Rapport från Bokmässan: Glädjande att kultureliten beblandar sig med packet

Det är sensommar i Göteborg. Det dröjer faktiskt flera timmar innan det regnar. Under tiden strosar jag runt som en turist i min gamla hemstad. Det är fantastiskt. Minnena får gator, torg, namn. Jag älskar Göteborg mer nu än när jag bodde här. Då hade jag svårt att uppskatta stadens ambitioner att vara en evenemangsstad. Jag brukade fly då, förr, när Göteborg styrde upp sig som en sorts ständig Lisebergskanin av påklistrad frejdighet. VM i friidrott 1995 satt jag och såg på från en fyllekvart i Karlskrona och när det var dags för Bokmässan i september varje år brukade jag alltid resa bort eller helt enkelt vägra gå ut. Jag bodde nämligen alldeles intill mässan. Överallt såg man dessa nyfrälsta kulturdamer med namnbrickor stressa runt med solkiga, urinfärgade tygväskor med måsar på, eller uppmuntrande slogans tryckta i rött som Rädda Valarna eller Frige Mandela eller om det möjligen var tvärtom... Hmm... Torgny Lindgren har rätt när han säger att minnena ljuger. Kanske är det därför så många skriver flera självbiografier. De kommer på efterhand att saker och ting inte hände som man kom ihåg dem...

Torgny Lindgren ser jag inte på bokmässan. Nästan ingen annan författare heller. Eftersom jag själv är författare har jag ett så fullspäckat schema att det inte finns så mycket tid för annat än att prata om mig själv och min nya roman. Eftersom alla författare är plågsamt självcentrerade och ändå inte vill annat än att tala om sig själva, så är det inga problem. En rolig grej med mässan är att alla utställare ställer ut på exakt samma ställe år efter år. Det är alltså egentligen samma mässa folk köar till. Det är samma utställare, på samma plats år efter år, en del författare kommer och går, men år efter år är det samma Guillou i fiskväst, Björn Ranelid, Lodalen och Bob Hansson. Fina författare allihop. Det är inte bara barn som älskar upprepningens tyranni. Och vi bokslukande allmänhet tycks uppskatta att gå vilse bland samma montrar, samma sunkiga heltäckningsmattor, samma trasiga plastglas med dåligt rödvin och stanna till en stund framför Herman Lindskvist som skrivit en ny bok om en kunglig Bernadotte-släkting någonstans.

Bokmässan är egentligen en fulkulturell ankdam. Men det är samtidigt en mycket demokratisk plats. Många ryms här. Folk, läsarna, väljer vilka de vill lyssna på, köpa böcker av, eller skaka hand med. Att ta en promenad genom mässan är en god indikator på hur pass bra det går för den litterära gärningen. Blir man stoppad, fotograferad, hälsad på, så är det ett bevis på att det man gör når ut. En annan bra grej med mässan är att finkulturen, kultursidorna på de stora tidningarna, av någon mystisk anledning för en enda helg helt tappar sitt trångsynta omdöme och faktiskt beblandar sig med packet, alltså de helt vanliga deckarläsarna. De slåss till och med om deras gunst, tid och uppmärksamhet. Det är väldigt befriande att kulturen, boken som fenomen, fortfarande har en plats där gränserna mellan vad som anses som fin litteratur och sådan som anses som vulgär, dålig och publik litteratur ( för det verkar alltid ligga en spänning mellan dessa båda, vilket det inte gör) utan att den ena sidan hemfaller åt meningslös positionering.

Bokmässan är en dröm för en författare som jag själv. Jag vet många författare som avskyr mässan, som aldrig åker dit. De tillhör alla två kategorier. Den ena är författare som är så stora, och säljer så bra, att de inte behöver mässan och den andra är sådana som anser sig själva vara Guds gåva till litteraturen (och den snåriga poesin) men någonstans givetvis inser att deras lögn skulle spricka om de faktiskt åkte till mässan. De skulle inte möta sina läsare eftersom de inte har några.

Jag har under hela mitt yrkesverksamma författarliv försökt att slå sönder de kulturella väggarna mellan fin och fulkultur. Jag uppskattar både Knasen och Marcel Proust. För mig, och alla andra som insett att läsandet både är tröst och underhållning, är mässan en perfekt plats.

Det finns stora glapp mellan kulturvärld och läsare. Göran Hägglund var något på spåret (!) när han höll sitt tal förra sommaren om verklighetens folk. Men vad jag tror han missade, och det jag upptäcker att mässan är ett sorts uttryck för, är att dessa så kallat vanliga människor som stöts bort av kultursidornas snobbism och elitism, också vill läsa Ekelöf, Boye och Dan Andersson. Du kan locka en sjuttonåring att läsa Marcel Proust om du vet hur du ska presentera honom. Kultursidans tyranni och brott är alltså dubbelt. De inte bara iskallt räknar med att vanligt folk inte vill läsa dem, de förvägrar helt enkelt dessa människor en rättmätig guide in i deras värld. De vill hålla dörrarna stängda.

Jag satt backstage på en stor teater för en tid sedan. Då ringde telefonen. Det var en stor kultursida som undrade hur jag såg på debatten om poesins kris som då rasade lite överallt. Jag blev extremt förbluffad.

- Vilken kris, frågade jag?

- Poesins kris. Ingen läser dikter längre, sade journalisten.

- Det är inte sant, sade jag. Jag ska strax gå in och läsa dikter för tre hundra betalande åskådare, jag hart läst dikter live sedan 1989 och publicerat diktsamlingar som tryckts i flera upplagor.

Det lät lite förmätet kanske men poängen är denna. Allt tal om poesins kris är en sorts perverterad diskussion om kultursidans kris. DEN är i kris. Poesin mår bättre än någonsin. Liksom boken och litteraturen för övrigt. Bokmässan är ett bevis för att läsaren alltid har rätt. Inte ens en totalt självcentrerad författare som jag själv kan ändra på det. Vi är våra läsare. Allt annat är förmätet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28550

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Den stora grejen med mässan för mej är inte böckerna och författarna, fast ni är kul. Grejen med G är mässan som åsikts- och kunskapstorg. En tempmätare i rumpan på samhällskroppen. så mycket spänstigare än partiernas och organisationernas lekstuga i Visby. Succén B-mässan borde kunna brytas ned i hanterbara storlekar och regionaliseras men det är antagligen inte kommersiellt gångbart. Fast några mindre åsiktsmässor borde det väl finnas utrymme för. (Förresen - eré inte Espmark som pratar om sitt opålitliga minne? )

Permalänk | Anmäl #1 Torsten Kindström, 2010-09-26, 00:04

Du skulle besökt Sjöfartens Kultursällskap och lyssnat till berättelser av yrkesfolk till sjöss, både nutid och dåtid. "Kärlek till sjöss - lust och längtan" var temat. Den sanna berättelsen om en uppfiskad flaskpost som ledde till en ung italiensk flicka som gifte sig med en sjöman, som gick i land och levde ett härligt kärleksfullt liv. Detta för över 50 år sedan. Flickan berättade själv. En 92-åring som publicerat sina kärleksbrev under krigsåren, då han var borta i flera år och därefter ett långt och lyckligt äktenskap. Nu lever han på minne efter hustruns frånfälle. Han kunde berätta själv också.
Yrkesmannen som berättar om sitt 40-åriga sjömansäktenskap och frågan om barnen saknade honom, när han inte var hemma. Och många. många fler.
Det var veklighetens folk, som berättade och var närvarande.

Permalänk | Anmäl #2 Ulf Börjesson, 2010-09-26, 15:38