Gubb-Jan Stigsons avgörande bevis håller inte

Gubb-Jan Stigson vidhåller med en dåres envishet att blodutstrykningarna på Levys tröja var ett avgörande bevis för att Quicks erkännande var riktigt. Argumentationen kryddas nu med vildsinta anklagelser mot bland annat mig för att fara med osanning. Resonemangen är nu så förvirrade att de mer liknar ett desperat skrik i stormen som nu hotar att rasera hela hans livsverk. Gubb-Jan Stigson uppehåller sig utförligt vid det faktum att jag sagt att Levys undertröja var vänd in och ut, En lögn, deklarerar han, en nödvändig lögn för att dölja sanningen, I nästa stund sägs emellertid att det saknar betydelse om tröjan var påtagen med avigsidan ut eller inte. Blodet fanns där, deklararer Gubb-Jan Stigson, och det bevisar att Quick var innanför kläderna (notera att det var Levys blod, och ingen annans).

Men om nu inte denna fråga har någon betydelse, enligt Gubb-Jan Stigson, vilken sanning är det då som döljs? Nästa lögn Gubb-Jan Stigson framhöver är påståendet om att Hedemora tingsrätt inte kände till detta avgörande bevis. Enligt Gubb-Jan Stigson behandlades frågan ingående och utförligt av åklagaren under rättegågnen. För den som är intresserad av att bedöma frågan kan hänvisas till tingsrättens dom. I referatet av Quicks förhör framgår att han inte omnämnde uppgiften. Inte heller den kriminaltekniker som vittnade berättade någonting om detta. I domskälen har frågan överhuvudtaget inte omnämnts.

Menar verkligen Gubb-Jan Stigson att Hedemora tingsrätt var så oupmärksam vid rättegången att de missade det avgörande beviset? Eller är det rimligare att anta att de inte alls uppfattat det som något bevis?

Slutligen avfärdar Gubb-Jan Stigson helt rånmotivet som en rimlig hypotes. I frågan, liksom i alla andra, har han samma uppfattning som åklagaren Christer van der Kwast och polismannen Seppo Penttinen. De polismän, däribland kriminalkommissarien Jan Olsson, vilka till skillnad från Christer van der Kwast och Seppo Penttinen hade stor erfarenhet av mordutredningar framhöll rånmotivet som det troligaste.

Det må vara hänt att Gubb-Jan Stigson ansluter sig till vad en eko-åklagare och en narkotikaspanare anser vara motivet till gärningen, men det ligger knappast i objektivitetens intresse att helt avfärda erfarna mordutredares synpunkter som rent nonsen. Gubb-Jan Stigson får gärna kalla mig för lögnare och charlatan. Han har tidigare anklagat mig för att av rent ekonomiska intressen försöka tysta all kritik av resningsansökningarna. Mig personligen spelar det ingen roll. Han får även anklaga alla inblandade i rättsväsende för att vara inkompetenta eller, ännu värre, korrumperade av media. Han har givetvis sin yttrandefrihet.

Vad som är mer beklämmande är att Gubb-Jan Stigson nu i ett sista desperat försök att rädda sitt anseende fullföljer det åtagande han gjort sen många år tillbaka, nämligen att vara propagandamakare för myten om Thomas Quick. Gubb-Jan Stigson har genom åren tillfogat ett stort antal människor ett enormt lidande genom sina skriverier. Han har möjliggjort för Thomas Quick att inhämta information som sedan används i polisförhören. Han har förmedlat fasansfulla detaljer om styckningar, mord och våldtäkter hämtade från en drogad och psykiskt sjuk människas fantasivärld till offrets anhöriga. Han har smutskastat och smädat de som vågat anföra kritiska synpunkter på Quick-utredningarna. Och, sist men inte minst, han har ljugit alla sina läsare rakt upp i ansiktet.

Om någon har svikit det journalistiska uppdraget, och fullkomligt misslyckat att fullgöra sina arbetsuppgifter, så är det Gubb-Jan Stigson - journalisten som rapporterade om en rättsskandal i 20 år utan att (vilja) se den.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28832

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Följer med intresse det som mycket väl kan bli Sveriges största rättsskandal.

Permalänk | Anmäl #1 Björn Kjellström, 2010-10-07, 10:03