Ett välkänt faktum är att jurister och naturvetare har olika utgångspunkter för sin värdering av vetenskaplig bevisning, vilket ofta leder till kommunikationsproblem. Detta gäller bland annat vid utformning av hälsoriskbedömningar som ska läggas till grund för prövningar av försiktighetsprincipen.

Problemet förekommer vid utvärdering av risker för flera olika typer av exponeringar. Vi kommer dock att utgå från exponering för elektromagnetiska fält (EMF), där problematiken syns tydligt. Utan att gå närmare in på riskbedömningarna i sak kommer författarnas egna uttalanden om förutsättningarna för sin rapportering att jämföras med de rättsliga kraven på riskbedömningen.

Inom området publiceras riskbedömningar av den Internationella kommissionen för skydd mot icke-joniserande strålning (ICNIRP), Världshälsoorganisationen (WHO) och Europeiska kommissionens vetenskapliga kommitté för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENIHR). Denna rapportering brukar vara mycket likartad, vilket sammanhänger med att det är ett fåtal experter som helt kontrollerar informationsflödet från samtliga dessa organ. Av naturliga skäl är dessa personer starkt exponerade för insatser från industrins lobbyister, och det har också framförts kritik mot deras kopplingar till industrin. Vi kommer dock inte att behandla denna problematik, utan har endast för avsikt att visa på hur rapporteringen avviker från de krav försiktighetsprincipen ställer. Frågan kommer att behandlas ur ett EU-rättsligt perspektiv.

EU-domstolens praxis

Det går givetvis att besluta om åtgärder till skydd mot vetenskapligt säkerställda hälsorisker, men då handlar det inte om en tillämpning av försiktighetsprincipen. Vetenskaplig osäkerhet är en förutsättning för att denna princip ska kunna åberopas. Ett uttalande om försiktighetsprincipens innebörd vilket domstolen ofta upprepar i sina domar uttrycks på följande sätt i mål C-24/00, punkt 56:

"Det kan ... vid riskbedömningen framgå att det råder vetenskaplig osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av de verkliga riskerna för folkhälsan. Under sådana omständigheter får en medlemsstat med stöd av försiktighetsprincipen vidta skyddsåtgärder utan att behöva vänta på att det fullt ut visas att sådana risker faktiskt föreligger och hur allvarliga de är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 1998 i mål C-157/96, National Farmers´ Union m.fl., REG 1998, s. I-2211, punkt 63). Riskutvärderingen får emellertid inte grundas på rent hypotetiska antaganden (se dom av den 9 september 2003 i mål C-236/01, Monsanto Agricoltura Italia m.fl., REG 2003, s. I-0000, punkt 106, och domen i det ovan nämnda målet kommissionen mot Danmark [C-192/01], punkt 49)".

Ett rent hypotetiskt antagande innebär att tillämpningen inte alls har föregåtts av någon vetenskaplig bedömning, vilket framgår av domar i målen C-236/01 och C-192/01. En vetenskaplig riskbedömning måste alltså ingå i beslutsunderlaget. Den efterföljande prövningen av försiktighetsprincipens tillämplighet ger dock ett stort utrymme för skönmässiga bedömningar. Vid denna prövning ställs inga höga krav för att en riskindikation ska kunna motivera en omfattande försiktighetsåtgärd.

I mål C-157/96 (BSE-målet) hade kommissionen beslutat om att tillfälligt förbjuda alla sändningar av nötkreatur, nötkött och produkter framställda av nötkött från Storbritannien och Nordirland, i syfte att förhindra spridning av BSE (galna kosjukan). Förbudet avsåg all export till såväl EU:s medlemsstater som resten av världen. Beslutet togs bl.a. med stöd av en bedömning av ett vetenskapligt organ, vilka konstaterade att det förelåg en mycket stor vetenskaplig osäkerhet. Genom en teoretisk hypotes kom de ändå fram till den slutsatsen att överföring av BSE var den mest sannolika förklaringen till uppkomsten av en ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom som drabbar människor. Vid sin prövning av exportförbudet fastställde domstolen att kommissionen hade tillämpat försiktighetsprincipen på ett riktigt sätt.

Pfizer-målet

Förstainstansrätten (numera Tribunalen) ger i dom av den 11 september 2002 i mål T-13/99 (Pfizer-målet) ett bra exempel på konflikten mellan försiktighetsprincipen och metoden att avfärda osäkra risker.

Pfizer Animal Health SA väckte talan om ogiltigförklaring av rådets förordning 2821/98/EG. Förordningen innebar att rådet med stöd av försiktighetsprincipen återkallade ett tidigare givet tillstånd för virginiamycin, vilket Pfizer använde som tillväxtfrämjande i sitt djurfoder. Virginiamycin är ett antibiotikum som hör till gruppen streptogramin. Frågan var om det förelåg tillräckligt vetenskapligt stöd för att åberopa en möjlig risk för överföring av resistens för virginiamycin från djur till människor?

Kommissionen hade begärt in ett utlåtande från sin vetenskapliga foderkommitté (SCAN), vilket Pfizer åberopade till stöd för sin talan om att rådet hade tillämpat försiktighetsprincipen på ett felaktigt sätt. SCAN redovisade den inställningen att det inte hade lagts fram några bevis för att resistens kan överföras på ett sådant sätt att det äventyrar den framtida användningen av mediciner som humanläkemedel. De angav också den slutsatsen att användningen av virginiamycin som tillväxtfrämjande inte medförde någon omedelbar risk för folkhälsan.

Rådet anförde två fynd som stöd för att frångå SCAN:s bedömning. I den omtvistade förordningens skäl 19 hänvisar de till en iakttagelse som gjorts hos en jordbrukare och dennes fjäderfän. Stammar av virginiamycin med samma genetiska kod hade påträffats i såväl jordbrukarens avföring som i avföringen från en av hans kalkoner. Med anledning av detta fynd uttalade rådet: "även om ett enstaka fall inte innebär att man kan dra några generella slutsatser av något som skulle kunna vara ett exempel på en överföring av resistenta enterokocker från djur till människa, ger det dock kommissionen en indikation som kan komma att bekräftas av ytterligare fall i framtiden".

I förordningens skäl 20 hänvisar rådet till en experimentell studie på råttor, vilken tillkommit efter det att SCAN gjort sin riskbedömning. Kommissionen hade försökt få ett kompletterande yttrande av SCAN avseende denna nya studie, men fick endast svaret att studien inte gav någon ny information i ämnet. Som rätten uttalar i domens punkt 297 saknar studien bevisvärde enligt SCAN, men värde som indicium enligt gemenskapens institutioner.

Rätten konstaterar i punkt 381 att SCAN:s utlåtande grundas på en felaktig tolkning av försiktighetsprincipen. Därefter anför de att försiktighetsprincipen skulle berövas sin ändamålsenliga verkan om beslutsfattarna var tvungna att invänta forskning av sådan tillförlitlighet som SCAN hade som utgångspunkt för sin bedömning.

I domens punkt 389 anför rätten: "Med hänsyn till det anförda finner rätten att gemenskapens institutioner inte överskred gränserna för sitt utrymme för skönmässig bedömning enligt fördraget när de ansåg att de olika experiment och iakttagelser som nämns i skälen 19 och 20 i den omtvistade förordningen inte utgjorde rena spekulationer, utan tillräckligt tillförlitliga och välgrundade vetenskapliga indikationer för att de skulle kunna dra slutsatsen att det fanns ett tillräckligt, vetenskapligt underlag beträffande sambandet mellan användningen av virginiamycin som fodertillsats och utvecklingen av streptograminresistens hos människan." .

Krav på riskbedömningen

I första hand är det rättspraxis som ger utgångspunkten för de krav som ställs på riskbedömningen. Ledning finns dock även att hämta från andra rättskällor. Efter avgörandet i BSE-målet fick kommissionen i uppdrag av rådet att utarbeta riktlinjer för försiktighetsprincipens användning. Som ett svar på detta publicerade kommissionen sitt meddelande om försiktighetsprincipen, KOM (2000) 1, i februari 2000 [1]. Genom en resolution antogs sedan dessa allmänna riktlinjer av rådet [2].

Acceptabel risknivå får inte bestämmas i riskbedömningen

I rådets resolution, punkt 11, anges att det bör göras en funktionell åtskillnad mellan riskbedömning och riskhantering. Detta förklaras närmare i kommissionens meddelande. Riskbedömningen är den vetenskapliga utvärderingen av riskerna som naturvetare utför, medan riskhanteringen avser den politiska eller rättsliga tillämpningen av försiktighetsprincipen som ska utföras av beslutsfattare. Att avgöra vad som är en acceptabel risknivå hör till riskhanteringen. Riskbedömningen är endast avsedd att utgöra ett underlag för detta beslut.

Detta bekräftas även i Pfizer-målet, punkterna 149-163. I punkt 153 anförs: "Fastställandet av den risknivå som anses vara oacceptabel beror på den behöriga myndighetens bedömning av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. I detta avseende kan myndigheten bland annat beakta hur allvarlig risken är för människors hälsa, inklusive de potentiella skadliga verkningarnas omfattning, frågan huruvida dessa skador är beständiga, om de går att reparera eller om de har fördröjda effekter och i vilken utsträckning risken framstår som konkret med hänsyn till den vetenskapliga kunskap som finns att tillgå".

Kommissionen nämner även ytterligare faktorer som ska beaktas i riskhanteringen. Allmänhetens oro är en sådan faktor. Potentiella fördelar och kostnader som är förenade med att försiktighetsåtgärder vidtas, eller inte vidtas, ska också vägas in vid prövningen. Det är dock omöjligt att ge en heltäckande lista som täcker in alla faktorer av betydelse, eftersom bedömningen ska göras med utgångspunkt från det enskilda fallet. Vid nationella myndigheters prövningar av försiktighetsprincipen tillkommer t ex ofta speciella omständigheter som ska beaktas enligt de tillämpliga nationella lagarna. Tillämpningen kan alltså bli olika i olika medlemsstater.

Riskhanteringen innebär alltså en helhetsbedömning av flera olika faktorer. Det är därför inte möjligt att fastställa vilken risknivå som är oacceptabel för samhället redan i riskbedömningen.

Graden av vetenskaplig osäkerhet ska redovisas

Kommissionens riktlinjer anger att alla ansträngningar ska göras för att fastställa graden av vetenskaplig osäkerhet så fullständigt som möjligt i riskbedömningen. Orsaken till detta är att den för samhället acceptabla risknivån inte får bestämmas i riskbedömningen.

Rättspraxis ger exempel på hur lågt ställt kravet på vetenskaplig bevisning kan vara för att leda till en tillämpning av försiktighetsprincipen. Denna praxis ger också ledning för hur långt den vetenskapliga riskbedömningen ska drivas i fall där det råder stor vetenskaplig osäkerhet.

Enligt BSE-målet bör utredningskravet gå så långt att den sannolikaste orsaken till ett uppkommet hälsoproblem redovisas, även då det vetenskapliga stödet är mycket svagt. Pfizer-målet anger att fynd i en enstaka studie kan vara ett tillräckligt indicium. Därför ska fyndet redovisas, även om det inte har bekräftats i andra studier. I detta mål har även en iakttagelse som endast avser en enskild individ setts som en tillräcklig riskindikation, vilken åberopades till stöd för en tillämpning av försiktighetsprincipen.

I riskbedömningen får det alltså inte sättas någon tröskel för hur säkert ett fynd ska vara innan det redovisas. Graden av vetenskaplig osäkerhet ska presenteras på ett korrekt sätt, vilket innebär att riskindikationer inte får ignoreras eller förringas.

Minoritetssynpunkter ska redovisas

I situationer där det råder vetenskaplig osäkerhet förekommer det ibland meningsskiljaktigheter mellan sakkunniga vetenskapsmän. Dessa skillnader i synsätt utgör viktig information vid prövningar enligt försiktighetsprincipen. Av denna anledning bör minoritetssynpunkter framhävas i riskbedömningen, vilket framgår av rådets resolution, punkt 10.

Då en vetenskaplig kommitté ska ge ett utlåtande om en risk kan det råda oenighet bland medlemmarna, vilket gör att de inte kan enas om en gemensam slutsats. I sådana fall krävs att minoritetssynpunkterna återges i rapporten. Kravet på redovisning av avvikande synpunkter bör dock sträcka sig längre än så.

I sitt meddelande om försiktighetsprincipen anger kommissionen att vederbörlig hänsyn ska tas till vetenskapliga utlåtanden som endast stöds av en minoritet inom det vetenskapliga samfundet. Pfizer-målet utgör ett exempel på det. I detta fall grundas beslutet om att tillämpa försiktighetsprincipen på komplicerade bedömningar som var föremål för avsevärda meningsskiljaktigheter mellan vetenskapsmän. Beslutsfattarna valde dock att frångå den slutsats som den anlitade vetenskapliga kommittén enhälligt hade kommit fram till, och baserade istället sitt beslut på en annan vetenskaplig värdering av risken.

För att säkerställa objektiviteten och få en så fullständig riskbedömning som möjligt bör alltså meningsskiljaktigheter inom det vetenskapliga samfundet redovisas.

ICNIRP:s riktlinjer för EMF

ICNIRP grundades 1992 och deras riktlinjer, bestående av grundläggande begränsningar och referensnivåer för EMF, publicerades under 1998 [3]. Under denna första tid leddes arbetet av professor Michael Repacholi. Han var ordförande under perioden 1992-1996, och har sedan dess varit medlem som "Chairman Emeritus".

Det bör först påpekas att ICNIRP:s riktlinjer har utarbetats före det att EU:s krav på riskbedömningens utformning hade preciserats. De kan därför inte klandras för att inte ha beaktat denna information.

Vidare anger ICNIRP att begränsningarna endast är baserade på säkerställda hälsorisker. I riktlinjerna redovisas bl.a. att det finns en möjlig risk för att barn drabbas av leukemi vid långvarig exponering för svaga magnetfält från kraftledningar. Denna risk har dock inte beaktats i gränserna, eftersom fyndet inte ansågs fullt säkerställt.

Ytterligare ett förhållande av betydelse är att riktlinjerna endast baseras på sådana skadliga hälsoeffekter vilka kan påvisas redan efter några få minuters exponering. Detta bör ses mot bakgrund av kommissionens följande uttalande: "Det är i de situationer där de negativa effekterna blir märkbara först mycket lång tid efter exponering som orsakssambanden är svårast att bevisa vetenskapligt och där därför försiktighetsprincipen ofta måste användas." [KOM (2000) 1 s. 17-18].

Det är inte heller möjligt att beakta alla aspekter av försiktighetsprincipen genom generella exponeringsgränser. Orsaken till det är att den för samhället acceptabla risknivån ska bestämmas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna riskhantering ska även andra faktorer än exponeringsnivån vägas in.

De fastställda gränserna innefattar också en säkerhetsfaktor. ICNIRP:s syfte med detta är endast att skydda mot olika omständigheter som kan göra människor känsligare mot de säkerställda effekterna. Andra möjliga risker, vilka det råder vetenskaplig osäkerhet om, är däremot inte på något sätt beaktade.

Det finns dock de som hävdar att säkerhetsfaktorn indirekt utgör ett gott skydd mot andra risker än de vetenskapligt säkerställda. Detta motsägs av det faktum att forskningen har funnit många allvarliga indikationer på olika hälsoeffekter vid exponering mycket långt under ICNIRP:s gränser.

För allmänhetens exponering är säkerhetsfaktorn endast 50. Detta måste ställas i relation till att inom exempelvis frekvensområdet för 3G ligger ICNIRP:s gräns en miljon miljarder (10¹⁵) gånger över den naturliga exponering för EMF som människan har anpassat sig till under evolutionens gång. I detta sammanhang är alltså säkerhetsfaktorn försvinnande liten.

WHO:s inställning

WHO påbörjade sitt internationella EMF-projekt under 1996. Sedan dess och fram till juni 2006 har även detta projekt letts av professor Repacholi.

Inom ramen för projektet har det publicerats flera olika skrifter. Vissa delar av kommissionens meddelande om försiktighetsprincipen har kommenterats i en handbok från 2002 [4]. Kraven på riskbedömningens utformning nämns dock inte alls. Författarna är istället av den uppfattningen att försiktighetsprincipen inte ska tillämpas för att ställa åtgärdskrav vid exponering under ICNIRP:s gränser. Myndigheter varnas också för att tillämpa principen vid lägre exponeringsnivåer, eftersom det uppges underminera trovärdigheten för vetenskapen och fastställda gränser.

Under 2006 publicerades även en modellag, vars syfte är att hjälpa olika länder att implementera ICNIRP:s riktlinjer som lag [5]. Där anges att inga försiktighetsåtgärder får vidtas som underminerar exponeringsgränserna. EU:s medlemsstater har inte använt denna modellag, men dessvärre har idén om att försiktighetsprincipen inte går att tillämpa under ICNIRP:s gränser fått starkt fotfäste.

Som vi tidigare varit inne på är försiktighetsprincip definierad så att den förutsätter att det råder vetenskaplig osäkerhet. Detta leder till en logisk slutsats. Det förhållandet att en risk ännu inte är fullt vetenskapligt säkerställd får inte åberopas som en ursäkt för att inte tillämpa principen. WHO:s information är därför felaktig. Eftersom ICNIRP:s gränser endast är baserade på när säkerställda risker uppkommer har försiktighetsprincipen sitt tillämpningsområde vid lägre nivåer.

I en annan skrift från 2006 uppger WHO att de arbetar med att ta fram en vägledning för beslutsfattare om hur försiktighetsprincipen ska tillämpas [6]. Syftet är att ta fram olika förslag på åtgärder till skydd för allmänhetens hälsa där graden av vetenskaplig osäkerhet och kostnads-/nyttoaspekter är beaktade. Det sägs att detta ska göras på ett sådant sätt att det inte underminerar grunden för den vetenskapliga riskbedömningen och vetenskapligt baserade exponeringsgränser.

Även om någon sådan vägledning ännu inte har presenterats så väcker deras uttalande frågor. Hur ska detta göras utan att underminera beslutsfattarnas uppgift att utföra en helhetsbedömning av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet? Har WHO för avsikt att följa EU-rättens krav på att momenten riskbedömning och riskhantering ska särskiljas? Det bör även noteras att EU-rätten kräver att dessa moment ska genomföras öppet (se t.ex. rådets resolution, punkt 14).

EU:s krav på riskbedömningen ändrar inte de kriterier som används för att bedöma styrkan i den vetenskapliga bevisningen, såsom Bradford Hills kriterier. Graden av vetenskaplig osäkerhet måste däremot presenteras på ett rättvisande sätt. Detta kräver en genomgripande förändring av WHO:s inställning, men underminerar inte grunden för den vetenskapliga riskbedömningen.

SCENIHR:s riskbedömningar

Kommissionens vetenskapliga kommitté, SCENIHR, har också tillsatt en arbetsgrupp för att utvärdera hälsoriskerna med EMF. Under den första tiden var gruppens ordförande professor Anders Ahlbom. Genom att Ahlbom under många år även haft en ledande ställning inom ICNIRP samt varit aktivt engagerad i WHO:s arbete tillhör han, tillsammans med professor Repacholi, de som samordnar organens inställning i riskbedömningsfrågan.

Hösten 2006 presenterade arbetsgruppen en preliminär rapport. Arbetet utsattes därefter för ett offentligt samråd, vilket resulterade i en omfattande kritik. Olika forskare gav exempel på hur viktiga fynd inom deras områden förringades eller helt ignorerades. Kritik framfördes även om att kommissionens egna riktlinjer för försiktighetsprincipens användning inte hade följts.

Framförd kritik resulterade inte i att några slutsatser ändrades, men arbetsgruppen tycks i vart fall ha fått i uppgift att förklara vilken metod de använt vid utvärderingen. I slutrapporten, vilken presenterades 2007, tillkom ett nytt avsnitt om metodfrågor [7]. Innehållet beskriver dock endast kriterier för att bedöma styrkan i den vetenskapliga bevisningen. EU-rättens krav behandlas inte alls. Av en debatt i Läkartidningen framgår också att professor Ahlbom inte anser att försiktighetsprincipen ställer några krav på riskbedömningen [8, 9].

Några av de sakkunniga vetenskapsmän som tidigare framfört sina synpunkter på SCENIHR:s preliminära rapport publicerade en egen rapport under hösten 2007 (BioIniative-rapporten) [10]. Rapporten ger en mycket utförlig bild av de riskindikationer som SCENIHR har ignorerat eller förringat.

Väl medvetna om detta arbete presenterade SCENIHR en ny rapport under 2009 [11]. Den avvikande mening inom det vetenskapliga samfundet som uttrycks i BioIniativ-rapporten behandlas dock inte. Rapporteringen är även i övrigt av en sådan natur att försiktighetsprincipen inte kan användas för sitt ändamål, d.v.s. att möjliggöra rättsliga krav på åtgärder till skydd mot möjliga risker. Problemet kan illustreras med ett exempel.

I BioIniative-rapporten anges att det har utförts över ett dussin vetenskapliga studier om hur användandet av mobiltelefoner sammanfaller med förekomsten av cancer hos användarna. Författarna har gjort en sammanvägning av dessa studier, vilken visar på en ökad risk för både hjärntumörer och hörselnervstumörer, s.k. akustiska neurinom. Slutsatsen är: "For brain tumors, people who have used a cell phone for 10 years or longer have a 20 % increase in risk (when the cell phone is used on both sides of the head). For people who have used a cell phone for 10 years or longer predominantly on one side of the head, there is a 200% increased risk of a brain tumor." För akustiska neurinom uppges risken vara ännu större.

I denna fråga har SCENIHR redovisat samma slutsats i sina rapporter för 2007 och 2009, vilken lyder: "The balance of epidemiologic evidence indicates that mobile phone use of less than 10 years does not pose any increased risk of brain tumour or acoustic neuroma. For longer use, data are sparse and conclusion therefore are uncertain. From the available data, however, it does appear that there is no increased risk for brain tumours in longterm users, with the exeption of acoustic neuroma for which there are some indications of an association."

Meningsskiljaktigheten ligger i olika värderingar av befintliga studier. SCENIHR har satt ett mycket högt krav på säkerhet i sin bedömning och sållar därmed bort osäkra risker. Risken för hjärntumörer vid mer än 10 års användning av mobiltelefon ignoreras, och risken för akustiska neurinom förringas. Graden av vetenskaplig osäkerhet återspeglas därmed inte på ett rättvisande sätt, vilket får till följd att försiktighetsprincipen sätts ur spel.

De vetenskapsmän som formulerar SCENIHR:s utlåtanden har precis samma inställning som ICNIRP och WHO. Utgångspunkten för deras riskbedömning är att avgöra om det tillkommit ny forskning som innebär att befintliga exponeringsgränser behöver ändras. Riskindikationer som ännu inte är fullt etablerade avfärdas därför. Detta vilseleder beslutsfattare, vilket måste uppfattas som synnerligen allvarligt.

ICNIRP:s grundläggande begränsningar och referensnivåer har antagits inom EU genom rådets rekommendation 1999/519/EG. Det anges att rekommendationen endast baserar sig på vetenskapligt säkerställda risker, men rådets avsikt har varit att försiktighetsaspekter skulle inarbetas i efterhand. Kommissionen uppmanas nämligen att "se över och aktualisera de frågor som omfattas av denna rekommendation, i syfte att revidera och uppdatera den, med beaktande av de möjliga effekter som det för närvarande bedrivs forskning om, däribland relevanta försiktighetsaspekter...".

Kommissionen har dock aldrig föreslagit någon ändring av rekommendationen. Orsaken till det framgår av deras tillämpningsrapport [12]. I slutsatserna anges: "Vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker såg 2007 över det vetenskapliga underlaget om potentiella hälsorisker av elektromagnetiska fält och fann inga entydiga vetenskapliga belägg för att de grundläggande restriktionerna eller referensnivåerna i rekommendationen behövde ändras". SCENHIR:s missvisande riskbedömning innebär alltså att även kommissionen gör sig skyldig till det fundamentala misstaget att avfärda försiktighetsprincipen på den felaktiga grunden att riskerna ännu inte är fullt vetenskapligt säkerställda!

Slutsatser

Vår slutsats är att både WHO och SCENIHR utformar sina riskbedömningar på ett sådant sätt att de omöjliggör en ändamålsenlig användning av försiktighetsprincipen.

WHO:s arbete kontrolleras inte av EU. Det kan också noteras att WHO brukar friskriva sig från ansvar för uppgifter i rapporterna. Vi vill därför avråda från okritisk användning av deras riskbedömningar. I många fall är uppgifterna i deras rapporter och faktablad felaktiga, eftersom de bygger på en missuppfattning av försiktighetsprincipens innebörd.

I Pfizer-målet har kommissionen fått kritik av förstainstansrätten för att deras vetenskapliga kommitté hade missuppfattat försiktighetsprincipen och baserat sitt utlåtande på felaktiga förutsättningar. SCENIHR:s rapporter om hälsorisker med EMF visar att detta problem kvarstår och förekommer mer generellt.

Kommissionen har meddelat interna föreskrifter för sina vetenskapliga kommittéer, men dessa är otillräckliga. De anlitade vetenskapsmännen har missuppfattat sina uppdrag och tycks felaktigt tro att det är deras sak att avgöra vilken risknivå som är acceptabel för samhället. Eftersom detta döljs genom att graden av vetenskaplig osäkerhet inte återspeglas på ett korrekt sätt är problemet mycket svårt att upptäcka för de beslutsfattare som har i uppgift att utföra riskhanteringen.

För att hamna rätt i riskbedömningen krävs kunskap om hur riskhanteringen fungerar. Vårt förslag till lösning på problemet är därför att de arbetsgrupper som utses kompletteras med juridisk expertis, samt att de får väsentligt tydligare instruktioner om förutsättningarna för sina uppdrag.

Referenser

1. Europeiska gemenskapernas kommission, Meddelande från kommissionen om försiktighetsprincipen, KOM (2000) 1 slutlig. Tillgänglig från: eur-lex.europa.eu

2. Europeiska rådet, Ordförandeskapets slutsatser, Europeiska rådet i Nice den 7, 8 och 9 december 2000, bilaga 3. Tillgänglig från: www.consilium.europa.eu

3. ICNIRP, Guidelines for limiting exposures to time-varying electric, magnetic and electromagnetic fields (up to 300 GHz), Health Physics, 74 (4): 494-522, 1998. Tillgänglig från: www.icnirp.de/PubEMF.htm

4. WHO, Establishing a dialogue on risk from electromagnetic fields, 2002. Tillgänglig från: www.who.int/peh-emf/en/

5. WHO, Model legislation for electromagnetic fields protection, 2006. Tillgänglig från: www.who.int/peh-emf/en/

6. WHO, Framework for developing health-based EMF standards, 2006. Tillgänglig från: www.who.int/peh-emf/en/

7. SCENIHR, Possible effects of electromagnetic fields (EMF) on human health, 2007. Tillgänglig från: ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/09_scenihr/scenihr_opinions_en.htm#4

8. Dämvik, M., Johansson, O. Försiktighetsprincipen ställer krav på rapportering av osäkra risker, Läkartidningen nr 34, 2008, s. 2274-2275. Tillgänglig från: ltarkiv.lakartidningen.se/artNo35435

9. Ahlbom, A. EU-rapportens syfte var en riskvärdering, Läkartidningen nr 34, 2008, s. 2275. Tillgänglig från: ltarkiv.lakartidningen.se/artNo35435

10. Blackman, C.F., Blank M., Kundi, M., Sage, C., Carpenter, D.O., Davanipour, Z., Gee, D., Hardell, L., Johansson, O., Lai, H., Mild, K.H., Sage, A., Sobel, E.L., Xu, Z., Chen, G., The Bioinitiative Report-A rationale for a biologically-based public exposure standard for electromagnetic fields (ELF and RF), 2007. Tillgänglig från: www.bioinitiative.org

11. SCENIHR, Health effects of exposure to EMF, 2009. Tillgänglig från: ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/09_scenihr/scenihr_opinions_en.htm#4

12. Europeiska gemenskapernas kommission, Rapport från kommissionen om tillämpningen av rådets rekommendation av den 12 juli 1999 (1999/519/EG) om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (0 Hz - 300 GHz), KOM (2008) 532 slutlig. Tillgänglig från: eur-lex.europa.eu

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28692

3 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"...Inom området publiceras riskbedömningar av den Internationella kommissionen för skydd mot icke-joniserande strålning (ICNIRP), Världshälsoorganisationen (WHO) och Europeiska kommissionens vetenskapliga kommitté för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENIHR). Denna rapportering brukar vara mycket likartad, vilket sammanhänger med att det är ett fåtal experter som helt kontrollerar informationsflödet från samtliga dessa organ. Av naturliga skäl är dessa personer starkt exponerade för insatser från industrins lobbyister, och det har också framförts kritik mot deras kopplingar till industrin.

...Kommissionens vetenskapliga kommitté, SCENIHR, har också tillsatt en arbetsgrupp för att utvärdera hälsoriskerna med EMF. Under den första tiden var gruppens ordförande professor Anders Ahlbom. Genom att Ahlbom under många år även haft en ledande ställning inom ICNIRP samt varit aktivt engagerad i WHO:s arbete tillhör han, tillsammans med professor Repacholi, de som samordnar organens inställning i riskbedömningsfrågan.

Hösten 2006 presenterade arbetsgruppen en preliminär rapport. Arbetet utsattes därefter för ett offentligt samråd, vilket resulterade i en omfattande kritik. Olika forskare gav exempel på hur viktiga fynd inom deras områden förringades eller helt ignorerades. Kritik framfördes även om att kommissionens egna riktlinjer för försiktighetsprincipens användning inte hade följts.

... Av en debatt i Läkartidningen framgår också att professor Ahlbom inte anser att försiktighetsprincipen ställer några krav på riskbedömningen [8, 9]. ..."

Jo... - Mats Dämvik - det har Du ju helt rätt i. Men - Kaliber 14 maj 2006: ”Reportaget belönat med en Guldspade 2006 ! - Beställningsjobb och köpt tystnad - är den fria forskningen hotad ?” - kan ju vara ett gott svar på varför det är så här ännavänt i bl a Sverige i dags dato.

"...I BioIniative-rapporten anges att det har utförts över ett dussin vetenskapliga studier om hur användandet av mobiltelefoner sammanfaller med förekomsten av cancer hos användarna. Författarna har gjort en sammanvägning av dessa studier, vilken visar på en ökad risk för både hjärntumörer och hörselnervstumörer, s.k. akustiska neurinom. Slutsatsen är: "For brain tumors, people who have used a cell phone for 10 years or longer have a 20 % increase in risk (when the cell phone is used on both sides of the head). For people who have used a cell phone for 10 years or longer predominantly on one side of the head, there is a 200% increased risk of a brain tumor." För akustiska neurinom uppges risken vara ännu större. ..."

För mig personligen är detta ej någon nyhet, precis... - därför att jag har flera bekanta som har varit flitiga mobiltelefonanvändare - och som har avlidit i olika former av huvudcancer.

Så jag hoppas innerligt på att bl a Du och Olle Johansson snart får vara med och AKTIVT påverka - för jag har fem barnbarn som är under 7 år.

Ifall det här eländet med EMF får pågå som det är PLANERAT nu - så riskerar ett eller två av mina fem barnbarn - att vid en ungdom av 20-30 år ha diagnosticerbar demens och/eller Alzheimers sjukdom - ifall dom ej därföre har avlidit av någon form av huvudcancer.

Det känns ju ej så tillfredsställande, precis...

Permalänk | Anmäl #1 Josef Boberg, 2010-10-03, 12:46

Dr. Charlie Teo - part 1:2 - "explosion" in brain tumours and the truth about the wireless society ! (video ca 7,5 min)

Permalänk | Anmäl #2 Josef Boberg, 2010-10-03, 17:05

Men nu är det så att det finns goda belägg för att mobiltelefoner inte orsakar cancer. Interphone-studiens övergripande slutsats var att det inte fanns någon ökad risk. Se även här: http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=can-you-hear-me-now

Permalänk | Anmäl #3 Johan Edin, 2010-10-04, 14:37

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.