van der Kwast angriper hovrätten i desperation

Att den i samband med resningen i Levi-fallet utsedda åklagaren valde att inte fullfölja åtalet var inte på något sätt märkligt: van det Kwasts gamla utredning dög helt enkelt inte att väcka åtal på. van der Kwast borde veta att någon skuldfråga inte kan prövas där ingen skuldfråga har väckts.

Det är inte så att Quick-domarna kullkastas "bara för att Quick tagit tillbaka sina tidigare erkännanden". Domarna ogiltigförklaras därför att van der Kwasts utredningar har varit undermåliga och därför att domstolen har vilseletts av åklagaren och hans medhjälpare.

I det fall där Sture Bergwall senast beviljats resning har Christer van der Kwast pläderat för att Thomas Quicks/Sture Bergwalls från början torftiga berättelse genom förhör allt eftersom blivit fullödigare. Svea hovrätt finner i resningsbeslutet att detta inte är en korrekt bild av utredningen - berättelsen har efterhand ändrats och anpassats till utredningen, vilket är ett anmärkningsvärt exempel på hur van deer Kwasts utredning använts i manipulerande syfte.

Det är inte resningsärendenas hantering som uppvisar brister. I resningsfrågan visas att fusk och bedrägeri förekommit i förundersökningarna och i presentationen av förundersökningarnas resultat inför domstolen.

Hovrätten riktar skarp kritik i en alibifråga i Theresefallet. En anteckning i en kassadagbok visar att Sture Bergwall inte kunde ha varit i Norge när flickan försvann. En anträffad promemoria lägger i dagen att detta alibi varit känt för van der Kwasts utredning men medvetet icke redovisats för tingsrätten.

Dessa och andra liknande omständigheter ger Svea hovrätt grund för sitt resningsbeslut.

Hovrättens resningsbeslut grundar sig, till skillnad från den tidigare åklagarens sätt att framställa åtalet, på en omsorgsfull genomgång av fakta i målet och en ärlig redovisning av utredningens brister. Det Christer van der Kwast undanhållit och förvrängt har i samband med resningen avslöjats och belysts.

Christer van der Kwasts angrepp på åklagarmyndigheten (läs: Björn Ericson) och hovrätten är förklarligt med hänsyn till van der Kwasts utsatta situation. Det som i princip varit hans livsverk (åtalen mot Thomas Quick) rasar nu samman, och han tror att det finns en ära att rädda. Det gör det inte, men det kan han inte själv begripa.

Även en intresserad lekman vet och förstår att åklagarämbetets grepp om quickärendena nu verkligen är samlat.

Christer van der Kwast saknar förmåga att skämmas för sin syn på publiciteten kring den rättsskandal som han själv är orsaken till. "Några krönikörer i kvällspressen" och "den SvT-journalist som fått Quick att ta tillbaka sina erkännanden" är i själva verket en kår av opinionsbildare för vilken det är en angelägenhet att blottlägga en varböld i svensk rättsväsende.

Ingen känner turerna kring Thomas Quick bättre än Hannes Råstam. Han är orädd. Han går ingens ärenden. Det är inte att undra över att van der Kwast fruktar vad Råstam kommer att avslöja härnäst.

"Quicks försvarare har också förstått att på ett skickligt sätt utnyttja situationen", säger Christer van der Kwast.

Tablå!

Quicks försvarare Claes Borgström försökte visserligen på sin tid att "utnyttja situationen" till egen fördel, men man kan knappast säga att han gjorde det på ett skickligt sätt. Sture Bergwalls nuvarande advokater, Thomas Olsson och Martin Cullberg, som på Bergwalls uppdrag driver resningsprocesserna, har i två år arbetat pro bono därför att man inte passivt har kunnat se en människa gå under på grund av medvetna bedrägerier begångna av skrupelfria, maktförblindade karriärister inom rättsväsendet och rättspsykiatrin.

Och det är väl lika bra att Christer van der Kwast nu har erkänt sitt beroende av tidningsskrivaren Gubb Jan Stigson. På samma sätt är det nu skönt att Stigsons knäsittande hos van der Kwast blivit officiellt.

Det finns journalister och reporrtrar och krönikörer och granskare av makten och maktens uttryck. Och så finns dessvärre Gubb Jan Stigson, som helst angriper enskilda människor och som mår bäst av att sparka på den som redan ligger. Stigsons och van der Kwasts inkrökta och isolerade relation inger obehag.