Vi feminister måste sluta iklä oss offerrollen

Ett tag har jag följt Pär Ströms blogg Genusnytt. Som feminist ser jag att jämställdhetsarbetet har stagnerat, vilket inte minst märks på den andel röster F! fick i detta val. Paradoxalt nog jag tror mig finna lösningen till detta problem i den antifeministiska rörelsen som florerar på nätet. Många av feminismens problem beror faktiskt på att dess retorik vilar på begrepp som kan kännas förlegade för många, varav nyckelbegreppet "patriarkat" kollektivt skuldbelägger och alienerar halva befolkningen. Ett problem som genusdebatten drabbas av rent generellt är att den ständigt pendlar mellan den generaliserande strukturen och den individuella erfarenheten. Ett exempel på när dessa två storheter bli oförenliga såg vi exempel på i gårdagens Debatt om filmen Tusen gånger starkare.

I ena ringhörnan har vi Pär Ström i som förnekar att flickor förtrycks i skolan. Motståndarna, som till antalet är fler, hävdar att flickor visst förtrycks och att detta problem är förbehållet enbart flickorna. Vi har ett könskrig som växlar mellan banalitet och dolda konspirationer. Kitty Jutbring beskriver våndan som varje flicka måste genomgå varje morgon när hon ska göra sig vacker innan hon går till skolan, som om inte pojkar har en uppsättning normer och koder de måste förhålla sig till för att inte bli misskrediterade som just pojkar. Pär Ström å sin sida utropar "Manshat!" och börjar orera om "det genusindustriella komplexet". Få vettiga saker blir sagda och det mesta handlar om företräde att iklä sig offerkoftan.

Att slåss om offerkoftan kan tyckas vara löjeväckande - vem vill vara ett offer i ett samhälle där den självförverkligande människan är kung över sitt eget öde? Offerkoftan har dock en oförutsedd effekt i form av tolkningsföreträde som i sin tur ger en form av makt. Vems erfarenheter av förtryck är mer värda att ta hänsyn till? Att kvinnor på olika sätt förfördelas i olika aspekter av samhället är en sanning som vi många tar för givet. Men mäns erfarenhet av familjeliv, hälsa eller våld tas sällan upp i ljuset i termer av kön och makt. Pär Ströms mission är att lyfta fram just dessa aspekter, eller att " belysa den obelysta halvan i jämställdhetsfrågan" som är taglinen för hans blogg.

Många gånger är det som skrivs i bloggen rena övertolkningnar och pyr av lätt hysteri. Nu kommer Pär Ströms anhängare säga att jag använder mig av "härskartekninker" när jag skriver "hysteri". Vänta en liten stund med det, för här kommer min poäng: Att det som feminist ibland svider att läsa i bloggen beror på att det många gånger blir som att svälja en rejäl dos av sin egen beska medicin. Detta evinnerliga kollektiva skuldbeläggande, detta ständigt återkommande till "statsfeminismen" (som torde vara patriarkatets motsvarighet i den antifeministiska diskursen) som bär skuld för allt, alla dessa konspirationsteorier, spekulationer och öppna krigsförklaringar. Som feminist blir ett slag på käften eftersom det blir så bekant från det egna lägrets retoriska tjuvnyp.

Dessvärre är det nödvändigt att slå på de stora trummorna för att vinna uppmärksamhet, även om det många gånger kan tyckas irrationellt. Att Pär Ström utbrister "Manshat" i en direktsänd tv-debatt är kanske vad som krävdes för att pocka på uppmärksamhet och självinsikt från motståndarlaget, speciellt när han befinner sig i ett så numerärt underläge som han gjorde då.

Vinsterna med offerkoftan är lockande men kortsiktiga. I det långa loppet cementerar offer/förtryckarrelationer maktpositioner som ytterligare gjuter fast oss i ojämställdhet. Den tv-sända debatten visade utmärkta exempel på detta; flickorna fortsatte att se sig själva som offer och pojkarna medgav till sitt överläge. Om diskussionen redan från början hade haft en annan utgångspunkt och fler som Pär Ström hade suttit i panelen tror jag dock att utfallet varit annorlunda och fler vittnesmål om pojkars utsatthet hade gjort sig hörda.

Det gäller att som det heter i skribentvärlden att kill your darlings. En kär älskling för feminismen är att ständigt iklä sig offerrollen. Problemet är att denna offerposition snarare tenderar att reproducera det som man vill komma bort från, nämligen diskursen om mannens konstanta överordning. Jag tror därför att feminismen skulle vinna på att hänga av sig offerkoftan och låta andra erfarenheter vinna gehör, erfarenheter som kanske till och med är oförenliga med den egna diskursen. Först då kan man lösa upp djupt inrotade föreställningar om mäns ständiga överordning och kvinnors ständiga underordning. Först då kan relationen mellan män och kvinnor i hemmet, i skolan eller på arbetsplatsen bli mer dynamiska och inte grundade på urgamla utsagor om tingens ordning. Först då kan vi börja förhålla oss till varandra som individer och inte som kön. Kanske först då kan jämställdhet uppnås.

Och det där med könskrig känns så himla 1900-tal.

Loretto Linusson (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28862

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Loretto, du har så rätt i det du skriver.

Permalänk | Anmäl #1 Cuben, 2010-10-10, 14:53

Loretto Linusson skriver det som alla vet men slutsatsen att feminismen ska förändras för att göra nytta är felaktig.

Feminismen är (vilket ordet feminism indikerar) en enögd ideologi. Den kan alltså aldrig bli en tillgång för jämställdheten.

Den ideologi som jämställer människor som Loretto Linusson efterlyser finns redan och den kallas humanism. Mindre feminism och mer humanism är ett steg framåt och det år också det som pågår i och med att manshatarna blir alltmer marginaliserade.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2010-10-10, 16:02

Hej Loretto!

Intressant vinkling på det hela. Självklart skulle feminismen vinna på att ta av sig offerkoftan, men jag tror att det kan bli svårt för feminismen att gå vidare eftersom stora delar av feminismen bygger på grundidéen att samhället är partiarkalt och att kvinnor är socialt underordnade männen. Och vad ska då feminismen leva på om det visar sig vara fel eller kontextbundet och föränderligt både över tid och rum?

Personligen tror jag att det är svårt att slå hål på djupt rotade föreställningar om könen endast genom feminism som verktyg, eftersom det ofta tenderar att bli otroligt skevt och ensidigt. Strävar man efter jämställdhet så blir det kontraproduktivt att tro att feminism är lösningen, eftersom feminismen är feminiserad och har större fokus på kvinnor än män.

Permalänk | Anmäl #4 Malin Stenman, 2010-10-10, 16:33

Du har gjort en så klar analys som går med ett grumligt öga =)

Permalänk | Anmäl #8 michael lilja, 2010-10-14, 11:48