Kampen om folket är nödvändig för demokratin

Ingen vill vara populist, men alla vill vara en vän av folket. Få vill vara folkhemskramare, desto fler vill omfamna folket.

Alla röster som lades vid årets val har nu räknats och det står nästan klart hur mandaten ska fördelas, det vill säga vilka som kommer företräda folket i Sveriges riksdag. Det faktum att det nationalistiska partiet Sverigedemokraterna (SD) har klarat sig över spärren till riksdagen väcker starka reaktioner och avsky bland de traditionella partierna, men också bland det stora flertal som absolut inte hade önskat se SD i riksdagen. Men detta är samtidigt en del av spelets regler. Demokrati innebär folkets rätt att styra sig självt.

Det är inte självskrivet vilka som utgör folket eller vad som kännetecknar den folkvilja som ska förverkligas i demokratins namn. Folket kan avse den samlade befolkningen, exempelvis när folkets röst ska uttryckas genom ett allmänt val. Men det kan också avse endast en del av befolkningen, oftast de skikt som befinner sig långt ned i samhällets hierarkier. "Vanligt folk" kan ställas mot samhällets eliter, det arbetande folket mot de utsugande kapitalisterna, eller svenskar mot icke-svenskar. Att tala om folket handlar både om att ena och att särskilja människor. Kampen om folket utgör navet för representativ politik.

Appeller till folkets röst förutsätter ofta att alla inte har samma rättigheter eller lika möjligheter att delta i de politiska beslut som formar vardagen. Geografiska gränser och krav på fullt medborgarskap innebär att vissa grupper helt utesluts från beslutsfattandet, men även mellan dem som till fullo omfattas av medborgarskapet finns skillnader i faktiskt inflytande. Den som tvivlar på att faktorer som kön, etnisk bakgrund, inkomst eller utbildning påverkar vem som hamnar i maktens korridorer, behöver bara kasta en blick på de genomgångar som medierna de senaste månaderna har gjort av partiernas riksdagslistor inför valet.

Att påtala folkets bristande eller ofullständiga närvaro i politiken innebär inget annat än ett ifrågasättande av hur demokratisk vår demokrati egentligen är. Många gånger har en sådan kritik syftat till att inkludera fler människor i beslutsfattandet, och därmed göra folket mer enat. Ett tydligt exempel är Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal, i vilket han menade att folkhemmet skulle förverkligas genom "nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga". I andra fall har kraven på att stärka "vanligt folks" makt sammankopplats med krav på att andra grupper i praktiken bör uteslutas ur folkgemenskapen, eller åtminstone en antydan om att de inte är en del av folket. Sverigedemokraterna har visat sig vara skickliga på att radikalisera populariserade föreställningar om vad som skiljer "svenskar" från andra "folk" och utifrån sådana tankar hävda att i Sverige har just "svenskarna" företrädesrätt. De vill gärna tala för och med det "vanliga folket" och hänvisar till svenskarna som "vårt folk". Målet är att återskapa "det enade folket". SD ställer folkhemmet mot den "nya" månkulturella samhällsordningen och gör Per Albin Hansson och Tage Erlander till ideologiska förebilder. Idealet om den skötsamme arbetaren ställs mot nidbilden av den kriminelle invandraren. Men för SD fyller hänvisningen till folkhemmet en annan funktion 2010 än vad den gjorde för Per Albin 1928 då han inför riksdagens andra kammare argumenterade för en utvidgning av medborgarrätten.

Men det finns fler som gjort anspråk på folket i valrörelsen. Kristdemokraternas och Göran Hägglunds tal om "verklighetens folk" är ett exempel. För Hägglund är det "vänstern" samt "politiker, kultur- och ledarskribenter" som utgör eliten. På Kristdemokraternas hemsida kan man läsa att "[v]erklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. [...] Denna nya åsiktselit skapar ett samhällsklimat där bara ett sätt att leva godkänns." Att socialminister Göran Hägglund själv tillhör den politiska eliten hindrar honom inte från att slå underifrån och tala för det vanliga folket.

Dessa exempel visar att kampen om folket inte bara handlar om rätten att upptas som jämlika medlemmar av folket, utan även om rätten att tala i folkets namn. Utifrån en sådan betydelse av folket har många rörelser och politiker hävdat att de tagit folkets parti gentemot de eliter som har förrått sina forna ideal eller som aldrig varit en del av folket - en elit som berikar sig på folket, som pådyvlar folket lagar som strider mot dess sanna intressen och som lever ett liv fjärran från folkets villkor och värderingar. Denna uppdelning mellan "vanligt folk" och elit brukar beskrivas som uttryck för populism. Detta epitet, som ofta används nedsättande, har under de senaste drygt hundra åren tillskrivits allt ifrån dem som önskat stärka massornas inflytande över samhällsutvecklingen till dem som ansetts domptera de breda folklagren i syfte att genomdriva egna politiska mål.

I en tid när den demokratiska processen emellanåt reduceras till partiernas strategiska utspel, partiledarnas genomslag i medierna och tillfälliga fluktuationer i opinionssiffrorna, är det viktigt att påminna om den dynamik som driver det demokratiska projektet. Ska vi förstå hur makt fördelas, legitimeras och utövas måste folkets roll i politiken uppmärksammas. Fortfarande pågår i våra samhällen en kamp om vem som tillhör folket och vem som inte gör det, och om hur folkviljan ska förverkligas. Detta är utgångspunkten för tidskriften Fronesis nya temanummer "Kampen om folket". Stora samhällsförändringar till trots är det fortfarande folket, demos, som måste åberopas eller mobiliseras, oavsett om det syftar till att genomdriva samhällsförändringar eller upprätthålla status quo. Mer än tvåhundra år efter de franska och amerikanska revolutionerna, som kommit att stå som modell för folkets rätt att gripa makten över sitt eget öde, är vår bild av detta folk inte given.

För att ge en djupare förståelse av folkets olika betydelser lyfter vi i Fronesis fram klassiska tänkare som Thomas Jefferson och Emmanuel Joseph Sieyès. Vi undersöker även vår tids populism, utifrån exempel som Sverigedemokraterna, Berlusconis italienska höger, Hugo Chávez och Vladimir Putin. Dessutom diskuterar vi vilka som egentligen utgör folket i en värld där den politiska och ekonomiska makten allt mindre sammanfaller med nationalstatens gränser.

I en representativ demokrati handlar kampen om folket främst om att förmå folket att välja ställföreträdare som ska handla i dess namn. En traditionell demokratiuppfattning har varit att de som bebor ett visst territorium - en stad, en region, ett land och så vidare - inte bara utgör dess befolkning, utan även är det "folk" som har makten att styra sig självt inom territoriets gränser. Ett alternativt synsätt föreslår att de som berörs av ett beslut också har rätt att vara med och fatta det. Men frågan om det självstyrande folkets gränser är och förblir olöst.

Historien ger många exempel på moderna styren som av sin samtid och ibland också av eftervärlden betraktats som demokratiska, trots att stora delar av befolkningen förnekats rätten att delta i folkstyret. Långt in på 1900-talet har kvinnorna, de egendomslösa och de fattiga förvägrats fullt politiskt medborgarskap. Så sent som 1971 fick alla schweiziska kvinnor rösträtt och inte förrän 1965 fastslogs att vissa amerikanska delstaters rösträttsbegränsningar för afroamerikaner var oförenliga med den amerikanska konstitutionen. I Sverige var de som levde på fattigvård undantagna rösträtten fram till 1945. Och det finns ännu inget land som har lägre rösträttsålder än 16 år.

Om man i dagens Sverige skulle se till hur hög andel av befolkningen som har rösträtt var denna siffra i valet 2006 endast 76 procent. De som uteslöts var då inte bara medborgare under 18 år, utan även de 5 procent utländska medborgare som bodde och verkade i Sverige men saknade rösträtt i riksdagsvalet. Om vi utifrån ett sådant resonemang skulle nagelfara påståendet att en majoritet av det svenska folket år 2006 röstade fram en borgerlig regering, skulle de 51 procent av riksdagsmandaten som tillföll alliansens fyra partier visa sig vara grundade på rösterna från 39 procent av landets röstberättigade eller 29 procent av den totala befolkningen (det vill säga inklusive barn och utländska medborgare). Huruvida rösterna från dem som avstod från att rösta eller som inte fick rösta skulle gett en annan regering vet vi naturligtvis inget om, men en sådan räkneövning illustrerar tydligt effekterna av de uteslutningar som i praktiken förvägrar vissa individer tillträde till det självstyrande folket.

Kampen för att helt och fullt tillhöra folket och på jämlik basis åtnjuta politiska rättigheter har under hela det moderna samhällets historia varit ett grundläggande tema som format och omformat politikens konkreta uttryck. Demokratins historia har bestått i en ständig utvidgning av den grupp människor som anses tillhöra folket. Detta har varit en utveckling som drivits fram av borgerskapet, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen, nationella befrielserörelser och en rad andra sociala rörelser som samlat dem som vid olika tidpunkter förvägrats fullt medborgarskap. Samma logik som präglade Emmanuel Joseph Sieyès krav under den franska revolutionen på att det "tredje ståndet" skulle tillerkännas politiskt inflytande formade också Per Albin Hanssons appell om folkhemmet som ett hem för alla medborgare. I denna kamp har man ständigt åberopat föreställningen att folket har rätt att styra sig självt och pekat på det orimliga i en selektiv tillämpning av denna princip. Det har dessutom ofta varit en kamp där de härskande i fruktan för konsekvenserna av nya gruppers politiska bemyndigande gjort sitt bästa för att framställa de utanförställda som en ansvarslös pöbel eller massa som hotar samhällsordningen.

Genom att lyfta fram kampen om folket vill vi påminna om att politik inte bara handlar om att mobilisera intressen utan även om att mobilisera passion och entusiasm i folkets namn. Populismens genomslag bör tjäna som en påminnelse om att en ensidigt teknokratisk förståelse av politik, i vilken medborgarna reduceras till valboskap, lätt leder till motreaktioner. Sverigedemokraterna hymlar exempelvis inte med att man spelar på känslomässiga strängar och anknyter till populariserade föreställningar om en särskild svensk mentalitet, en rädsla för det "mångkulturella" eller en allmän oro för slitningar i samhället, inte minst mellan "invandrare" och "svenskar". De traditionella partiernas starkt patosfyllda avståndstagande under valnatten mot det nya riksdagspartiet är ett ytterligare tydligt exempel på att det finns fler politiska partier än SD som bejakar politikens känslomässiga dragningskraft och moraliska underton.

I både Väst- och Östeuropa har vi under senare år sett hur populistiska högerpartier, som hävdar "vårt folks" intressen mot hotbilder kopplade till den ekonomiska globaliseringen och tilltagande migrationsströmmar, blivit regerings- eller stödpartier. Nu ser vi en liknande utveckling även i Sverige. Detta slags politiska argumentation har historiskt sett ofta framstått som ett uttryck för folkets "mörka" sida, som inte förknippas med social och politisk demokratisering, utan i stället med kulturell likriktning, politisk uteslutning och ibland till och med fysisk utrotning av andra folk eller minoritetsgrupper inom den egna befolkningen. Det förra seklets bittra erfarenheter av nationalismens gift har inte lett till en förlorad attraktionskraft för föreställningen om att folket är en homogen kulturell enhet som är knuten till ett specifikt territorium.

I ett bredare perspektiv är inte heller krav på ökat folkligt inflytande förbehållet de så kallade radikalpopulistiska partierna i Europa. I Latinamerika har en rad folkligt förankrade ledare under de senaste åren kommit till makten utifrån en mer vänsterorienterad politik. På en kontinent där även vänsterns företrädare har kommit från samhällets mer välbärgade grupper har vi kunnat se arbetarledare och företrädare för ursprungsbefolkningarna bli presidenter och därmed ge röst åt tidigare utanförställda grupper. Även Europa har under senare år fått bevittna hur mer eller mindre populistiskt inriktade partier på vänsterkanten har vuxit sig starka, när den övriga vänsterns politiker allt för mycket kommit att förknippas med nedskärningspolitik och ett ointresse för de breda folklagrens livsvillkor. Tysklands nya vänsterparti Die Linke är ett tydligt exempel.

Om samhällets eliter avskärmar sig från krav på ökat folkligt inflytande, utan att fråga sig vilka processer som ligger bakom dessa krav, riskerar den populistiska kritiken att bli självuppfyllande. Ytterst handlar det om att se hur sociala klyftor och dålig kontakt med de politiska företrädarna skapar en känsla av att inte vara fullvärdig medborgare - vilket underblåser föreställningar om att de demokratiska institutionerna enbart är förbehållet eliterna. De framväxande formerna av populism tjänar därför som en påminnelse om folkets centrala betydelse för demokratins legitimitet. Samtidigt bör de bli en uppmaning till att vidareutveckla vårt samhälles styre så att fler människor kan delta i det, och färre stängas ute. Den som säger sig tala för folket men samtidigt aktivt vill begränsa vilka som har rätt att tillhöra det kommer alltid att tala med kluven tunga. Maktlöshet botas knappast genom att man berövar andra grupper sina grundläggande rättigheter.

Vilka som ska ingå i ett utvidgat folk är naturligtvis alltid föremål för kontrovers och omförhandling. Kampen om folket är en dynamisk process. Folket är och förblir något i grunden obestämbart, men det är i vårt samhälle samtidigt den nödvändiga myt som motiverar och bekräftar demokratins giltighet och legitimitet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28494

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Och riktigt intressant blir det när Natalie som är uppvuxen i Alby tillsammans med kompisar, som är av invandrarstatus (hon själv har ungerskt påbrå) säger i P1 (Johanna Sjövall intervjuade föredömligt) att hon tycker det är trist när "dom" har fått skolan att förbjuda nationalsången för att den är som hon säger "rasistisk". Hon gillar midsommar och jul och är rädd för vad som mer kan förbjudas. Hon bor i Södertälje.

Och så har vi Gabriel från Irak ursprungligen, som bor i Ronna i Södertälje och som går på fordonslinjen, ska bli bilmekaniker. Han vill inte bo i Södertälje när han är klar med utbildningen, för han vill att hans barn ska växa upp med svenskar, inte invandrare. Och när intervjuaren Johanna Sjövall försöker invända att han är ju invandrare och sd vill kasta ut sådana som han, så säger han helt lugnt att det är "sjukt att hämta alla till Sverige". 1,3 miljoner är inte bra.

Här kan ni lyssna:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4030680

Obs! Jag är inte sverigedemokrat. Jag röstade på folkpartiet, men jag tycker att Sverige har blivit konstigt, som inte längre vill ha yttrandefrihet utan det ska villkoras. Och att manipulationer ska hålla sd borta från själva riksdagsarbetet. Sverige är en demokrati och vi ägnar oss väl inte åt sådant som Sovjet gjorde eller som Kuba och Nordkorea gör nu?

Permalänk | Anmäl #1 Ann Helena Rudberg, 2010-09-23, 17:56

Mycket bra artikel. Valdeltagandet ökade i år vilket är en framgång för den demokratiska parlamentarismen. De som är missnöjda med valresultatet respekterar inte de demokratiska spelreglerna.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit mogna nog att acceptera valresultatet.

När ska Alliansen acceptera folkets beslut och acceptera Sverigedemokraterna som stödparti?

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2010-09-23, 18:06

Dagens fråga kanske är var "folkets röst" varit nånstans under den långa tid SD växt fram?

Lite till mans har vi nog utgått från att SD är "osvenskt" i sin rasism och i nyfascistiska tongångar eller bara i sin allmänt inkrökta främlingsrädsla. Att "stolt svensk" är en kuf, som längtar tillbaka till 50-talet. Att alla vi andra är DOM SOM BESTÄMMER här i Sverige. Har vi trott.

Jag har de senaste dagarna noterat något nytt och intressant bland vänner och arbetskamrater på kafferaster - speciellt bland dem i åldern 25-40. Plötsligt berättat de legender - berättelser om äldre släktingar som levde och verkade under Andra Världskriget. Min morfar levde "underground radical race" i Tyskland innan han blev utkastad av nazisterna. Min gammelfaster gömde judar i Danmark. Jag kände en som varit inspärrad i Auschwitch. Osv...

Något har väckts! Ett nytt allvar, en ny oro. Självkritik.

SD har fångat upp röster ur den svenska myllan, sådana röster som alltid funnits, men som tidigare inte haft någon "plats", ingen position i samhället. De 20 mandaten ger SD en reell position, en plattform att verka utifrån.

Då kommer motreaktionen, en våg av avsky och offentligt uppvisade ansträngningar att ta avstånd. Men det är som om vi är villrådiga, söker oss tillbaka till gammal erfarenhet. Vad gjorde morfar mot fascismen? Vad borde farmor ha gjort - fast hon inget gjorde? Kan man gå med i nån förening mot SD nu?

Det existerar redan en folklig "förening" i Sverige - mot det som SD står för. En demokratisk styrka. Men den var sovande! Vad gör vi av den nu?

*nynnar den gamla barnvisan*

"Björnen sover
björnen sover
i sitt lugna bo
Han är inte farlig
bara man är varlig
Men man kan dock
men man kan dock
honom aldrig tro"

Permalänk | Anmäl #4 Gunnel Gomér, 2010-09-23, 21:57

Det är intressant hur #1 läser in ett invandringspolitiskt budskap i artikeln. Visst finns det yttrandefrihet i Sverige.

#2 menar att Alliansens skall acceptera (sd) som ett stödparti. Problemet är att (sd) står längre från allianspartierna än de något av de röd-gröna partierna. De uppfattas (med rätta) som ett uttalat rasistiskt parti i sin retorik och det gör dem omöjliga som samarbetspartners. Men deras övriga politiska agenda är också något "off" minst sagt. Det vore därför ett svek mot väljarna att sätta sig knät på (sd).

Och skall man nu välja att kommentera artikeln i sig vilket #1 och #2 båda missar. Visst är det så att politik är mer än politisk teknokrati. Det saknas en bred vision för Sverige så som Per-Albin utmålade den. Man måste få ett långsiktigt hopp som medborgare väljare.
Därför är det tragiskt att ett parti som betonar hopplösheten som (sd), kom in i Riksdagen. Referensen till (kd) är också intressant. Även GHs "Verklighetens folk" är nämligen ett hopplöshetens budskap och repressionens budskap.

Inte pekade Per-Albin ut någon grupp människor som parasiter eller maktfullkomliga i sin retorik? Var finns den politiker idag som faktiskt vill omfatta alla människor i vårt samhälle?

Permalänk | Anmäl #5 Mister J, 2010-09-24, 03:31

Debatten om SD handlar mer om hets och häxjakt och retorik där författarna misstolkar vad de ser och gärna använder "nazi" "rasist" för att skrämma befolkningen och få dem att slänga ut allt logiskt tänkande i debatten.

De som inte är insatta i politik använder gärna ord som "populistisk" när de pratar om SD. SD finns för att de behövs, Sveriges invandrings och flykting politik har havererat och det tror jag 90% av Sveriges befolkning håller med om. I fall de etablerade partierna hade slutat att stoppa huvudet i sanden och gömt sig så fort någon skrek "rasist", "främlingsfientlig" så hade inte SD behövts. SDs stöd kommer i från det svenska folket och för att svensk politik missköts. Sedan så har vissa invandrar och vänster grupper lyckats få en stor del av befolkningen att automatiskt associera minskad invandring = rasism och nazism. Tänk efter, är det verkligen så? skulle Sverige vara "mindre" rasistiskt i fall vi släppte in 10 miljoner flyktingar per år?

Det är en stor skillnad på att vilja drastiskt vilja släppa in mindre invandrare och att vara nazist, rasist.

Just nu i Sverige så det enda fientliga, diskriminerade, odemokratiska och rasistiska vi ser, är just medias och politikers syn på SD. I Sverige måste demokratin alltid segra, inte hatet mot SD, inte hatet mot oliktänkande.

Permalänk | Anmäl #6 Peter Wiman, 2010-09-24, 09:37

"Inte pekade Per-Albin ut någon grupp människor som parasiter eller maktfullkomliga i sin retorik?"

Per Albin Hansson pekade ut kapitalister som maktfullkomliga parasiter, #5 Mister J.

"De uppfattas (med rätta) som ett uttalat rasistiskt parti i sin retorik och det gör dem omöjliga som samarbetspartners."

Det är lögn och förtal, #5 Mister J. I Sverigedemokraternas partiprogram framgår att partiet inte är rasistiskt.

Permalänk | Anmäl #7 Bo T, 2010-09-24, 11:41

#6

Peter Wiman?

Du påstår att invandrarpolitiken har "havererat" och att 90% av folket ser detta. Om du har rätt måste du då förklara varför vi i valundersökningar rankat invandrarpolitik lågt i intresse.

Verkar det rimligt att ett "haveri" tilldrar sig så lite folkligt intresse?

Permalänk | Anmäl #8 Gunnel Gomér, 2010-09-24, 21:12

Sverige har varit etniskt homogent men är det inte längre. Alltså måste medborgarskapet numera baseras på något i stil med gemensamma värderingar i stället för som tidigare på folkgemenskap.

De som leder processen hävdar just nu att etnisk svensk ursprungsbefolkning aldrig funnits - alla har invandrat någon gång, Vore det inte enklare att tala om för Sveriges befolkning att den förväntas gå från etnisk folkgemenskap till sammanhållning kring gemensamma värderingar?

Permalänk | Anmäl #9 Tobias Wallin, 2010-10-01, 23:19