Med det socialliberala samhället följer en ny politisk dynamik

I flertalet av världens i-länder har valutslagen, ända sedan demokratigenombrottet, tenderat att pendla mellan högern och vänstern. Att Sveriges Socialdemokrater lyckats behålla makten så länge utgör ett undantag och beror inte minst på att Sverige var ett av få länder med en intakt industri efter andra världskriget. Så länge ekonomin går för högtryck förekommer sällan regeringsbyten.

Generellt kan det sägas att högern fokuserat sin energi på resursuppbyggnad medan vänstern satsat sin energi på omfördelningspolitik. Utan (högerns) resursuppbyggnad hade det inte existerat ekonomiskt utrymme för en välfärdsstat. Utan (vänsterns) resursomfördelning hade olikheterna i samhället varit väsentligt större och därmed också den politiska oron. Det är ett av flera skäl till att växlingar mellan vänster och höger kan sägas ha varit hälsosamma.

Idag tillhör huvuddelen av befolkningen medelklassen. Det betyder att alla partier med regeringsmöjlighet nu befinner sig på den politiska mitten. Det har totalförändrat den politiska dynamiken. I det socialliberala samhället handlar politisk framgång inte längre om att ställa sig för eller mot 'kapitalägarna'. Det var något Storbritanniens Tony Blair insåg redan för två decennier sedan. Under 1990-talet drev han sitt labourparti mot mitten och lyckades sedan skriva historia genom att vinna tre val i följd, en desto större bedrift då han under sina sista år vid makten levde med bagaget från Irakkriget. När Gordon Brown tog över taktpinnen markerade han distans till sin företrädare genom att glida åt vänster. Mycket riktigt förlorade labour nästa val. I Sverige har Mona Sahlin gjort om samma grova politiska misstag genom att alliera sig med Vänsterpartiet.

Socialliberalismen lider av ett valhandikapp

Socialliberaler framhåller gärna att mittenpolitik är 'sansad' och 'balanserad'. Det finns sanning i det påståendet. Förvisso förekommer excesser även i det socialliberala samhället, till exempel säkerhets- och hälsofascism liksom en ständigt växande byråkrati. Dessa excesser kan likväl sägas vara mindre allvarliga än i både det typiska höger- och vänstersamhället (historiskt går fattigdom och krig hand i hand med både konservatismen och socialismen). Redan Aristoteles hävdade att ett samhälle är lyckligt lottat som har en stor och just balanserande medelklass. Inte desto mindre lider socialliberalismen av ett valhandikapp. Det är de förändringsbenägna väljarna som är särskilt lätta att locka till valurnorna. Förändringspolitik kräver en förändringsagenda. Inför ett val lovar klassisk höger ett bättre samhälle genom nedbantad stat, lägre skatter och färre regleringar. Riktning given, klart slut! På samma valdag lovar klassisk vänster ett bättre samhälle genom utbyggd stat, högre beskattning av höginkomsttagare samt regleringar som avser att öka jämlikheten. Jajamensan, riktning given här också! Vad lovar då socialliberalerna? Jo, att skruva lite här och lite där. Sänkta dagistaxor. Nytt betygssystem. Samt att fixa det där med fred på jorden genom att tala diverse förtryckare till rätta. Ok.

I flera decennier har alla politiska ledare med realistiska regeringsambitioner varit socialliberaler de facto. Ändå är det vänsterns högerflygel eller högerns vänsterflygel som håller i regeringstyglarna. Det kan sägas vara högst otacksamt för partier som svenska Folkpartiet och brittiska Liberal Democrats. Trots att sistnämnda partier kan sägas ha vunnit den ideologiska debatten tenderar de ändå att förbli minoritetspartier. Moderater och Socialdemokrater plagierar socialliberaler med skamlös fräckhet men beroende på en något tydligare framtoning kan de även vinna väljare bland just de mer förändringslystna. Därmed kan de också odla en underförstådd profil som 'socialliberaler fast med åtminstone liiiite stake'.

En färglös personlighet är också en personlighet

Går det inte att profilera sig skarpt gällande sakfrågor återstår det att profilera sig med personligheten.

Ibland talas det om en avsaknad av personligheter i dagens politiska samtal. Det är en sanning som kräver modifikation. Det är helt riktigt att det av underhållningsskäl är lätt att sakna en hängselbärande Gunnar Sträng som säger sig vara den enda i regeringen som kan lyfta en stol med rak arm och sedan använder ett blädderblock i TV för att sprida budgetvett hos det svenska folket. Det går också att sakna en knivbärande Gösta Bohman som står vid båtbryggan och håller snärtiga och personliga tv-intervjuer. Av liknande underhållningsskäl är det lätt att sakna Olof Palmes bombastiska tal liksom Ulf Adelsohns muntra uppsyn.

I nutid lyser distanserande humor och friska spetsuttryck med sin frånvaro. Även det har en politisk förklaring. Inom högern går det någon gång att rikta skämt eller sarkasmer mot till exempel 'soffliggarna'. Inom vänstern går det med omvänd logik att rikta skämt eller sarkasmer mot 'rika knösar'. Sådan terminologi kostar inte några röster eftersom det ändå är ett försvinnande litet antal förmögna som röstar vänster och lika få arbetare som röstar höger. Snarare kan röster genereras genom sådana uttalanden. Det etablerar vi-och-dem anda och skapar därmed samförstånd och gemenskap.

Bland socialliberaler som samtidigt fiskar röster åt båda håll är skämt och spetsfundigheter inte lika gångbara. De socialliberala politiker som låter tungan slinta och säger något 'olämpligt' stöter sig antingen med den ena väljargruppen eller med den andra. Det innebär påtaglig risk för ramaskrin från de socialliberala åsiktspoliser som är på god väg att avlösa vänsterns åsiktspoliser på alla ledande opinionsplatser (i likhet med hur vänsterns åsiktspoliser ännu tidigare avlöste högerns). Om det visar sig att någon inom allmänheten 'tagit illa vid sig' kan politikern dessutom förvänta sig reprimander från någon 'ombudsman'. I socialliberala kretsar etableras gemenskap genom att använda 'neutrala' ord och uttryck.

Det är inte helt riktigt att hävda att den typiske socialliberalen saknar personlighet. Han eller hon har snarare en personlighet som medvetet kan sägas göra dygd av färglösheten.

Färglöshet lönar sig men bara om den är äkta

Färglöshet har politiska förtjänster. Vi kanske tycker det är roligare att följa politiska debatter om det någon gång går att höra en Olof Palme orera om 'Satans mördare' men politik är inte underhållning. Att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg återfår förtroende under osäkra ekonomiska tider är ett kvitto på att många förknippar färglöshet med seriositet (inte minst i lutheranska Sverige).

Centralt är att färglösheten uppfattas som äkta. Att Reinfeldt och Borg lyckats med bedriften att tvätta bort Moderaternas 'Östermalmsstämpel' beror inte minst på att dessa personligen snarare signalerar 'Täby' eller 'Hässelby'. Ingen av dem har gjort misstaget att låtsas vara ett med mannen på fabriksgolvet. Det skulle ingen tro på.

Det är däremot ytterligare ett misstag som Mona Sahlin gjort sig skyldig till. Sahlin är lika högbetald och kan betraktas som en 'politisk broiler' i lika hög grad som Reinfeldt och Borg. Vidare manifesterar hennes uppmärksammade parkeringsslarv att hon alls inte har samma tvingande behov att hålla i plånboken som 'vanliga' väljare. Att hon likväl försöker göra gällande att hon är ett med samhällets underpriviligerade kan sägas vara fullständigt onödigt. Sahlin ger ofta ett sympatiskt intryck när hon inte nedlåter sig till ett alltför flagrant taktikspel. Vi väljare är inte nödvändigtvis ute efter kopior av oss själva. Just äkthet är betydligt viktigare.

Äkthet eller skenet av äkthet är ofta väsentligt viktigare för ett valutslag än enskilda sakfrågor. Få väljare har tid eller lust att ens sätta sig in i den komplexitet som är förknippad med så kallade 'utslagsfrågor', till exempel konjunkturnedgången eller krigen i Mellanöstern. Politikerord står alltså mot politikerord. Om kombatanterna påverkas lika av omgivningens influenser och vanans makt kan personligheten fälla avgörandet. Samhällsanalys hit och valanalys dit. Det är ändå mycket möjligt att den enskilt viktigaste orsak till att George Bush vann återvalet år 2004 är att det var lätt för amerikanen att visualisera honom svepa en öl på vilken sylta som helst, dessutom i glatt samspråk med grannen i baren. Samma sak kunde inte sägas om den betydligt mer 'träaktigt' uppträdande John Kerry.

Att Jimmie Åkesson nu sitter i riksdagen beror i hög grad, som nämnt i tidigare Newsmillartikel (9/8), på att samhällskommentariatet valt att ducka en saklig diskussion kring hela invandringsfrågan. I en Newsmillartikel daterad 20/9 påpekar Markus Uvell helt riktigt att Sverigedemokraternas framgångar också beror på att dessa erbjuder återgång till ett svenskt folkhem som inte längre existerar och heller inte går att återskapa. Därutöver beror Sverigedemokraternas framgångar på att även Jimmie Åkesson signalerar 'äkthet'. Visst är han en opportunist men politik är inte möjlig att bedriva utan ett visst mått av opportunism. Ett visst mått av opportunism kännetecknar även övriga partiledare. Åkesson är också en 'vanlig människa'. Det manifesteras inte minst av att hans tal - munvigheten till trots - inte ger ett lika inövat intryck som när huvudstadens karriärpolitiker formulerar sig.

Debatten om Sverigedemokraterna handlar bara delvis om Sverigedemokraterna

Åkesson har länge varit helt ensam om att lyfta fram en fråga som många betraktar som angelägen. Som ett direkt resultat av opinionsetablissemangets kompakta motstånd började 'SD-frågan' att följa ett dramaturgiskt mönster just under de viktiga månader som föregick valet. David stod mot Goliat. David stod också helt utan de PR-resurser som de etablerade partierna förfogade över. Goliat hånade David. David slungade sin ynkliga lilla sten. Hur många som följt detta drama känner inte en hemlig tillfredsställelse att stenen träffat mitt mellan ögonen på den konstant förmätna Goliat?

Av de hundratusentals svenskar som bevisligen röstat på Sverigedemokraterna är det sannolikt många som är primärt angelägna om att ge en örfil åt etablissemanget (tea party rörelsen i USA får näring av motsvarande skäl). Det är inte säkert att dessa väljare är vare sig mer eller mindre främlingsfientliga än svensken i allmänhet. För övrigt skulle det vara intressant att följa reaktionsmönstret i ett SD-fäste som Bromölla ifall myndigheterna dirigerade inflyttning av 200 arbetslösa svenskar. Skulle reaktionerna vara så mycket annorlunda än när myndigheterna dirigerar inflyttning av 200 arbetslösa utlänningar?

Valet en seger för demokratin

Åkessons plats i solen kommer att bli kort. Flera andra partier har redan påbörjat sin ompositionering gällande invandringsfrågan. Utan ett unikt budskap i invadringsfrågan är SD bara ytterligare ett mittenparti. Då mister också Sverigedemokraterna sitt existensberättigande. Det finns ingen anledning att rädas Sverigedemokraterna. Åkesson är fullt medveten om att hans enda chans att göra sig gällande i riksdagen är om partiet inrättar sig i ledet. Det är också precis vad som kommer att ske om han bara bemöts med mänsklig hyfs. Partiet kommer då sannolikt att åka ur riksdagen redan efter nästa val. Om däremot Åkesson fortsätter att behandlas som något som katten släpat in fortsätter dramat. Då är det mycket som kan hända.

Talet om kris för socialdemokratin är överdrivet. Socialdemokratiska Arbetarpartiet är fortfarande Sveriges största. Historien visar att partier förändras när det politiska landskapet förändras, om än med viss tidsförskjutning. Genom en försiktig högersväng kommer Socialdemokraterna att återta förlorad mark.

Förr eller senare och med eller utan Mona Sahlin kommer även det att ske. Skälet är att det är precis vad som krävs för att Socialdemokraterna ska förbli ett styrkeparti. Det är också vad som krävs för att, inte minst viktigt, rädda en rad karriärer. Visst kommer det först att krävas ett inbördeskrig. Nu som tidigare är Socialdemokraterna starkt beroende av fackföreningsrörelsens ekonomiska stöd. Det är facket som ligger bakom vänstersvängen liksom svartmålandet av den kraftigt undervärderade Göran Persson. Samtidigt finns det anledning att tro att tillräckligt många fackliga dignitärer kommer att inse att det går att utöva mer makt genom att influera ett stort parti med regeringsmöjlighet än att kontrollera ett litet parti utan denna möjlighet. Gällande de många väljare som lämnat Socialdemokraterna och nu istället röstar på Sverigedemokraterna kan dessa vinnas åter. Det räcker med att även Socialdemokraterna anammar en rationell snarare än en känslomässig invandringspolitik.

Socialdemokraterna har en central funktion att fylla i samhället även framöver men det verkligt positiva för Sverige är att 'magin' kring partiet nu har brutits. Det beror helt enkelt på att det nu är färre väljare än tidigare som envisas med att betrakta Socialdemokraterna som ett 'tryggare' och 'finare' parti än andra partier. Idag kan det vara svårt att tro men precis samma rykte hade högern före demokratigenombrottet (när det var deras hantlangare som orkestrerade opinionen). Stark auktoritetstro omöjliggör kritisk granskning och åsiktsvädring. Framöver kommer vi att ha en (socialliberal) höger och en (socialliberal) vänster som kan utmana varandra på lika premisser och därmed också placera jämnstarka tummar i ögonen på varandra. Det är en seger för demokratin.

Mark Brolin (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28457

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Är det inte typiskt att en sådan här initierad och klok artikel inte får några kommentarer? Det finns liksom inget att klaga på.

Permalänk | Anmäl #1 Snälla, 2010-09-23, 08:27

Kommentar till #1 Snälla:
Jag tänkte just det här själv -- det här var en lite mer filosofisk analys, så det vore roligt att se vad folk tycker. Men det var värst vad det var tyst.

Kommentar till artikeln:
Det här var väldigt välskrivet och roligt att läsa.
Jag vet inte hur sant allt som står här är, men jag märkte att jag själv (som i och för sig bara följer politik genom media) ofta satt och nickade igenkännande.

Så, ja, det enda som finns att klaga på är att det inte finns något att klaga på ;-)

Permalänk | Anmäl #2 S Persson, 2010-09-23, 09:34

En intressant analys. Men på en punkt håller jag inte med. Sverigedemokraterna kommer att spela en stor roll lång tid framöver.
Invandringsfrågan löser man inte så snabbt som författaren hoppas. Inte ens om riksdagen kommer överens om en invandringsbroms. Det tar tid att få en sådan på plats och det tar tid att få ut det nya budskapet över världen.
Anta att det tar två år. Sverige får andrum men de ghetton vi redan har finns kvar i många år till. Samtidigt ökar kraven på välfärden och fler skall dela på kakan utan att resurserna nämnvärt stiger.
Vi kommer att möta en tid av mycket svåra avvägningar och stora slitningar som urholkar "solidariteten" i samhället. Det gäller inte bara ekonomin utan också sociala och kulturella förhållanden som ställs på sin spets, t.ex. om religionernas plats i samhället, jämställdhet, brott och straff.

Permalänk | Anmäl #3 Thomas Lindvall, 2010-09-23, 16:24

Vi kan hjälpa till genom att förvandla rasism till ett begrepp som inte utesluter någon form av rasism. På bred front, utan grupp-tänket alltså. "Vilken grupp är utsattast? Ja men då kan rasism bara drabba dem." Bort.

All rasism föder all rasism. Genom att även rikta sig mot mörkares hat mot ljusare kan vi alltså få ner rasismen från ljusare mot mörkare. Folk blir helt enkelt förnedrade av att, när man blir misshandlad i egenskap av svensk, inte få gehör för att det faktiskt var ett rasistiskt brott.

Accepterad rasism är så passé..

Men, det här är Sverige. Hyckleri är ett måste.

Permalänk | Anmäl #4 Snälla, 2010-09-23, 18:28

Mycket intressant analys. Den satter in valresultatet i ett brett perspektiv bade historiskt och beteendemassigt.

SD kommer formodligen att bli kvar i riksdagen, men bor inte utgora nagot problem da 94% av valmanskaren ar emot deras huvudfraga. Den starka reaktionen beror framst pa att sverige ar ovant vid missnojespartier, vilket ar legio i manga andra demokratier. Demokrati och pluralism ar dock garant for att det inte urartar....

Angaende det intressanta med valresultatet ar att det kan vara ut uttryck for tva saker:
1) Socialdemokratin med samsta valresultatet pa nastan 100 ar kan definitivt ha forlorat sin roll som statsbarande parti for alltid. Mona Sahlins forsta val som partiledare ar en katastrof for henne och det finns inga attraktiva och starka alternativ - detta ar socialdemokratins storsta problem forutom att dom saknar nya ideer och visioner for sverige. Dom kan bli annu mycket mindre....
2) Vansterpartiet kan ha forlorat sitt existensberattigande nu nar dom ar mindre an SD! Darav deras desperation och starka SD reaktion. Ska bli mycket intressant att folja partiet fortsatta utveckling..... ska dom folja den globala kommunismens marginalisering?

ua

Permalänk | Anmäl #5 ulf axman, 2010-09-24, 09:50

I mitten på 1950-talet ansåg många att socialdemokraternas tid som det stora partiet oundvikligen gick mot sitt slut. Tjänstemannagrupperna ökade, medan antalet industriarbetare höll på att stagnera och snart skulle minska. Men S klarade krisen genom ATP-striden, den stora politiska frågan 1957-1960. Med den lyckades S dra till sig väljare från tjänstemannagrupper, medan huvudmotståndaren folkpartiet krossades. Alltsedan 1950-talet har således S varit mer än ett renodlat arbetarparti, något som inte bör glömmas.
S lyckades behålla sin hegemoni genom hela 1960-talet, men från valet 1970 började en längre tillbakagång. Sverige blev alltmer ett tjänstemannasamhälle. Olof Palme, i dag närmast ikoniserad, blev inte den landsfader som Tage Erlander varit. Nu framträdde nya hot: Centerpartiets nya partiledare Torbjörn Fälldin med sin pipa och valkiga nävar, den gröna vågen och inte minst kärnkraftsfrågan. Torbjörn förkroppsligade drömmen om lokalsamhället, småskaligheten och motståndet mot kärnkraften, som socialdemokraterna satsat på. S och LO ville maximera tillväxt och strukturrationaliseringar. Det hade dykt upp frågor, som inte passade in i den gamla höger-vänsterskalan eller i de klassiska ideologierna. 1976-1982 fick vi borgerliga regeringar. I dag betraktas alliansens seger som historisk, eftersom den skulle vara den första som överlevt ett val. Det är inte helt sant. De borgerliga överlevde i regeringsställning valet 1979. Däremot ersattes en ren folkpartiregering av en borgerlig koalitionsregering. Att socialdemokraterna kunde återta makten 1982 berodde i första hand på borgerliga misslyckanden: Oenighet gjorde att borgerliga regeringar avlöste varandra, och de lämnade efter sig enorma budgetunderskott. 1990 hamnade Ingvar Carlsson i en hemmagjord ekonomisk kris, som säkert var huvudorsaken till valförlusten 1991. Socialdemokraterna vann valet 1994, sedan även regeringen Bildt misslyckats med att sköta ekonomin och också drabbats av splittring. Han hade ju även minoritetsregeringarnas problem, eftersom Ny Demokrati kommit in på den politiska scenen.
De borgerliga regeringarnas upprepade oenighet och oförmåga sköta ekonomin bidrog till att socialdemokraterna kunde stanna kvar i regeringsställning ända till 2006. Att alliansen överlever valet nu beror bl.a. på att regeringen Reinfeldt inte misslyckats med att sköta Sveriges finanser. Dessutom visade sig socialdemokraternas väljare inte uppskatta den rödgröna koalitionen. Väljare i syd hyser misstro mot vänsterpartiet, väljare i norr ogillar MP, och över hela landet finns en opinion, som skulle föredragit att S uppträtt på egen hand.
Med degt sagda har jagförsökt visa att partiers uppgång och fall beror på en lång rad faktorer och att ideologiska svängningar åt höger eller vänster bara är en faktor. Det hindrar inte att jag finner Mark Brolins artikel mycket intressant. Några gånger tycker jag han har fel, några gånger har jag svårt förstå vad han menar.
Gordon Browns fall kan ha sammanhängt med att viktiga väljargrupper trodde han hade gjort en vänstersväng, men viktigare är nog finanskrisen och personlighetsfaktorer. Liberaldemokraternas problem beror säkert främst på valsystemet. Nu förlorar de även på att ha bildat regering med de konservativa. Vårt svenska folkpartis (var det stora borgerliga partiet 1950) problem är att det saknar kärnväljare. – alltså sådana som röstar på partiet i val efter val. ”Varje nytt val ger oss en ny väljarkår”, säger aktiva folkpartister.
Om Mark Brolin menar att det utöver socialliberaler finns en vänsterns högerflygel och högerns vänsterflygel, så förstår jag inte. Är inte dessa flyglar i allmänhet socialliberaler?
Jag förstår ej heller hans resonemang om färglösheten bland dagens politiker och svårigheterna för socialliberaler att skämta. Kan man inte säga att Anders Borgs popularitet sammanhänger med att han har färg? Hästsvansen och ringen i örat!
Mark Brolins förklaring till sverigedemokraternas framgångar köper jag helt!
http://sisyfosarbetar.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #6 Göran Wassenius, 2010-09-24, 22:18

Väl skrivet och väl tänkt!
Att det är få kommentarer beror på avsaknaden av provokation mot nyliberaler och sverigepartister som annars är mycket flitiga här på NMill.
Skönt att slippa dom för en gångs skull.
Men jag håller inte med om slutklämmen att S måste orientera sig ytterligare mot höger. Jämfört med artikeln i övrigt är begreppen höger och vänster under författarens värdighet. Bara snömos.
Om vänster betyder okritisk solidaritet med vem som helst, bara dom inte har mycket pengar, så verkar en högersväng riktig.
Men socialt ansvar måste inte betyda kravlöshet.
Om höger betyder skuldbeläggande av hela samhällsgrupper och användandet av kollektiv bestraffning är en högersväng både omoralisk och onödig.
Men marknadsekonomisk förståelse måste inte betyda social rasism.

En sund Socialdemokrati skulle kunna ta över begreppet drivkrafter utan att använda det i destruktivt syfte som Alliansen gör.
Det är naturligtvis lögn att ekonomisk trygghet är en god drivkraft för vissa medborgare men en skadlig drivkraft för andra.
Man borde också desarmera begreppet bidrag. Offentliga utgifter är inte bidrag bara för att dom går till sjuka och arbetslösa men investeringar bara för att dom går till företag eller familjer med god ekonomi.
Jag önskar mig en Socialdemokrati som frigör sig från ideologiska fördomar både från vänster och från höger.
Om vi har en höger som företräder egoistiska företagare och bostadsrättsinnehavare från storstädernas högstatusområden och en vänster som företräder missnöjda glesbyggdsbor som hellre kör snöskoter än utbildar sig så kan man ju varken gå åt höger eller vänster med självkänslan i behåll.

Permalänk | Anmäl #7 Olof Lindberg, 2010-09-25, 10:53

#7 Olof

Skillnaden i begreppen bidrag och investering ligger inte i vem de går till utan vad avsikten med dem är. Till skillnad från ett bidrag så förväntas en investering ge en avkastning som överstiger det investerade, m a o en vinst.

Jag tror inte vi kommer att få se den dag då någon politiker (oavsett partitillhörighet) motiverar bidrag till sjuka och arbetslösa som att det skulle vara en investering med vinstsyfte..

Permalänk | Anmäl #8 Snoken, 2010-09-25, 21:10

Snoken
Du är ute på djupt vatten.
Menar du att den generella skatterabatten till företag med unga anställda, som inte gett någon avsedd effekt alls, kan kallas investering för att syftet var vinst även om det misslyckades?
Och att sociala väfärdssystem som bevisligen ger vinst, eftersom mer jämlika samhällen är mer framgångsrika än ojämlika, inte kan kallas investeringar även om det lyckas?
Menar du verkligen att avsikten är mer betydelsefull än resultatet? Det låter extremt ideologiskt förblindat i mina öron.

Permalänk | Anmäl #9 Olof Lindberg, 2010-09-26, 09:58

SD VET ATT MÅNGA ORD I SVERIGE KOMMER FRÅN ETT ANNAT LAND T.EX. SIFFROR ÄR ARABISKA.PIZZA.KABAB,ALKOHOL,BOKSTÄVER ÄR LATINSKA..OSV...VARFÖR HAR MAN SD I SVERIGE DÅ.????.. SD ÄR INTE BRA FÖR SVERIGES RYKTE..TÄNK PÅ OLOF PALME,FOLKET..VAR ÄR PALMES POLITIK,FOLKET...?? ATT SD VINNA OCH KOMMA IN TILL RIKSDAGEN ÄR BEVIS ATT MAN HAR DÅLIG POLITIK I SVERIGE OCH ATT S ÄR DÅLIG OCH HAR LÄMNAT PALMES POLITIK...SVERIGE HAR ETT VIKTIG ROLL I VÄRLDEN ,SA PALME.......SVERIGE FÅR INTE DÖ FÖR SD SKULL..RÄDDA PALMES POLITIK FÖR ETT GOTT SVERIGE..RÄTTVISAN ÄR VAD PALME VILLE OCH FRED,FRIHET,SÄKERHET..STABILITET..ANSVAR, MORAL, RÄTT DEMOKRATI..M.M OCH M.FL. HUR KUNDE SD VINNA I SVERIGE,S OCH V OCH MP,FOLKET.TA FRAM PALMES POLITIK,SVERIGE..PALME VAR DEN BÄSTA OCH DEN SISTA I VÄRLDEN,FOLKET..POLITIKEN ÄR ATT VILJA,SA PALME.FOLKET BÖR STYRA INTE BARA ATT RÖSTA,SA PALME.TACK. MAN BÖR STOPPA BEKÄMPA -SD -INNAN DET BLIR VAL.RÄTT??.VARFÖR,SVERIGE??.

Permalänk | Anmäl #10 justice is first, 2010-09-26, 13:59