Verkligheten som blev fiktion

1999 sänds första säsongen av Big Brother i Holland. Formatet når, inte långt efter det, Sverige där ett gäng arbetslösa äntligen-fredag-muppar lever ut sin dekadens 24/7 rakt ut i det svenska folkhemmet. Och lika mycket som programmet upprör första säsongen, lika självklart upphör det sex år senare då dokusåporna eskalerat iväg och mer nischade, mer tajta produktioner ligger i bräschen.

Sedan kommer vi till år 2010 och Kungarna av Tylösand skjuter gränsen ytterligare för hur man provocerar den svenska folksjälen. Away goes kontraster, away goes bakgrund, kulturkrock och oliksinnade personligheter. Kvar står vi med dokusåpor som lika lite är sociala spel som de är äkta. Konflikter klipps in i efterhand, den nakna sanningen my ass. Kungarna av Tylösand är 1000 timmar Big Brother på kokain, i 45 minuters avsnitt på onsdagskvällar. Självklart är det lättmanipulerat.

En konflikt hinner knappt ta fart innan den är över och nästa påbörjas. Redan under minut ett talar en blondin om hur "oskön" en av killarna är, för att sedan i minut tre ändra sig och omfamna hans personlighet totalt. I Big Brother hade den vändningen inte tagit tre minuter utan snarare tre veckor.

När sedan producenterna är så kåta på att hålla knullfaktorn högre än antal avsnitt så når det snart en nivå där sensationerna blir slentrian och innehållet uddlöst. Fiktion blev verklighet och verklighet manipulerades till fiktion. Kvar stod konsumenten och visste inte vad som var vad längre.

Frågan är var utvecklingen går härnäst. När blir den fiktiva verkligheten så pass finslipad att vi hellre tittar på något så monotont som en tv-sänd radiosändning? Just det ja, vi är redan där, på samma kanal dessutom. Slutsatsen blir istället att vi tuggar i oss vad som bjuds, tackar för kaffet och går loss på valfritt socialt nätverk om hur dåligt det är. Media har redan fattat: Vi har blivit haters. Och vi älskar det.

Theo Westin (2 artiklar)

Anmäl