvaruresurser eller genom att tvinga dem att nyttja västerländsk alkohol i st f traditionella droger som cannabis (Jfr. med t.ex. Indien som med sina mer än 1000 miljoner människor var helt emot lagstiftningen mot cannabis men tvingades acceptera USAs syn i denna fråga.)

Den internationella lagstiftning mot tredje världens droger som har genomdrivits i FN av främst USA - världens ledande spritproducent - kommer knappast att undanröjas förrän USA förlorar sin ställning som världens ledande stormakt. Men DET kan bli fallet redan under innevarande decennium till följd av "peak oil" som möjligen kommer att förflytta makten från USA till de länder som till skillnad från USA ännu inte har pumpat upp all olja ur sina fyndigheter.
De muslimska länderna som besitter närmare 80% av världens oljereserver och har ett religiöst betingat hat till alkoholen kommer troligen att spela en avgörande roll i detta maktspel. Om USA förlorar världsmakten kommer också sannolikt det västliga alkoholmonopolet att falla och den internationella narkotikalagstiftningen att omarbetas helt. Vad det nu kommer att innebära.

Personligen tror jag alltså Vargas kommer att få rätt i vart fall delvis, men först i och med det amerikanska imperiets fall.

Permalänk | Anmäl #7 Börje Lundberg, 2010-10-11, 12:40

Fram till 1925 var cannabis legalt över så gott som hela världen. Den tidigaste
kända cannabislagen är från 1619 då man i Virginia faktiskt lagstadgade ett
krav som innebar att varje lantbrukare måste odla hampa på sin mark eftersom
det vid tiden var en viktig råvara till såväl segel som papper och rep. Det första
land att förbjuda kultivering av växten var Egypten, året var 1884. USA
särbehandlas i detta avsnitt, då nationen ej var med i Nationernas Förbund,
föregångaren till FN, och därmed ej förband sig till den dåvarande
drogkonventionen.

Utvecklingen i USA är även speciellt intressant då nationen
sedan början av 1900-talet varit en stark advokatör för drogrepression på den
globala arenan.
USA
I USA var konsumtion och försäljning av marijuana tillåten i de flesta stater
fram till 1937. I vissa områden kunde det köpas i lösvikt eller i cigarettform i
tidningskiosker. Under förbudstiden i USA sågs däremot även cannabis som en
fara mot samhället, bland annat av Harry J. Anslinger. Det finns teorier som
säger att bakgrunden var Anslingers kontakter med de mäktiga
bomullsfarmarförbunden och tobaksproducenterna i sydstaterna, vilka fruktade
att de skulle förlora marknadsandelar till hampan och tryckte på för förbud
med hänvisning till de berusande effekterna och dessas påstådda följder. En
annan teori är att Anslinger, som var en känd rasist, ville skydda den vita
anglosaxiska normen från influenser utifrån. Denna teori styrks av den
rasistiska retorik Anslinger ofta använde, i marijuanans fall riktad mot
mexikanare och svarta.

Det skall också i sammanhanget nämnas att kampen
mot cannabis eskalerade efter att spritförbudet hävdes, eftersom de stora
ekonomiska anslag som bland annat FBI åtnjöt nu hotades.

1931 utnämnde Herbert C. Hoovers finansminister Andrew Mellon, Harry J.
Anslinger till överhuvud för den nya statliga drogmyndigheten FBNDD
(Federal Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs), föregångaren till dagens
DEA (Drug Enforcement Administration). Under sina 31 år på denna post
propagerade Anslinger ihärdigt mot cannabis och andra droger.

1930 finansierade den amerikanska regeringen Silerkommissionens studie av
följderna av marijuanarökning bland amerikanska militärer i Panama. Man kom
fram till att marijuana är oproblematiskt och att konsumtion därav ej bör
kriminaliseras.

Det skall också i sammanhanget nämnas att kampen
mot cannabis eskalerade efter att spritförbudet hävdes, eftersom de stora
ekonomiska anslag som bland annat FBI åtnjöt nu hotades.
1931 utnämnde Herbert C. Hoovers finansminister Andrew Mellon, Harry J.
Anslinger till överhuvud för den nya statliga drogmyndigheten FBNDD
(Federal Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs), föregångaren till dagens
DEA (Drug Enforcement Administration). Under sina 31 år på denna post
propagerade Anslinger ihärdigt mot cannabis och andra droger.

Två årtionden tidigare, i upptakten till den andra opiumkonferensen (i regi av
NF), tog antibrittiskt inställda politiker upp frågan om inte hampa skulle ställa
till med samma problem som opium. Detta då det till det Brittiska Imperiet
tillhörande Kejsardömet Indien 1912 börjat exportera cannabis till Främre
Orienten och Sydafrika efter det att opium till följd av den första
opiumkonferensen råkat i dålig dager och exporten därav därmed sjönk.

19 länder undersökte frågan, 18 kom fram till
att cannabis inte innebär några
problem. Endast Portugal meddelade att fall rapporterats i kolonin Angola där
slavar varit trotsiga efter cannabiskonsumtion.

Någon risk för beroende eller
risker för hälsan fann man inga belägg för.
Trots detta kom, på begäran av Turkiet och Egypten, frågan om cannabis
(hampa) skulle tas med i opiumkontrollöverenskommelsen upp på den andra
opiumkonferensen 1925.

Cannabis förbjöds i Sverige 1930 som en följd av den andra opiumkonferensen
i kombination med Sveriges medlemskap i NF. Så sent som på slutet av
1950-talet odlades dock hampa för fiberproduktion på drygt 1000 ha i Sverige.
Fiberskörden kunde uppgå till 800-1 000 kg per hektar. Flera verk för
beredning av hampfiber fanns också i Sverige.

Den illegala statusen bibehåller
cannabis dock än idag, även om industrihampa nu är en bidragsberättigad gröda
i EU och därmed även i Sverige.

För vidare information se mina tidigare artiklar i ämnet:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/24/fakta-om-cannabis-som-har-fort...

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/24/sverige-borde-vara-ett-foregan...

Permalänk | Anmäl #8 Bengt Hesdorf, 2010-10-11, 19:22

Vargas Llosa har överhuvudtaget en överdriven tro på det han kallar "frihet" .

Till exempel hejar han, själv boende utanför sitt hemland, okritiskt på den nyliberala politiken i Peru där den peruanska regeringen i hpp om att skapa arbetstillfällen inbjuder de globala storföretagen till ohämmat rofferi.

Vargas Llosa har alltid tillhört dem som lagt sig ytterst på höger - vänsterskalan. Först i ungdomen var det en romantisk, på sin tid populistisk revolutionsromantik han hyllade.

I dag är han lika okritisk till extrem marknadsliberalism och de internationella storbolagens frihet att roffa åt sig.

Permalänk | Anmäl #9 Jeanna Gabrielsson, 2010-10-11, 22:10

Tja, jag har svårt för idén att legalisera narkotika, möjligen kanske marijuana skulle kunna säljas under kontrollerade former. Sannolikt är rök av de flesta slag inte direkt nyttigt för andningsorganen. Tobak skulle sannolikt inte heller bli godkänt om det introducerades i dag.

Llosa är däremot en fantastisk författare, väl värd nobelpriset. (Börja gärna med Bockfesten, ni kommer att få en underbar och gripande läsupplevelse!) Att han inte är socialist retar naturligtvis vissa som anser att man för att få vara latinamerikansk författare per definition måste vara socialist. Kanske faller den devota stalindyrkaren Pablo Neruda eller den Castro-kramande Márquez på läppen? Men detta är naturligtvis inget att reta upp sig över; lika uppretade blir många över att inte de rödgröna vann valet.

Permalänk | Anmäl #10 Peter von Fábry-Eichner, 2010-10-13, 00:51