Celibatet kan avskaffas om 50 år

1 Jordbävning, hanterbart problem eller löst prat?

En jordbävning. En ny reformation. Ett allvarligt men begränsat problem som kyrkan kan hantera. Skvaller och löst prat, ett ytfenomen som snart blåser över. En illvillig mediaattack på påven och kyrkan. Sekularismens krig mot kristendomen.

Omdömena har varierat om den våg av avslöjanden om sexuella och våldsövergrepp som det senaste halvåret skakat den katolska kyrkan.

Få är dock de som inte medger att förtroendekrisen mellan kyrkans medlemmar (i vart fall i västvärlden) och stora delar av dess hierarki just nu är avgrundsdjup.

Krisen är inte bara en intern fråga för katolska kyrkan. Den berör också kyrkans, och Vatikanens, roll som i samhället och världen.. Den är därmed viktig att analysera också för länder som Sverige som värnar om barns rättigheter. Vatikanen har välkomnat FN:s barnkonvention och har i olika sammanhang hänvisat till den i uttalanden om global rättvisa och fred.

Avslöjandena om sexuella och våldsövergrepp har hittills främst rört kyrkor i västvärlden. Men katolska institutioner har också en omfattande verksamhet (skolor, barnhem, social verksamhet) bland barn och ungdomar i tredje världen. Enstaka fall av övergrepp har rapporterats från Brasilien och Kenya. En viktig fråga i efterspelet till krisen rör hanteringen av eventuella övergrepp i länder utanför västvärlden. Blir en följd av avslöjandena i Europa att nolltolerans mot övergrepp får genomslag i den världsvida katolska kyrkan eller kan nya avslöjanden väntas i Afrika, Latinamerika och Asien? Hur ska barns rättigheter skyddas i kyrkliga institutioner som verkar i odemokratiska stater?

Omfattningen av övergreppen är ännu oklar (se nedan p 3). Med stor sannolikhet är de präster och nunnor som begått sexuella eller våldsövergrepp ett litet fåtal av det totala antalet präster och ordensfolk (kanske mellan en och en halv miljon, varav 200.000-400.000 präster) som verkar i världen. Men frågan är också om det kring förövarna funnits en "tystnadens kultur", en outtalad tolerans, som bidragit till att övergrepp kunnat fortgå.

Att fallhöjden för kyrkan i denna sak varit stor är inte ägnat att förvåna. Katolska kyrkan har som institution anspråk på att stå för goda moraliska värden. Budskapet till föräldrar och till samhället har varit att de med förtroende kan låta katolska institutioner ta hand om barns och ungdomars fostran (ett ganska stort antal av de institutioner där övergrepp uppdagats tycks har varit barnhem för föräldralösa barn).

I det perspektivet blir argumentet att pedofili och andra sexuella övergrepp statistiskt sett är ett större problem i miljöer utanför kyrkan en dålig ursäkt. Det innebär ju implicit att kyrkan sänker sig till samma moraliska nivå som andra och s a s förlorar sin "affärsidé".

Vad som upprört människor i och utanför katolska kyrkan än mer än själva övergreppen är att kyrkohierarkin systematiskt mörkade dem under så lång tid (att så skedde medger man utan omsvep idag). Den svenske katoliken Marcus Birro är en av många som uttryckt det existentiella svek som kyrkans medlemmar upplever ("Min Gud dras i smutsen av präster och biskopar" - DN 2010-04-10). Prästen är i kraft av sitt ämbete Kristi ställföreträdare på jorden. Honom ska man kunna anförtro sitt innersta. Nar han förvandlas till en sexuell predatör, är det inte bara en människa som syndar utan offrets tro på Gud som skakas i sina grundvalar.

I debatten om övergreppens orsaker (se nedan p 5) har blandats en rad andra frågor som sedan åratal ulmar i den katolska kyrkan. De rör synen på den nuvarande påven och hans tolkning av Andra Vatikankonciliet, makt- och ansvarsfördelningen mellan kyrkoledningen i Vatikanen och de nationella biskoparna, prästers status och inflytande kontra lekmännens, synen på celibat och celibattvång, på kvinnors roll i kyrkan, på homosexualitet och på sexualitet öht..

2 Varför just nu?

Varför kommer avslöjandena just nu? Sexuella och våldsövergrepp, inklusive pedofili, är ingenting nytt i den kristna kyrkan, lika lite som i det mänskliga samhället i övrigt. Att "smutsen", för att citera påven Benedictus, funnits med från början antyds redan i Matt 18:6 (Jesu hotfulla, i dessa dagar ofta citerade, ord om att det vore bättre för den som förför "en av mina minsta" till synd att få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup).

De första omfattande avslöjandena om pedofili och sexuella övergrepp av katolska präster i modern tid kom på 1980- och 1990-talen i USA och därefter i den övriga anglosaxiska världen (Canada, Storbritannien, Australien). Vågen som nu rullar över Europa startade på motsvarande sätt på Irland (den s k Murphyrapporten i november 2009) och i Tyskland (avslöjanden i januari 2010 om övergrepp av fyra präster vid jesuiternas gymnasium i Berlin), varefter den snabbt spreds till (hittills) Österrike, Schweiz, Nederländerna, Norge, Danmark, Sverige, Belgien, Malta och Italien.

Den utlösande faktorn både på Irland och i Tyskland synes ha varit att antalet rapporter om övergrepp som successivt droppat in blivit så stort att de inte längre kunde ignoreras. Detta var skälet till att den irländska regeringen tillsatte en oberoende utredningskommission under domaren Yvonne Murphy och till att rektorn vid jesuitgymnasiet i Berlin tog tjuren vid hornen och skrev till f d elever och bad dem som utsatts för övergrepp att träda fram.

De flesta fall förefaller ligga långt tillbaka i tiden. Flertalet är från 1960- och 1970-talen (en turbulent period i katolska kyrkan), några från 1940- och 1950-talet (ex de som anmälts i Sverige). En psykologisk förklaring till att offer först efter lång tid träder fram är att sexuella övergrepp är skamfyllda och något man i det längsta förtränger. Det offentliga erkännandet - och fördömandet - av att sexuella övergrepp ägt rum i kyrkans hägn har fått offren att förstå att de inte är ensamma och gjort det meningsfullt att ge sig tillkänna.

Alla fall är inte gamla. I Italien har tidskriften Il Regno i Bologna rapporterat om tiotals fall 2005-2008 och en organisation för pedofiloffer har under 2009 anmält 824 stycken.

På ett djupare plan förklaras kanske avslöjandena av att en maktförskjutning ägt rum över tiden i samhället, inklusive i kyrkan. Synen på barn och barns rättigheter har kraftigt uppgraderats i västvärlden. Barn ses idag som individer med rätt till integritet. Sekulariseringen och kyrkans minskade auktoritet i västvärlden har sannolikt gjort det lättare för barn och föräldrar att anklaga också präster, biskopar och nunnor för övergrepp och, framför allt, att bli trodda.

3 Hur stor är omfattningen?

Det är i dagsläget omöjligt att få grepp om det totala antalet övergrepp. Anmälningar strömmar av allt att döma fortfarande in och utredningar kommer att pågå under lång tid. I Tyskland är 19 av totalt 27 stift berörda. Det är också (något som lyst med sin frånvaro i debatten) viktigt att påpeka att, i ett rättssamhälle, en anklagelse inte är samma sak som en dom och att också pedofilianklagade präster har rätt till en korrekt rättegång innan de förklaras skyldiga.

Den amerikanske jesuiten Thomas Reese har varnat de europeiska biskoparna för att begå samma misstag som de amerikanska gjorde för 20-30 år sedan: att underskatta problemets omfattning. Antalet fall räknas idag i hundratal, skriver Reese, men de kan snart vara uppe i tusental. Man kan hoppas på det bästa, men det är klokt att "do your maths and be prepared". Den bästa strategien för kyrka och biskopar är enligt Reese att göra som jesuitrektorn i Berlin - modigt och proaktivt signalera att man vill ha vetskap om alla fall för att kunna utkräva ansvar av förövarna, gottgöra offren och förebygga övergrepp i framtiden. Intrycket är att i vart fall den österrikiska, den svenska och den tyska kyrkan (i det tyska fallet först under tryck, senare i samarbete med staten) nu följer denna linje, medan den irländska och den italienska kyrkan fått pressas hårt både av Vatikanen och (i det irländska fallet) av staten för att erkänna skuld och ta ansvar.

Sedan 2001 ska alla misstänkta fall av sexuella övergrepp av kyrkliga befattningshavare anmälas till Vatikanens troskongregation. Enligt kongregationens chefsjurist (Procurator Justitiae) Charles Scicluna har sedan denna regel infördes totalt ca 3000 fall rapporterats. 2003-2004 kom enligt Scicluna "en lavin" av anmälningar, huvudsakligen från USA (gissningsvis pga den år 2002 införda nolltoleranspolicyn mot sexuella övergrepp i den amerikanska katolska kyrkan). 60 % avsåg enligt Scicluna s k efebofili (dragning till postpubertala pojkar), 30 % heterosexuella övergrepp och 10 % pedofili (dragning till prepubertala barn, oftast pojkar). År 2009 kom endast 25 % av totalt 223 anmälningar från USA (vilket skulle kunna tolkas som att nolltoleranspolicyn fått effekt).

I vilken grad antalet anmälningar speglar det verkliga antalet övergrepp är det naturligtvis svårt att veta något om. En belgisk präst som länge drev en aktionsgrupp mot övergrepp i den belgiska kyrkan uppger i en intervju att han till en kommission som den nationella kyrkoledningen motvilligt tillsatte överlämnade 300 anmälningar. Kommissionen tog endast upp 30 av dessa till behandling. Om detta är uttryck för att 270 var uppenbart ogrundade - vilket självfallet är möjligt - eller för en vägran hos de kyrkliga myndigheterna att erkänna problemets verkliga omfattning är omöjligt att säga.

4 Vem bär ansvaret?

En viktig fråga att reda ut rör det juridiska ansvaret - både det kyrkorättsliga och det sekulära - för begångna övergrepp. I det sammanhanget uppstår också frågan vilket ansvar som åvilar enskilda förövare respektive katolska kyrkan som institution.

Av påvens brev till de irländska katolikerna framgår att kyrkans uppfattning är att det legala ansvaret i första hand faller på de enskilda förövarna (medan kyrkan självfallet måste påta sig den pastorala uppgiften att trösta och bistå offren). Påven uppmanar de irländska biskoparna till öppenhet och samarbete med de sekulära rättsvårdande myndigheterna för att se till att det straffrättsliga ansvaret utkrävs. Stora skadestånd har redan utbetalts till offer på Irland (oklart i vilken utsträckning av kyrkan resp staten), vilket kan ses om acceptans av att ansvaret går utöver den enskilde prästens...

Kyrkorättsligt är sexuella övergrepp ett grovt brott som kan föranleda disciplinära åtgärder av olika tyngd, i sista hand avkragning (avsättning från prästämbetet). Medhjälp till, eller döljande av, sådana övergrepp är formellt kyrkorättsligt sett inte ett brott.

Opinionsmässigt har dock, som ovan nämnts, den mest förödande kritiken mot kyrkan varit just detta - att biskopar prioriterat omsorgen om kyrkans rykte och hänsynen till förövarna framför omsorgen om offren, och inte agerat kraftfullt mot, inklusive polisanmält, övergrepp. Fyra biskopar på Irland och en i vardera Tyskland, Belgien och Norge har (hittills) fått avgå.

En ytterligare fråga rör ansvarsfördelningen - juridiskt och moraliskt - mellan Vatikanen och de nationella biskoparna. Vilka instruktioner, råd och rekommendationer har biskoparna fått av ledningen i Rom? Kritiken på Irland av påvens brev - uttryckt bl a i ett ursinnigt brev till Washington Post av sångerskan Sinéad O'Connor, själv uppfostrad i ett katolskt barnhem - har i främsta rummet rört avsaknaden av ett erkännande att även Vatikanen, och påven, har del i ansvaret för att övergreppen kunde fortgå så länge.

Fram till 2001 fanns ingen skyldighet för biskoparna att anmäla sexuella övergrepp till Vatikanen. Oklarhet uppges ha rått om ansvarsfördelningen sedan kyrkolagsreformen 1983. Detta klarades ut 2001 genom ett s k motu proprio, Delictis gravioribus. Enligt detta är en biskop som mottar en anmälan om övergrepp skyldig att höra såväl anmälare/offer som den påstådde förövaren. Befinns anklagelsen trovärdig, ska fallet omedelbart anmälas till troskongregationen, som tar över utredningen. Troskongregationen kan dock besluta att för tids vinnande återremittera fall till de nationella stiften för utredning och åtgärd. Så har också skett i en stor del av de anmälda fallen. Enligt Charles Scicluna har det främst rört sig om fall där skulden varit solklar och en full kanonisk rättegång inte bedömts nödvändig.

Enligt Delictis gravioribus ska utredningen i det första stadiet ske under sekretess. Detta har tolkats som att troskongregationen velat dölja övergrepp av omsorg om kyrkans rykte. Motargumentet har varit att såväl den anklagades som anmälarens identitet måste skyddas för att undvika att oskyldiga skadas.

4.1 Påvens ansvar

Är kardinal Ratzinger ett problem för påven Benedictus, skriver den mångårige Vatikanenbevakaren John Allen i tidskriften National Catholic Reporter. Det är en utmärkt sammanfattning av problemet vad avser påvens roll i den aktuella krisen.

Att Joseph Ratzinger som påven Benedictus agerat betydligt kraftfullare mot sexuella övergrepp i kyrkan an vad hans företrädare Johannes Paulus gjorde finns det en rad belägg för. De "politiska" signalerna från Petri stol nedåt i kyrkan idag om nolltolerans är mycket tydliga. Påvens brev till de irländska katolikerna är unikt i kyrkohistorien.

Ratzinger var av allt att döma väl medveten om problemen redan vid påvevalet i april 2005. I sitt första tal som nyvald påve lovade han att ta itu med "smutsen" i kyrkan.

Redan efter en månad lyfte han bort den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado från hans post. Degollado hade under årens lopp anklagats för pedofila övergrepp, älskarinnor, utomäktenskapliga barn m m och för att tolerera detta i sin orden Kristi Legionärer. I den påvliga utredningsrapport som avlämnades den 1 maj i år betecknas Degollado som en sexualförbrytare. Degollado hade dessförinnan hållits om ryggen av Johannes Paulus och tycks öht ha haft goda kontakter högt upp i kyrkohierarkin, inklusive med kardinal Angelo Sodano, Vatikanens dåvarande "statsminister". Sodano har av kardinalen i Wien, Christoph Schönborn, beskyllts för att ha skyddat en annan känd pedofil, Schönborns företrädare Hans Herman Groer. Sodano är idag kardinalskollegiets dekan.

Benedictus utnämnde också 2005 en ny ärkebiskop i Dublin, Diarmuid Martin. Martins hela karriär har legat utanför Irland och han är obefläckad av sexuella skandaler. Mycket talar för att han blev tillsatt för att rensa upp i den irländska kyrkan (vilket han också med hårda nypor gjort).

Men att Benedictus, i kontrast till sin företrädare, inte är lagd för emotionella, publikknipande gester är väl känt. Det han framför allt klandrats för som påve i samband med sexskandalerna är att han inte "gjort en pudel", dvs erkänt att han själv bär skuld och bett offren om förlåtelse.

Och i ett läge när biskopar avgår på löpande band för gamla synder riktas sökarljuset självfallet också mot Joseph Ratzingers fögderi som ärkebiskop i München 1977-82 och som kardinal och chef för troskongregationen 1982-2005.

Vad avser tiden i München, har det endast klarlagts att en präst som begått pedofilövergrepp i ett annat stift, Essen, med Ratzingers vetskap överförts till München för terapi. Ratzinger - som enligt samstämmiga uppgifter inte var intresserad av administration och redan visste att han snart skulle kallas till Rom - tycks däremot inte ha känt till att prästen kort tid därefter åter fick börja utöva ämbetsfunktioner. Hans dåvarande närmaste man, Münchens nuvarande ärkebiskop Gerhard Müller, har tagit "det fulla ansvaret". Frågan är naturligtvis om ovetskap friskriver den som formellt har det högsta ansvaret. Vilka konsekvenser får det i så fall för andra biskopar vars roll nu utreds?

En annan fråga är vad Joseph Ratzinger visste om de grava fysiska övergreppen i skolan knuten till gosskören Regensburger Domspatzen, som hans äldre bror Georg var ledare för i 30 år. Georg Ratzinger synes ha varit medveten om den misshandel pojkarna utsattes för men inte ansett sig behöva göra något åt det.

Just detta har väl snarast karaktär av guilt by association. Mer graverande är det brev till en amerikansk biskop som Joseph Ratzinger skrev under som chef för troskongregationen. I brevet uppmanas biskopen att, av omsorg om den universella kyrkan, undvika offentlighet i ett fall av sexuellt övergrepp. Ratzinger anklagas också för att ha låtit en präst som i många år utnyttjat barn på en institution för döva slippa rättegång.

Mycket talar för, skriver John Allen, att Joseph Ratzinger under många år i likhet med sina kardinalskollegor förnekade, om inte existensen, så i vart fall omfattningen, av sexuella övergrepp i kyrkan. Men enligt ryktet ska han 2003, när rapporterna började strömma in en masse till hans skrivbord, ha blivit uppriktigt förskräckt. Troskongregationen uppges under hans ledning ha tryckt på för att kyrkoledningen skulle ta itu med problemen, men mött motstånd på hög nivå, sannolikt från "statsministern" Sodano, möjligen från Johannes Paulus själv.

Att bedöma sanningshalten i dessa rykten är givetvis omöjligt. Men psykologiskt stämmer mönstret med Benedictus' reaktioner på tidigare kriser (den muslimska reaktionen på talet i Regensburg 2006, upphävningen av bannlysningen av Förintelseförnekaren Richard Williamson i januari 2009). Det stämmer också med bilden av Joseph Ratzinger som en intellektuell men föga empatisk person, som kräver starka yttre stimuli för att inse att ett pastoralt/politiskt problem finns och måste hanteras - men som då kan agera med kraft och beslutsamhet.

Wir sind Kirche, den tyska reformkatolska rörelsen, har trots kritik ställt sig bakom påvens ansträngningar att reda upp i kyrkan och uppmanat kardinaler och biskopar att göra detsamma. 95 % av Tysklands katoliker vill enligt tidskriften Der Spiegel att kyrkan moderniseras. Men bara 10 % vill att påven avgår.

Och att påven, som amerikanska advokater krävt, skulle ställas inför domstol för sitt agerande som kardinal och representant för huvudkontoret i det transnationella företaget Vatikanen är föga troligt.

Men frågan kvarstår ändå t v: vad väger tyngst: Joseph Ratzingers agerande som biskop och kardinal eller Benedictus' som påve?

5 Vilka är orsakerna?

Vilka är orsakerna till övergreppen och till att de kunnat fortgå så länge? Officiella katolska företrädare pekar i första hand på psykologiska faktorer - brister i urvalet av kandidater till prästutbildningen, risken att personer som är "annorlunda" sökt sig till kyrkan i hopp om att celibatet ska hjälpa dem att motstå oacceptabla böjelser..

Man erkänner också utan omsvep att problemen hanterats fel av ansvariga biskopar pga missriktad omsorg om kyrkans rykte, alltför stor hänsyn till förövarna på bekostnad av offren och motstånd mot att blanda in sekulära instanser i kyrkans problem (från troskongregationens sida hävdas att det sistnämnda varit ett missförstånd - förbud för biskopar att polisanmäla övergrepp ska aldrig ha funnits).

Man medger också att det handlar om makt - prästers och nunnors missbruk av sin ställning.

Medan kyrkoledningen ser förklaringen i individers fel och brister, pekar kritiker inom och utom kyrkan istället på strukturella faktorer i kyrkan. Den italienska författaren Lucetta Scaraffia skriver i en intressant essä i Osservatore Romano (11/3) att kyrkans syn på kvinnor moderniserats i teorin men inte i praktiken. Det handlar, anser Scaraffia, inte bara om rättvisa och jämställdhet utan om de bidrag kvinnor kan tillföra kyrkan. En större närvaro av "icke underordnade" kvinnor i kyrkans maktstrukturer kunde, skriver hon, ha "slitit sönder slöjan av manlig omertà som dolt övergreppen". Scaraffia går dock inte så långt att hon pläderar för kvinnlig prästvigning.

Framför allt är det naturligtvis celibatet, eller snarare celibattvånget, som hamnat i skottgluggen Hans Küng, schweizisk teolog, f d akademisk kollega och numera antagonist till Benedictus, hävdar i en rad europeiska tidningar att ingen grund finns för det vare sig i Bibeln eller traditionen (han påpekar, korrekt, att celibattvång för präster på lägre nivåer infördes först efter kyrkans första tusen år). Celibatets funktion var, skriver Küng, främst att markera skillnaden mellan präster och lekmän och höja de förstnämndas status. Han pläderar också för kvinnlig prästvigning. Flera biskopar - Schönborn i Wien, biskopen i Salzburg, hjälpbiskopen i Hamburg - har, liksom ordföranden i de tyska katolikernas centralkommitté, efterlyst en "reflexion" och en "ändrad syn" på celibatet.

Vatikanens "statsminister" kardinal Tarcisio Bertone har istället pekat på homosexualitet som en tänkbar bakgrundsfaktor till övergreppen - något som lett till upprörda reaktioner från homosexuella världen över.

Att påvens syn på övergreppen grundas i en sträng moralkonservatism är uppenbart. I brevet till de irländska katolikerna antyds att "feltolkning av Andra Vatikankonciliet" (läs: ett sexuellt alltför liberalt samhälle) kan vara en orsak. Men Irland på 1960- och 1970-talen var långtifrån något sexliberalt samhälle och konciliets radikalism hade inte fått genomslag i kyrkan. Enligt en irländsk präst såg den påvlige nuntien i Dublin vid denna tid till att ingen präst blev biskop som inte visade entusiasm för encyklikan Humanae Vitae (i vilken påven Paulus VI till många katolikers besvikelse slog fast kyrkans fördömande av preventivmedel). Resultatet blev, skriver prästen i tidskriften The Tablet, en marginalisering av kyrkans bästa krafter och en instängd, steril klerikalism.

Även om påven har fel vad avser Irland, så har han kanske en poäng beträffande sitt hemland Tyskland. En av de huvudanklagade i den tyska pedofilskandalen är rektorn för den sekulära (sic) Odelwaldskolan, vars partner var en känd tysk reformpedagog. I en intervju i tidningen Die Zeit påpekar en tysk psykoanalytiker att den tyska reformpedagogiken på 1960- och 1970-talen var en sund reaktion mot den wilhelminska auktoritära och distanserade synen på barn, men att kampen mot hårda, inhumana gränser i umgänget med barn kan ha lett till att nödvändiga integritetsgränser mellan vuxna och barn suddades ut. Även reformpedagogiken skapade, framhåller hon, slutna system utan hälsosam extern kontroll.

6 Vad görs?

På Irland, där processen nått längst, har rutinerna, både i kyrka och samhälle, för rapportering och förebyggande av övergrepp skärpts upp väsentligt. Murphykommissionen fortsätter sitt arbete. I påvens brev signaleras en kommande visitation av den irländska kyrkan.

Omfattande utredningar, även av gamla fall som är preskriberade enligt sekulär lag, pågår i övriga berörda kyrkor och kommer med största sannolikhet att resultera i motsvarande skärpning av skyddet för minderåriga. Troskongregationen har klargjort att man är beredd att i enskilda fall häva preskriptionen av övergrepp (enligt tio år efter offrets 18-årsdag)..

I Tyskland har kyrkan inrättat en hjälptelefon (som snabbt blev nedringd) för offer. Rundabordssamtal har genomförts med företrädare för staten, kyrkorna och civilsamhället. Arbetsgrupper har tillsatts i regeringskansliet för förebyggande, straffrättsfrågor och forskning kring pedofili.

I Nederländerna (möjligen också i andra länder) har rests krav på en oberoende kommission liknande Murphykommissionen. I Sverige har den katolske biskopen begärt att regeringen skall tillsätta en sådan kommission.

Erfarenheterna från den amerikanska katolska kyrkan talar för att åtgärdsprogram mot övergrepp kan bli effektiva. Frågan är dock om förutsättningen är en bindande nolltoleranspolitik ("ett övergrepp och du är ute") av det slag som sedan 2002 gäller i den amerikanska kyrkan, och om Vatikanen och de europeiska kyrkorna är beredda att gå så långt?

Såväl påven som troskongregationen har understrukit att de nationella kyrkorna öppet och lojalt ska samarbeta med sekulära rättsvårdande myndigheter i lagföring av förövare. Riktlinjer (som enligt troskongregationen gällt även tidigare, men inte kommunicerats tydligt nog) har lagts ut på Vatikanens hemsida. Det understryks att biskoparna ska följa "the law of the land". Om lagen stadgar anmälningsplikt för institutioner, anmäler kyrkan. Om inte, ska man uppmana offret att göra en enskild anmälan.

Offer för övergrepp på Irland har beviljats skadestånd på totalt ca 2,1 miljarder euro. Även den tyska och den svenska katolska kyrkan har förklarat sig beredda att diskutera skadestånd.

En viktig fråga är naturligtvis: hur trovärdiga är biskoparna i rollen som upprensare? Viss ritualism kan anas i de mea culpa-utrop som nu ekar genom kyrkan. Den italienska biskopskonferensen (den italienska kyrkan har av Vatikanens chefsjurist för en "tystnadens kultur" kring övergrepp) förflyttade sig på några veckor från positionen att problemen var begränsade och i princip redan åtgärdade till trumpetstötar om att "vi måste nu konfrontera sanningen".

Att en strid rasar högt upp i kyrkoledningen om hur skandalerna ska hanteras, en strid där konservativa står mot liberaler, unga mot gamla, italienare mot ickeitalienare och mediamedvetna mot mediaföraktare är uppenbart.

Påven har, som ovan nämnts, tagit tydlig ställning för nolltolerans. Däremot har impulser att externalisera och bagatellisera problemen funnits i hans entourage. Ett präktigt självmål var den påvlige huspredikantens Raniero Cantalamessas olyckliga jämförelse mellan "attackerna på påven" och antisemitismen (att den gjordes på långfredagen, den dag då den katolska kyrkan traditionellt ber för judarnas omvändelse till kristendomen, gjorde inte saken bättre). Kardinal Sodano avfärdade i ett tal till påven vid påskdagsmässan skandalerna som "löst prat" och tillade uppmuntrande att "dina kardinaler, dina biskopar, dina präster är med dig och fäster inget avseende vid pratet". Marcello Pera, f d italiensk senatspresident, konservativ filosof och vän till påven, kallade i dagstidningen Corriere della Sera "attackerna" ett "sekularismens krig mot kristendomen".

Rino Fisichella, ärkebiskop och ordförande i det påvliga rådet för livsfrågor, är dock mer representativ för kyrkans officiella hållning när han i en intervju i La Repubblica understryker att "om det så bara var ett offer, så var det ett för mycket och jag står alltid på offrens sida". Kardinal Carlo Maria Martini, som brukar ses som de progressiva katolikernas teolog, påpekar stillsamt till tidskriften 30 giorni att kyrkan måste möta krisen med ödmjukhet och att påven inte har behov av försvarare. "Han vet att ödmjukhet, Jesu väg, evangeliet är kristendomens kärna."

7 Vilka blir följderna?

7.1 Trygghet för barn
Erfarenheterna från USA visar att en bindande nolltoleranspolitik kopplad till rapporteringsrutiner, ansvarsutkrävande och förebyggande åtgärden kan bli effektiv.

Om de europeiska kyrkorna och Vatikanen i samarbete med nationella rättsvårdande myndigheter går till botten med övergreppen är det möjligt att förtroendet för katolska barn- och ungdomsinstitutioner kan återställas. I debatten har påpekats att den hårdhänta granskning som kyrkan utsätts för skulle kunna leda till att katolska daghem och skolor blir miljö där risken för övergrepp är mindre än i motsvarande sekulära verksamheter.

Men krisen kan bli långdragen. Kanske sträcker den sig bortom den nuvarande påvens livstid. Utredningar och rättsprocesser tar tid. De fall som uppdagats i Europa kan visa sig vara toppen av ett isberg. Mycket talar som sagt för att avslöjanden om övergrepp kan komma också i andra delar av världen. Kommer en ny påve att ha vilja och förmåga att driva reningsprocessen vidare?

7.2 Djupare förändringar i kyrkan?
Kommer krisen att medföra några djupare förändringar i katolska kyrkan och i dess förhållande till samhället)?

Uppenbart är att många katoliker, särskilt i norra och centrala Europa, vill se den som avstamp för ett nytt aggiornamento - en förnyelse av kyrkan i stil med 1960-talets Andra Vatikankoncilium.

Att krisen bidrar till att celibattvånget för präster - inte celibatet i sig - på lång sikt omprövas är kanske inte uteslutet. En arbetsgrupp för celibatet finns i Vatikanens prästkongregation. Gifta katolska präster finns sedan länge i kyrkorna med östlig rit. Påvens beslut 2009 att gifta anglikanska präster som konverterar till katolicismen kan fortsätta utöva prästämbetet kan öka antalet ytterligare. Den italienska dagstidningen La Repubblica spekulerar i ett "hemligt Vatikanenprojekt" i syfte att underminera celibattvånget - dock på 50 års sikt. Här finns också ekonomiska aspekter - celibatära präster är billiga för kyrkan.

Större utrymme för kvinnor i katolska kyrkans strukturer är sannolikt väl så viktigt som omprövning av celibatet för att minska risken för sexuella övergrepp. Frågan om kvinnlig prästvigning har debatterats mindre än celibatet, men även den har aktualiserats i krisens kölvatten.

Krav på ökad kollegialitet (mer makt till biskopskollektivet, mindre till påven) och på ökat lekmannainflytande, inklusive vid biskopsval, har rests. Att påven utnämner biskopar är ingen gammal tradition, påpekar en debattör - år 1829 var bara 24 av världens totalt 646 biskopar utnämnda av påven. Andra Vatikankonciliet var ett steg bort från 1800-talets starka påvemakt, men många katoliker hävdar att kyrkan i dessa två frågor tagit steg tillbaka sedan konciliet.

Katolska kyrkan är splittrad i dessa frågor. Och de frågor som står högt på dagordningen för katoliker i Europa och USA är inte alltid de viktigaste för katoliker i Afrika, Asien och Latinamerika. Vad ett eventuellt Tredje Vatikankoncilium - möjligheten nämns - skulle komma fram till är därför svårt att veta.

7.3 Kyrkan och samhället
Påvens och troskongregationens instrux till biskoparna att aktivt samarbeta med den världsliga rättvisan kring sexuella och våldsövergrepp är i sig en viktig förändring för katolska kyrkan. Den är ett steg bort från en kultur som byggt på ett instinktivt värnande om libertas ecclesiae, kyrkans frihet från världslig maktinblandning och bekräftar att kyrkan är en del av ett demokratiskt rättssamhälle.

Krisen kan göra det lättare för katolska kyrkan att finna sin plats i de pluralistiska europeiska samhällena. Många katoliker har välkomnat pressens hårda granskning. Kyrkan har, som andra institutioner, fått vänja sig vid att umgås med media i ett öppet samhälle, behärska impulsen att ropa på censur och att inte vifta bort kritik som illvilja.

Kan kyrkans kris också skapa farliga vakuum?. Frågan är knappast aktuell i Sverige, men kanske i andra delar av Europa. Den irländska kyrkan kan, spås det, implodera inom en generation. Författaren (och medarbetaren till Dag Hammarskjöld) Conor Cruise O'Brien lär på sin tid ha sagt att Irland saknade en "strong public ethic". "Utan kyrkan får vi en samhällsmoral som på Sicilien".

Ulla Gudmundson

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28669

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag tror knappast att de som har sex med små korgossar slutar med det för att de inte påtvingas celibat.

Permalänk | Anmäl #1 Mats Forssblad, 2010-10-01, 12:58

Skrattretande "rapport". Skulle pedofilskandalerna bero på celibattvånget? Antingen är man väl pedofil eller så är man det inte. Inte BLIR man väl pedofil bara för att man lever i celibat?

Om orsaken verkligen handlar "om makt - prästers och nunnors missbruk av sin ställning" så spelar det väl ingen roll om celibatet avskaffas? Att barn skulle bli tryggare är så klart nonsens.
Det är en del bristande logik i orsak och verkan i denna "rapport".
Men katolska kyrkan har aldrig varit särskilt logisk, sa vad kunde vi vänta oss?

Permalänk | Anmäl #2 Charlie Darwin, 2010-10-01, 13:29

Det är nog ingen som tror att det är så enkelt som att "avskaffa celibatet så upphör pedofilproblemen i katolska kyrkan".
Rubriken på Newsmill blev lite olycklig.
Tycker det framgår av rapporten att saken är betydligt mer komplex än så.
Vänliga hälsningar,
Ulla Gudmundson

Permalänk | Anmäl #4 Ulla Gudmundson, 2010-10-01, 15:23

Jag förstår inte talet om celibattvång? Det är väl frivilligt att bli katolsk präst?

Permalänk | Anmäl #5 Tobias Bäckström, 2010-10-01, 16:20

Om celibatet varit boven i dramat hade den del av mänskligheten som inte lever i celibat (dvs majoriteten) varit helt befriad från pedofiler.
Så är givetvis inte fallet.

Journalisten HL Mencken skrev att "varje problem har en lösning som är snabb, enkel och fel". Att diskutera celibatets vara, eller inte vara för att komma till rätta med pedofilskandalerna inom katolska kyrkan slår mig som en sådan "lösning".

Den enda lösning denna diskussion erbjuder för katolska kyrkan är att den avleder uppmärksamheten från de troligen mer komplexa orsakerna till skandalerna.
Vilka dessa är vet jag givetvis lika lite som någon annan, men några troliga är de som faktiskt berörs i Ulla Gudmundsons text: maktförhållanden inom kyrkan, en föråldrad syn på sexualitet, moral och könsroller bl a.

Detta är problem som kan vara väl så svåra att komma tillrätta med.
Nej, då är det nog lättare att skylla på celibatet och lova att det skall avskaffas tids nog.

Permalänk | Anmäl #6 S Persson, 2010-10-01, 19:34

Varför skulle en kyrkans kris inte vara aktuell i Sverige som varit i socialisters händer under 100 år?

Permalänk | Anmäl #7 Tobias Wallin, 2010-10-02, 00:17

#7 Tobias Wallin,

Katolska kyrkan är i händerna på påven, inga andra. Det kvittar vilka styren de lokala kyrkorna är under, men deras samarbete med fascister är väldokumenterat.

Permalänk | Anmäl #8 Charlie Darwin, 2010-10-02, 18:39