Kristendomskunskap leder till ett exkristet Sverige

Kristendomen skall behålla en särställning i religionskunskapen jämfört med andra religioner.

Björklund till SvD; "Det är självklart att elever ska studera alla världsreligionerna, men det är lika självklart att kristendomen i svensk skola fortsatt ska ha en särställning. Det har varit den totalt dominerande religionen i vårt land, och påverkat vårt levnadssätt på ett helt annat sätt än till exempel hinduismen."

Det lustiga är att särställningen motiveras med en uppfattning som kommer att bli den första som kommer att ifrågasättas i takt med att traditionellt folk fortsätter att lära sig om hur det egentligen ligger till.

När ens totala erfarenhet av kristendom är Svenska Kyrkan kan man faktiskt få för sig att det är just så kristendomen är, man kan få för sig att den alltid varit sådan samt att kristna över hela världen tycker över lag lika dant frånräknat vissa undantag. Trots att ens teoretiska kunskap inte sträcker sig längre än tre budord och namnet av en viss snickarson så har man en känsla av att religionen är ganska mysig ändå, vad gör det om man själv saknar gudstro? Några begravningar, tända ljus, konfirmationskompisarna, folk som sjunger om kärleken tillsammans, och så ett kors med den där nasaren någonstans i periferin. Svenska Kyrkans modell "det spelar ingen roll vad du tror på, bara du är med" är självklart fruktbar.

Så länge Svensk utbildning är ickekonfessionell och kräver faktaunderlag kan tyvärr svensk skolundervisning inte presentera religionen på detta sätt. Skolan måste presentera kristendomen som den faktiskt är, vilket reducerar svensk mainstreamkristendom till en parantes och gemene svensks nostalgiska barndomsminnen med pianotanter som sjunger om Jesus som älskar alla barnen får sig en kalldusch.

När faktabaserad, ickekonfessionell utbildning är ett krav blir en presentation av kristendom mycket annorlunda. När man ställs inför rörelsens idéhistoriska bakgrund, vad läran faktiskt säger, och dessutom ställs inför mångfalden av kristna samfund i världen (där Svenska Kyrkan är en avvikare), så utmanas paradoxalt uppfattningen om vilken utsträckning kristendomen haft för vårat sätt att leva.

Kristendom presenteras inte bara i religionskunskapen utan också i historia. I den får man lära sig om hur kristendomen var för 100 år sedan och hur Sverige reformerats från rötterna upp under 1900-talet (genom socialism, liberalism och feminism). I överlevnadssyfte har Svensk mainstreamkristendom gång på gång tvingats ge vika och anpassa sig till förändringarna, blandannat prästviger man inte längre motståndare till kvinnliga kollegor, Paulus obehagliga kvinnosyn till trots. Frihet att anpassa religionen till nutida värderingar har vi inte i skolan. Den kan inte utgå från vad vi känner för, utan måste anpassas efter vad som faktiskt är. Betraktar vi vår historia med t.ex. genusperspektivet kan vi inte bortse från begrepp som "oäkta barn" och "kyrktagning". Tittar vi på traditionella kristna värden för 100 år sedan kan vi inte ignorera vilket inflytande den lilla boken "Om judarna och deras lögner" hade och vilka konsekvenser den hade.

Det har hänt så mycket med Svenska värden under 1900-talet att vi måste söka oss till samhällets periferi för att hitta den kristendom som var mainstream för 100 år sedan. "Idédarwinismen" har skapat en helt ny religion, "svensk kristendom". Skrifter och symboler är i den ofta omtolkade till sin polära motsats, eller helt och hållet ignorerade. Istället är symbolerna och tolkningarna nu ofta en spegling av betraktaren. Vi.

Svenskt levnadssätt är alltså inte inte en produkt av religionen. Religionen är en produkt av svenskt levnadssätt och våra erfarenheter.

Vad händer när barn ställs inför kristendomens faktiska idégods och finner en mycket främmande kultur och mycket främmande värderingar jämfört med vad de är bekanta med?
Vad händer när de ställer detta "kristna levnadssätt" mot deras nysvenska klasskamrater med andra ursprung och finner att de har mer gemensamt med dem kring allmänmänskliga värderingar (t.ex. värdet i att ta hand om varandra) än vad de har gemensamt med religionen deras fäder hade?

Idén om att en religion och inte människor skapar ett lands positiva värderingar och levnadssätt är sängbunden med nationalismen. Nationalismen är inte rationell, och barn är inte idioter.

Hur kan då så många Svenskar ändå vurma så för "kristendom" i skolan om de inte kan något om den? Ofta bildar vi våra åsikter utifrån hur vi ytligt skådar vår närmiljö, snarare än att studera den på djupet. Vi ifrågasätter sällan vad vi blivt lärda att ta för givet, och vi tar ofta för givet att alla tycker som vi. Vi är inte speciellt självkritiska heller. Vi kan t.ex. se till de enda tre budord vi kan och känna att religionen gett oss positiva värden, utan att reflektera över varför vi i vana hoppar över de övriga sju. Att samtliga kulturer i världen har dessa tre i sina lagar är överflödig information i nationalromantikens förföriska värld.

I en amerikansk undersökning såg man ett samband om religionskunskap och ateism. Ateister kunde mest om religion över lag. Religiösa utövares religionskunskaper om den egna religionen var samtidigt förbluffande små. Situationen är förmodligen den samma i Sverige. Gemene svensks kunskaper om religionen är helt enkelt för dåliga för att ifrågasätta utsträckningen av kristendomens faktiska relevans. Trots det vill de nu trycka den på nästa generation. Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Många religionskritiker har dock uppmärksammat vilken hämmande effekt religionskunskap har och förespråkar därför mer religionsstudier i skolan. En av de kändaste "nyateisterna", Daniel Dennett, är övertygad om att faktabaserad religionsundervisning i USA skulle ha förödande effekter på landets religiositet och har därför propagerat för just detta. Religionskunskap utmanar den presentation av tron som den lokala kyrkan ger genom att sätta hela religionen under luppen. Religionskunskap gör det också svårare att tillskriva allmänmänskliga värden till den lokala religionen eftersom man kan hittar samma värden i de övriga likaså. Var man blir varse om de mänskliga komponenter som utgör stommen i varje världsreligion. Men inte bara skolelever går igenom detta, många präststudenter blir ateister då de hamnar i den akademiska världen och måste läsa kristendomshistoria, i vilka man får lära sig vad vi faktiskt vet om Kristendomens historia idag. Sådana kunskaper ingår inte i söndagsgudstjänsten eller kyrkans barntimmar och blir en kuslig överraskning för den som kommer dit med trosuppfattningens historierevisionistiska kunskaper.

Jag är exkristen och har träffat många exkristna sen jag bröt med religionen. Den allra allra vanligaste anledningen som folk ger till varför de lämnat religionen är att de i syfte att bli mer trogna började studera religionen, läsa skrifterna, gå på djupet med dess historia. Ju mer varse man blir om vad religionen handlar om och vad den vilar på, ju mer främmande blir den. Många exkristna förespråkar faktabaserade "kristendomsstudier" för att de vet precis vilken effekt de har.

Så för all del, utöka gärna kristendomsstudierna i ett par generationer så fler studenter ser igenom hyckleriet. Sen kanske vi kan börja diskutera hur en människor skall lära sig leva med varandra istället för att slösa tid med att romantisera vår bakgrund.

Religionskunskap är viktigt för att barn skall förstå "dem" i en värld makten säger att "de" inte är som "vi".

Kristendomskunskap i allmän skolundervisning leder däremot till ett exkristet Sverige.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28967

9 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Rubriktexten är något bakvänd. Jag är faktiskt neutral till utökad kristendomskunskap, om inte i viss mån positiv för att jag känner väl till vilka effekter det får.

Permalänk | Anmäl #1 Staffan Bengtsson, 2010-10-11, 13:48

Vårt tänkande bygger i mångt och mycket på kristendomen - självklart måste därför ämnet ha en särställning i skolan.

Permalänk | Anmäl #2 Arvid Andersson, 2010-10-11, 14:51

Något av det bäst jag läst på Newsmill på länge

Permalänk | Anmäl #3 Camilla Grepe, 2010-10-11, 15:39

Staffan Bengtsson skriver: "Kristendomen skall ges särställning i religionskunskapen över andra religioner. Men den romantiska attityden till kristendomens positiva betydelse......".
Om kristendomen får en särställning i religionsUNDERVISNINGEN i den meningen att det undervisas MER om den jämfört med en annan religion är inte samma som att den står "över", som du skriver, andra religioner. En sekulär skola ska också ta upp en religions "negativa betydelse" och inte förutsättas, som du beskriver, "romantisk attityd .. positiva betydelse".

Permalänk | Anmäl #4 Mats, 2010-10-11, 17:44

Kommer barnen, från mellanstadiet upp i högstadiet att få en seriöst kritiskt granskning av Kristendomen och de förmenta världsreligionerna? Eller blir det någon sorts utslätade söndagsskole-vattvälling?

Det hade förmodligen varit bättre att avskaffa religionen som special område och inkorporerat det i ett ämne om filosofi och idéhistoria.

Hur väl följer man skolverkets idéer om sånt här i religiösa friskolor? Chanserna är nog ganska små att religiösa friskolor skulle ge en kritisk faktabaserad objektiv bild av "sin" religion.

Permalänk | Anmäl #5 Klerken, 2010-10-12, 07:46

Kierken, jag har själv läst dessa ämnen relativt nyligen (bättrade på betyg). Religionskunskap är primärt ett kunskapsämne, alltså övergripande praktisk förståelse för hur religionerna fungerar som organisationer och deras primära trossatser, böcker, regelsystem, viktigaste ritualer och seder med mera. Det viktigaste var att förstå Islam för mig (kompletterade dock med boken "Vems Islam?" senare). Dock tror jag att Konfucianismen numera borde varit representerad med tanke på att Kina förmodligen kommer spela en allt större roll i Svenskens liv i framtiden.

Problemet med "kristendom" är att kristendom som religion innehåller en stor mängd motstridiga rörelser och det är väldigt svårt att fastställa någon koherent trosats. Pågrund av skolans stadgar kan du inte välja en tolkning och presentera den som kristendom. Det är förmodligen enklare att förklara en "religion långt borta" för folk anmärker inte på petitesser och detaljer.

Etik är dock långt bättre anknytet till filosofin.

Permalänk | Anmäl #6 Staffan Bengtsson, 2010-10-12, 13:35

Arvid Andersson
Jag tar mig friheten att kalla ditt påstående mer nationalistiskt än idéhistoriskt och jag kan endast spekulera över var du fått din historieberättelse ifrån. Jag ifrågasätter även din psykologiska förklaring kring "vårt tänkande". Vilka är "vi", vilken och vems "kristendom" refererar du till, och hur har den formen av kristendom stöpt "vårt tänkande"?

Grundlagen är i många hänseenden den polära motsatsen mot idéer som var centrala i den Svenska kristendomens huvudgren för endast 100 år sedan. De flesta av budorden och flera av Jesus och Paulus uttalanden skär sig med skolans demokratiska värdegrund.

Permalänk | Anmäl #7 Staffan Bengtsson, 2010-10-14, 09:25

Mats, Jan Björklund går mycket längre än att bara hålla kristendomen över andra religioner. Barnen ska lära sig att julen är en kristen tradition

Jag har i hela mitt liv sett julen som en sekulär helgdag, precis som midsommar. Men i Björklunds Sverige är julen en exkluderande helg. Det betyder att eller några miljoner svenskar nu är uteslutna från vår största helg.

Sverige är inte längre ett sekulärt samhälle.

Permalänk | Anmäl #8 Peter H, 2010-10-15, 16:58

#2 Arvid Andersson

Det du beskriver är väl snarare en god anledning att behandla kristendomens grundtankar i filosofin? För naturligtvis uppstår det problem, när det man vill att eleverna ska studera objektivt i en kunskapsskola, sammanfaller med vad man vill att de ska ta till sig som värdegrund och därtill att de ska underkasta sig idén om religionens närmast tvingande traditioner?

För mig framstår Björklunds ideal för skolans del, som en okritisk och hämningslöst narcissistisk identifikation med nationalistiska förtecken. Dessutom präktigt förljugen. Faktum är att jag tror att det är omöjligt att studera kristendomen kritiskt (inräknat dess historiska inflytande genom historien) och samtidig knyta sociala relationer till den som något harmlöst, trevligt, gullig och rart.

Hur hanterar en kunskapsskola värd namnet detta dilemma? Själv är jag tämligen säker på att Björklund prioriterar gulliga traditioner och identifikationen och hellre offrar kunskapen och studiet av obehagliga fakta om studieobjektet. För är det inte märkligt att han i flera intervjuer den senaste tiden tagit avstamp i ökat timantal för den kristna religionen, etc. för att slutligen landa i argument för "värnandet av kristna traditioner"? VAD har det senare att göra med det förstnämnda?

Permalänk | Anmäl #9 Camilla Grepe, 2010-10-15, 22:04

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.