Sluta jaga de lågpresterande barnen

I sin iver att lägga livet tillrätta har myndighetspersoner under tidigare decennier ingripit på olika sätt i människors liv. I extrema fall tog det sig uttryck i direkta övergrepp på socialt avvikande, (läs: de mest utsatta och svagaste bland oss), – tvångsomhändertagande av aboriginernas barn i Australien, av indianernas barn i Kanada och av tattarbarn (resandefolket) i Norge. Lobotomi på utvecklingsstörda barn i Danmark och tvångssteriliseringar av sinnesslöa och barnhemsbarn i Sverige var andra uttryck för dessa övergrepp. Listan kan göras lång och minnet hos våra myndigheter tycks vara omvänt lika kort.

Samma anda av att handla i god tro och med barnens bästa för ögonen kan nu ses i en tilltagande jakt på de lägst presterande barnen i skolan. Dessa barn ska för sitt eget bästa identifieras, diagnostiseras och behandlas. Men att prestera lågt i skolans ämnen är varken onormalt eller sjukligt. Att vissa barn t ex har en långsam räkneutveckling och får svårigheter att möta skolans krav i matematik är i första hand ett pedagogiskt och inte ett psykiatriskt problem. Det finns en utbredd vanföreställning att barnets rätt till särskilt stöd i skolan på något sätt skulle vara knutet till en psykiatrisk diagnos. Inget kan vara mer felaktigt. Den rättsliga regleringen av särskilt stöd i skollag och skolformsförordningar tar sin utgångspunkt i svårigheter i skolarbetet. Särskilt stöd uppstår i mötet mellan barnets förutsättningar och omgivningens krav. Psykiatriska diagnoser spelar här ingen roll.

Psykiatriska diagnoser har en funktion att fylla inom sjukvården, inte inom skolan. De diagnosmanualer som används inom sjukvården syftar primärt till statistisk klassifikation och är en del i behandlingsarbetet. Deras användning förutsätter både en teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet av fenomenet som testas, liksom ett kritiskt förhållningssätt och lyhördhet. När de psykiatriska diagnoserna nu börjar användas inom skolan för helt andra syften är det dags att säga ifrån.

Avsaknad av politisk styrning och en kommunaliserad skola satt under hård press att uppvisa goda resultat har satt igång samma mörka krafter som vi trodde för länge sedan hade övergivits av ett upplyst samhälle. De lågpresterande barnen, blir de icke önskvärda, de som ger röda siffror i skolornas och kommunernas kvalitetsredovisning. Därför ska de diagnostiseras och göras till föremål för experternas behandling. Att de utlandsfödda, de socialt eftersatta, de arbetslösa och de lågutbildade föräldrarnas barn är kraftigt överrepresenterade bland dem som stämplas borde stämma till eftertanke.

Kreativa specialpedagoger, talpedagoger och logopeder utan vare sig någon kunskap om lärande i matematik eller erfarenhet från matematikundervisning har nu hittat en lönsam nisch och utdelar diagnoser på tämligen lösa grunder. Väntetiderna för en utredning är på sina håll långa. Kurser och certifieringar av de nya experterna omsätter stora belopp. Kvaliteten på mycket av detta kan på goda grunder ifrågasättas

Var och en får naturligtvis satsa sina egna pengar på det man själv tror på. Men de gemensamma pengarna, våra skattemedel, ska vi vara rädda om. De ska varken slösas bort på strunt, på ineffektiva eller etiskt tvivelaktiga projekt.

Att få den psykiatriska diagnosen specifik räknesvårighet innebär ingen som helst förklaring på barnets svårigheter. Liksom andra psykiatriska diagnoser är den en symtomdiagnos och är rent beskrivande. Det barn som återkommer från logopedmottagningen med diagnosen har inte fått veta mer än att det har svårt att räkna (och att logopeden inte riktigt vet varför, men gissar att det har en biologisk grund). Men att barnet har svårt med räkningen visste skolan redan, det var ju därför det skickades iväg för utredning.

Faktum är att det inom forskningen inte finns någon konsensus om hur en specifik räknesvårighet ska definieras och inte heller dess prevalens (hur vanligt den är), troliga orsaker eller eventuella undertyper. Den forskning som jag själv varit involverad i tyder på att de uppgifter som cirkulerar på skolorna om en prevalens på 8–10 % av barnen är grovt överskattade.

Det finns följaktligen inte heller någon särskild ”behandling” eller pedagogisk metod för barn med diagnosen specifik räknesvårighet som uppfyller kraven på evidens. Många av de råd som delas ut av experterna är nog välmenande, men oftast felriktade. Det finns lovande interventionsprogram, t ex Maths Recovery, men dessa riktar sig mot lågt presterande barn, vanligtvis de 5–10 lägst presterande barnen i matematik.

Att lärandet går långsamt och kräver mycken kraft för en del barn är inget nytt. Det har alltid varit så. Men nyckeln till framgång för dessa barn handlar inte om att utfärda psykiatriska diagnoser utan om att utveckla pedagogiska metoder som fungerar, också för dem som lär långsamt och kämpar med sitt lärande.

I grundskolans barndom bedömdes barn med Downs Syndrom som närmast obildbara. Idag vet vi att de flesta av dem kan läsa sig att läsa, inte för att vi utfärdar fler diagnoser utan för att föräldrarna har trott på sina barn och strävsamma lärare har utvecklat arbetssätt som fungerar. Utvecklingen går långsammare och svårigheterna är betydligt större när det gäller matematik för barn med Downs Syndrom, men spännande utvecklingsarbete pågår i flera länder.

Skolan kommer alltid att möta barn som presterar väsentligt lägre än de flesta andra, men dessa svårigheter ska inte patologiseras. Låga prestationer är ingen sjukdom. De lågpresterande barnen ska inte bära skulden för skolans tillkortakommanden. Det är dags för våra skolmyndigheter att ingripa mot denna verksamhet. Även lågt presterande barn har rätt till en stimulerande och meningsfull matematikundervisning som tänjer gränserna för deras förmåga och gör att de växer som människor.

Arne Engström (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28591

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Man kan tro att artikeln är en kritik av (fp):s skolpolitik. Men det är tvärtom. "Även lågt presterande barn har rätt till en stimulerande och meningsfull matematikundervisning ". Det kallades för allmän kurs när jag gick i högstadiet på 1970-talet. Själv gick jag "särskild kurs". Denna uppdelning efter intresse och prestation togs bort av skol-vänstern i Sverige eftersom alla barn är lika mycket värda. Förlåt, måste läsa lika mycket.

Permalänk | Anmäl #1 Thomas Eliasson, 2010-09-28, 11:53

Felet är väl också att en enda lärare i ett stökigt klassrum knappast hinner med annan undervisning än den som flyter på för de med hyfsat flyt. Och det är väl den gruppen som räknas som norm hit och dit.

Håller med artikelförfattaren om den "diagnossjuka" som trätt in i klassrummen och "stör", dessutom är diagnoser med ett bestämt namn inte samma sak som att alla de med just den benämnda diagnosen behöver samma typ av stöd eller hjälp i undervisningen och i skolan eller ens alls. Där sker de flesta misstag som underminerar de oftast mycket begåvade "diagnosbarnen", där begåvningen kanske i vissa ämnen är på högskolenivå medan andra ämnen upplevs som obegripbar eller totalt ointressant av samma elev. Där fortsätter skolans missbedömningar.

Kan till och med vara så att en "diagnosare" är så helt avancerad i exempelvis matte att den lärare i ämnet i en grundskola inte ens uppfattar att så är fallet då denne inte kan hänga med i de "konstiga" diskussionerna i ämnet på en nivå utanför lärarens bildning.

Men så länge vi ska främja sosse och vänsterskola för alla och envar så kan problemen bara växa sig större. Det fanns ju en anledning varför friskolorna började växa som svampar ur jorden och som sosse-vänstern naturligtvis helst vill lägga ner.
Allt för folket, som det heter.

Permalänk | Anmäl #2 Pia "Vilda" Nordin, 2010-09-28, 20:29

Håller med Arne, diagnosen skapar även en förutfattad mening om barnets förmåga och det är bevisat i flera studier att förutfattade meningar bland lärare påverkar betyget (forskningsresultat visar att de som sitter längst fram får t ex högre betyg, och de som av andra lärare beskrivits som begåvade får högre betyg, etc). Jag kommer ihåg när jag jobbade som lärare på en gymnasieskola och en pojke som jag hade beskrevs som i princip obildbar av matteläraren och hade betyg 2 på den gamla skalan (och det var den gamla Ha linjen så matten var inte svår). Jag hade inga som helst problem att lära samme pojke bidrags/påläggs beräkningar, enkel matematik men ändå tillräcklig för att förvirra många "lärda" (t ex SHR's VD, Eva Östling Ollén, som blandar begreppen när hon räknar ut hur mycket en lunch skulle kosta efter en halvering av restaurangmomsen i senaste Handelkammartidningen).
Diagnostisering kan tyvärr förstärka dessa förutfattade meningar och leda till sämre betyg (även om tanken var den motsatta). Det krävs mycket av en lärare för att se det positiva i en elev många ggr men en bra lärare tar sig besväret och en bra rektor hittar resurserna (det är inte alltid pengar som fattas).

Permalänk | Anmäl #3 Peter Sharpwood, 2010-09-29, 12:34

Vad annat kan man förvänta sig av en socialistisk utopi där alla barn skall kunna avsluta sin skolgång med en behörighet för högskolan.

För det första blir man tvungen att anpassa kunskaps- och inlärningsnivån till dem som har intellektuellt sämst förutsättningar och i den naturliga förlängningen därav så måste de barn som ändå inte klarar kraven beläggas med någon form av diagnos.

Ett talande exempel för det socialistiska människoföraktet där ingen människa tillåts agera på annat sätt än det av samhället (partiet) bestämda - utan hänsyn till förorsakat lidande.

Permalänk | Anmäl #4 Jörgen Trauner, 2010-09-30, 08:45