Gubb-Jan Stigsons avgörande bevis - en replik

Den som läser igenom samtliga förundersökningar mot Thomas Quick kommer att slås av det märkliga förhållandet att han inte i ett enda fall kunnat lämna en korrekt redogörelse för händelserna i de första förhören. I samtliga fall där Quick erkänt är de första berättelserna felaktiga vad gäller platsen för brottet och offrets utseende och klädsel och tillvägagångssätt och mordvapen och så vidare. Det är först när Quick konfronterades med utredningsresultaten som han ändrade uppgifterna.

De ändrade uppgifterna sågs inte, som brukligt är, som tecken på att det rörde sig om falska erkännanden. I stället förklarades de med hjälp av teorin om medvetna avvikelser. Innebörden var att Quick hade svårt för att närma sig så smärtsamma och symboliskt laddade minnen att han medvetet gjorde omskrivningar och lämnade felaktiga uppgifter. Följaktligen visste Quick hela tiden hur det förhöll sig i verkligheten, men det var först när han konfronterades med de riktiga uppgifterna i utredningen som han förmådde att berätta om dem.

När Dala-Demokratens reporter Gubb-Jan Stigson nu med stöd av sin mångåriga granskning av Quick-ärendena hävdar att resningsbesluten och den frikännande domen är felaktiga på grund av att det finns avgörande bevis som inte beaktats synes vi ha att göra med ett synnerligen elakartat fall av medvetna avvikelser. Påståendet är nämligen felaktigt och det vet Gubb-Jan Stigson. Förhoppningsvis skall följande klargörande kunna råda bot på dilemmat och förmå honom att närma sig sanningen.

Medveten avvikelse 1

Gubb-Jan Stigson hävdar att blodstrykningarna på Levys undertröja är ett avgörande bevis som inte var känt eller inte beaktades vid prövningarna. Som ett förtydligande kan nämnas att det inte heller var känt för den tingsrätt som ursprungligen dömde Quick, eftersom det aldrig åberopades av åklagaren Christer van der Kwast. Förklaringen till att åklagaren inte åberopade detta avgörande bevis är enkel.

Blodutstrykningarna på undertröjan tillsammans med blodutstrykningarna vid Levys byxfickor tydde på att gärningsmannen genomsökt hans kläder. Hypotesen fick även stöd av att de pengar som Levy tagit ut några dagar tidigare tillsammans med hela hans packning var försvunna. Quick hade emellertid aldrig nämnt något om att fickorna genomsökts och ännu mindre att några pengar tillgripits. Vad gällde packningen förklarade Quick i flera förhör att den lämnades kvar på platsen och han beskrev detaljerat hur den placerades vid kroppen.

Beträffande det faktum att Quick stoppat handen innanför tröjan på Levy beskrev han även hur han kände behåringen på Levys bröst och mage. Problemet var bara att Levy saknade sådan behåring.

Således var det uppenbart att Quick lämnade felaktiga uppgifter rörande denna omständighet och därför fördes den inte heller in i rättegången.

Medveten avvikelse 2

Gubb-Jan Stigson anser att hundsöken efter Therese kvarlevor i Örje-skogen är av avgörande betydelse för bedömningen av Quicks erkännande av mordet. Vad som här åsyftas är den privata likhunden Zampos markeringar. I sammanhanget glömmer Gubb-Jan Stigson emellertid bort att nämna att innan Zampo kom in i bilden genomfördes omfattande sökningar med hjälp av finska polishundar. De markerade inte för någonting. Zampo däremot gjorde som han gjort vid ett stort antal tillfällen tidigare markerade varje plats som Quick pekade ut. Och precis som vid de andra tillfällen föranledde Zampos känsliga nos omfattande utgrävningar utan något som helst resultat.

Förra gången detta förhållande påpekades invände Gubb-Jan Stigson att Zampos markeringar visst givit resultat och hänvisade till benbiten i Therese-ärendet. I dag vet vi att den benbiten inte var något ben, utan trä, plast och klister. Om man som Pelle Svensson ställer sig frågande till hur det är möjligt att i privat regi träna en likhund - vad tränar man på? - ligger det nära till hands att svara: vaxdockor.

Sammanfattningsvis så är de avgörande bevis som Gubb-Jan Stigson framhåller inte alls så avgörande som han vill ge sken av. Snarare bekräftar både blodsutstrykningarna och hundsöken att Quicks erkännanden inte var riktiga. Att Gubb-Jan Stigson i egenskap av journalist på detta sätt vrider på och förvanskar fakta och att han enligt egna uppgifter försöker intervenera i de rättsliga processerna är inte helt oproblematiskt. Vad säger det om Dala-Demokratens syn på det journalistiska uppdraget när en av deras egna journalister så aktivt engagerar sig för att påverka den rättsliga prövningen och förmå rättsväsendet att upprätthålla domarna mot en oskyldigt dömd individ. Vad säger tidningens läsare?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28625

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Den enda som tror på Gubb-Jan Stigsson är Gubb-Jan Stigsson. Hans narcisistiska beteende lyser liksom igenom hela hans person, han kommer helt enkelt driva "sin rätt" in absurdum till världens ände helt oavsett hur absurt paradoxalt hans "sin rätt" än blir. Inte helt oväntat är uppvisar han ett parnoit beteende också.

Permalänk | Anmäl #1 ST, 2010-10-01, 23:52