Thomas Olsson far med osanning – precis som Hannes Råstam

Samma dag som Thomas Quick/Sture Bergwall beviljades resning i Levy-målet möttes jag och hans försvarare Thomas Olsson i radions Studio 1. Jag påpekade att i beslutet saknades målets bästa bevis, mikroskopiska fläckar av utsmetat blod på insidan av offrets undertröja, upptäckta först sedan Quick berättat att han efter mordet smekt offrets kropp innanför kläderna.

Thomas Olsson ingrep snabbt och förklarade att tröjan varit påtagen med avigan vänd utåt och att detta klart framgick av protokollet.

Det är precis tvärt om. Av protokollet framgår tydligt att tröjan satt som den skulle.
Olsson ljög.

Varför ljög advokaten?

Givetvis därför att det inte finns någon annan förklaring till fyndet än den klienten gett. Hade  en sådan funnits skulle Olsson självklart ha avfärdat fyndet redan i sin resningsansökan. I stället tvingades han ljuga i radion.

Dagen därpå medgav hovrättspresidenten Fredrik Wersäll att fyndet av fläckarna var okänt för hovrätten. Wersäll sa dessutom att missen kunde vara skäl att överklaga.
Viljan att överklaga fanns, men det satte vice riksåklagare Kerstin Skarp stopp för. Vilket i sig är anmärkningsvärt och något att återkomma till.

Nu ljuger Olsson igen. I sitt senaste inlägg i Newsmill påstår han att inte Hedemora tingsrätt kände till fyndet därför att det aldrig åberopades i processen. Till skillnad från Olsson satt jag i rätten och hörde Christer van der Kwast inte bara åberopa fyndet utan också framhålla det som målets slutliga och avgörande bevis. Som sådant nämns fyndet i ingressen till min artikel om slutpläderingen i målet varefter åklagaren van der Kwast citeras ordagrant:

– Vad mer kan man begära? Det finns ingen annan förklaring än den Quick gett.

Det är bara att läsa tidningen. Olssons påstående säger därmed en del om kvalitén på det arbete han lagt ner på målet.

Att Olssons ljög i Studio 1 understryks av att han nu kommer med en ny bortförklaring. Nu har mordet blivit rånmord bevisat av blodustrykningar på byxfickorna. Åter en lögn. Av protokollet framgår tydligt att ”inga fickor var vrängda” och att det på fickornas insidor inte fanns blod. Mördaren har dessutom lämnat kvar resecheckar om hundratals dollar i offrets midjeväska liksom flera hundra D-mark i kontanter.
Vad skulle en rånmördare finna på offrets bröst? Hade något funnits där måste det ha suttit i rem eller kedja runt halsen och kunnat hämtas den vägen. Quicks motiv att vara där med händerna var däremot sexuellt perverterat.

Olsson fortsätter ljuga: Han redogör för en många gånger framförd förklaring enligt vilken Quick ska ha beskrivit hur han känt, som Olsson nu uttrycker det, ”behåringen på Levys bröst och mage”. Det här är en falsk beskrivning som upprepats så många gånger att den av många betraktas som sann.
Vad Quick rent faktiskt sagt om behåringen är följande (förhör 96-01-26 sid 26):

– Det är i det avseendet att, ja, jag känner på hans... känner också på fotankeln, jag känner också på hans smalben och han, jag upplever som om, men det kan vara en detalj som kanske ska nämnas att jag upplever som hans bröst inte har just något hår men att upp till naveln och kring naveln finns hår då.
Quick har alltså inte bara lett teknikerna fram till fynden av blodutstrykningarna utan dessutom gett en helt korrekt beskrivning av en icke synlig del av offrets kropp.

Tvärt emot vad Olsson nu påstår - åter lika lögnaktigt - avhandlades detta grundligt i rätten. Liksom motsägelser och felaktigheter, de olika varianterna av mordvapen, Quicks arbete i kiosken som eventuellt alibi och inte minst en grundlig genomgång av möjligheten att Quick skulle kunna avgett ett falskt erkännande.
Det här beskrivs utförligt i tidningsreferaten.

Där framgår också att det till rättegången var kallat en ung kvinna som skulle vittna om att hon hos Quick sett vad som liknade offrets försvunna packning och kängor. Hon blev försenad från semester varför åklagaren avstod från att höra henne. Han ansåg bevisen hålla utan att hennes vittnesmål.

Med tanke på vad ovan anförts får man måhända ha överseende med Olssons uppebara oförmåga att tillgodogöra sig dokumentationen också om hundsöken i Therese-målet. Det är riktigt att flera hundar använts och att det gjorts flera sök utan markeringar. Sök har gjorts med flera norska, en finsk och en svensk hund. Den finska hund Olssons nu lägger så stor vikt vid var tränad för sök i vatten och användes endast vid tjärnen Ringen.
En av de norska hundarna markerade vid en filt som hittats i Örje-skogen och den svenske, av försvaret specialutbildade Zampo, där Quick påstått sig ha deponerat eller bränt kvarlevor av sitt offer. I ett fall markerade Zampo dessutom på en plats där Quick inte tidigare vallats med där han senare kom att peka ut samma plats.

Olssons tycks ha missat protokoll från tillförlitlighetstester som visar och att hundarna väl kan skilja på mänsklig kvarleva och andra referensmaterial som djurben och liknande. Exempelvis kan följande slutsatser läsas i ett utlåtande av arkeologen Roger Blidmo som genomfört tester av hunden Zampo i april 2001:
”I dessa enkla tester har John Sjöberg och hans hund Zampo på ett övertygande sätt visat hundens förmåga att eftersöka och markera som i detta fall lämningar efter 2000 år gamla begravningsplatser. --- Zampos omtalade förmåga att återfinna dylika platser (tillfälliga förvaringsplatser och platser för placering av brända kvarlevor) bör studeras i detalj och en ny hund bör skolas i Zampos anda, främst till gagn för polisarbetet i allmänhet. Därtill bör andra metoder som fosfatanalys etc integreras i polisverksamheten.”

Thomas Olssons lögner visar att han uppenbarligen skrev resningsansökan i Levy-målet i full medvetenhet om att klienten inte kunnat förklara målets bästa bevis. Utan att ta reda på - eller medvetet undanhålla - vad som sagts i rättegången. Han har inte ens försök förklara hur det kan komma sig att specialtränade hundar markerar just där klienten säger sig ha deponerat kvarlevor av sina offer. Skulle Olsson utelämna en sån förklaring förklaring i resningsansökan om det varit möjligt?

Är det sanningen som söks borde det vara en självklar åtgärd att åka tillbaka till Örjeskogen med nya, specialutbildade hundar. Kan de kvittera söken från 90-talet? På samma sätt kan de omstridda ben- eller plastbitarna undersökas. Om bara vilja finns.

Slutligen finns en intressant parallell till några av Olssons lögner. Påståendet om den vrängda undertröjan fick jag mig till livs redan i januari 2009 av Hannes Råstam. Olssons lögn om samma sak visar att den här uppenbara lögnen varit det enda Olsson & Råstam haft att komma med ännu när resning beviljades i december 2009.
Lögnen är dessutom närmast panikartad. Även på avigsidan hade blodfläckarna varit kvittens på Quick påstående att han varit innanför Levis kläder med händerna.

De som lyssnade till debatten mellan Råstam och mig på Gräv-seminariet i mars i år bör ha hört att Råstam då lägligt bytt till samma förklaring som Olsson nu kommer med i Newsmill nu.

Det betyder att Råstam för SVT producerat tre timmar dokumentär utan att hans granskning kunnat förklara vad åklagaren i rättegången framhöll som målets bästa bevis. Problemet löstes med att fynden på tröjan mycket lägligt undanhölls för tittarna.
Precis som Råstam undahöll Quicks närmast unika bakgrund med serievåldtäkter mot barn, livsfarligt stryp- och knivvåld mot både män och kvinnor och psykiatriska diagnoser som talar om impulskontrollstörning, upprepningstvång och ”utomordentlig farlighet”.

Utdelningen av Guldspaden visar att det numer är berömvärt att på det här sättet undanhålla fakta.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28815

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vad Gubb Jan Stigson påstår vara målets bästa bevis och hävdar att Christer van der Kwast säger samma sammalunda.. Detta "bevis" behandlas inte med ett ord i domen. Målets "bästa bevis" saknar betydelse, det är inget bevis överhuvud taget.

Permalänk | Anmäl #2 Per Vallin, 2010-10-11, 13:19