För att överleva måste S bli socialliberalt

Krisgruppens sammansättning
Om man inte breddar gruppen till att inkludera personer också utanför Socialdemokraternas inre kärna, så kommer ingen att ställa de obehagliga frågorna. Detta är en ren självbevarelsedrift och något som gör att väldigt få klarar att ifrågasätta de "allmänna sanningarna", de "egna intressena" och de "vedertagna slutsatserna". Om krisgruppen dessutom blir alltför homogen så kommer ganska snart ett "grupptänkande" infinna sig, och slutprodukten - ånyo - bli en pappersprodukt vars slutsatser och rekommendationer - ånyo - kommer missa målet.

Krisgruppens syfte
Vad är egentligen syftet med en sådan krisgrupp? Att analysera valresultatet? Att analysera valrörelsen? Att analysera den politiska ledningen och dess ansvar? Att analysera den förda politiken? Eller att analysera partiets framtida roll och existensberättigande?

Som man frågar får man svar, och om frågan är valresultatet eller valrörelsen så kan slutsatserna lätt bli följande klassiska klichéer; "vi nådde inte ända fram", "vi var på gång på slutet", "mediernas orättvisa behandling av S/Mona S/de rödgröna/Lars O", "Alliansens problemformuleringsmonopol". Föga upphetsande slutsatser och knappast något som leder till substantiella förändringar till valet 2014. Likheterna med idrotten är tydliga, en klubb gör ett dåligt resultat, och klubbledningen sparkar coachen istället för att se på djupet vad som är/gått fel, och fr.a. sin egen roll i rådande läge. Att skylla på Mona Sahlin är en relativt enkel lösning, om än obekväm och i mångt och mycket felaktig.

Om man däremot vill analysera den förda politiken och den politiska ledningens ansvar börjar man närma sig pudelns kärna. Man måste då ställa en rad obehagliga frågor, antingen om sin egen roll (för de i partiledningen som sitter i krisgruppen) eller om sina "överordnades" roll (för personer ifrån den bredare rörelsen) som sitter i krisgruppen. Man var inne och nosade på dessa slutsatser vid den förra valanalysen. "Vi tappade storstäderna" är väl det bästa exemplet på detta. En slutsats som man sedan inte följde upp på ett vettigt sätt, "butlerförslaget" hamnade ju som alla vet på samma avskrädeshög som Ohlys "bröstpump".

Vilka är då frågorna som man bör ställa sig när det gäller ledningens ansvar och den förda politiken under fr.a. de fyra åren i opposition? Några förslag följer nedan:

• Varför försökte man utnyttja den finansiella krisen till att vinna billiga politiska poänger mot regeringens politik? En politik som fick mycket goda betyg av en lång rad välrenommerade internationella bedömare. Väljarnas slutsats av Socialdemokraternas agerande blev att man ifrågasatte deras vilja/förmåga att ansvarfullt hantera statsfinanserna.
  
• Varför besvarade man inte de Nya Moderaternas triangulering med en egen version av samma taktik? Nu gav man upp det politiska mittfältet åt Alliansen och tog kraftiga steg vänsterut. Och när man väl agerade, så var det mer av reaktion än aktion.
  
• Varför gick man från ansvarfullt och statsbärande parti i regeringsställning till oansvarig opposition? Att sitta i opposition är - om man så önskar - det enklaste som finns, man ropar ut "för lite, för sent, fel, för mycket, för tidigt, fel" och vinner billiga poänger. Att sitta i opposition är också det svåraste som finns, OM man är beredd att vara konstruktiv, pragmatisk och ansvarstagande. Vore det t.ex. fel att söka överenskommelser över blockgränserna i vissa frågor, i första hand kanske Afghanistan, försvaret och EU-politiken. Vore det fel att erkänna regeringens förtjänstfulla ansvarstagande för statsfinanserna?

Väljarna är inte dumma, och att underskatta väljarkåren är att underskatta politikens möjligheter.

Sist, men inte minst, bör en sådan krisgrupp också analysera partiets framtida roll och existensberättigande. Och det är nu det börjar bli verkligt intressant. Sverige är idag ett land där servicesektorn dominerar ekonomin. Antalet industriarbeten minskar stadigt. Allt fler arbeten inom den offentliga sektorn (fr.a. inom vård, skola och omsorg) blir dessutom omvandlade till den privata - och mer eller mindre vinstdrivande - sektorn. När dessutom alltfler personer skaffar sig allt högre utbildning (ofta med högre löner som följd) och dessa sedan i hög grad flyttar till storstäderna så blir skiljelinjerna inom landet alltmer accentuerade. Dessa demografiska skiljelinjer är idag i hög grad följande:

• med eller utan arbete
• boendes på landsbygd eller i stad
• hög- eller lågutbildad

Denna utveckling är inte ny. Socialdemokraterna har själva bidragit till denna process, om än mer eller mindre motvilligt. Men det leder till en demografisk utmaning på lång sikt för ett parti som ser sig som det riktiga arbetarpartiet. Vad borde då vara Socialdemokraternas slutsatser av denna demografiska utmaning?

Detta är helt beroende på vilken typ av parti man vill vara. Vill man vara ett marknadssocialistiskt statsbärande parti som mer eller mindre abonnerar på regeringsmakten? Såsom man var under stora delar av efterkrigstiden. Eller vill man vara ett socialliberalt parti som känner sig bekvämt med att i perioder också vara i opposition? Såsom Socialdemokraterna i våra nordiska grannländer de senaste decennierna?

Slutsatser
Min bedömning är att det första alternativet inte längre är möjligt. Demografin, den globaliserade ekonomin och EU-medlemsskapets roll i Sveriges "normalisering" omöjliggör detta. Socialdemokraterna måste "komma ned på jorden" och inse att man numera är ett parti vilket som helst. Man måste ha realistiska förväntningar på sin egen roll i det nya politiska landskapet. Man måste sluta ta regeringsmakten för given.

Då återstår endast alternativ två, att se sig själva som ett socialliberalt parti, vilket som helst. Ett modernt socialkapitalistiskt parti med ett mänskligt ansikte. Ett parti med ett väl fungerande skyddsnät för de svagaste, men som också ställer krav på arbetslösa, "sjuka" och i skolan. Ett parti som klarar av - och "trivs" med - en konstruktiv oppositionspolitik. Ett parti som försöker luckra upp blockpolitiken och inte gör sig beroende av f.d. kommunister. Ett parti som ser de Nya Moderaterna som en jämbördig opponent, och inte som något som katten släpat in och som oförtjänt tagit regeringsmakten. Ett parti som överger bidragslinjen och återtar jobblinjen, men med förnuft. Ett parti som tar ansvar för Sveriges energiförsörjning, i närtid och på sikt, och utan att hemfalla till utopiska drömmar inspirerade av Miljöpartiet. Ett parti som tar ansvar för statsfinanserna, i med- och motgång, i regeringsställning och opposition. Ett parti som inte tycker det vara OK att ha världens högsta skattetryck (men kanske däremot det näst högsta, såsom Reinfeldt säger). Ett parti som ser världen för vad den är, inte för vad den borde vara. Ett parti som inte ser det som ett "katastrofval" efter att - återigen - ha blivit Sveriges största parti. Ett parti som ser arbetskraftsinvandring som en möjlighet och inte ett hot. Ett parti som tar striden med Sverigedemokraterna och inte backar undan.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28456

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Magnus Schönning har helt rätt.

Under 2000-talet har Socialdemokraterna övergivit sin pragmatiska förvaltningspolitik och istället blivit ett ideologiskt färgat sommarkollo. Efter att självmant ha rättat in sig i blockpolitiken har man svängt vänster och blivit alltmer populistiskt. Om Socialdemokraterna har varit framgångsrika på något sätt så har det varit att värva väljare från Vänsterpartiet, vilket förstås inte gynnar de rödgröna som koalition.

Det verkar som att en del medier tar valresultatet som att det blåser högervindar i Sverige, och att folket har ändrat sina värderingar. Men sanningen ligger nog snarare i att det pragmatiska svenska folket har hittat ett trovärdigare parti. Den intelligenta valmanskåren har inte kunnat undgå att Sverige klarat sig förvånansvärt bra ur krisen. I en lågkonjunktur är man mer intresserad av en ansvarsfull förvaltningspolitik än ideologiska utsvävningar.

Socialdemokraterna och LO gick till val på rätten att vara sjukskriven eller arbetslös. Moderaterna gick till val på rätten till arbete. Arbetarrörelsen valde därefter.

Permalänk | Anmäl #1 Eric Thärnström, 2010-09-22, 13:46

Jag förstår överhuvud taget inte vitsen med Schönnings förslag.
För det första är S redan ett socialliberalt parti. Det är ju själva problemet.
För det andra behöver vi inte S alls om det bara är ett parti till med samma program som de övriga.
Eller är det här ett led i den nya filosofin där väljaren är köpare och politikern leverantör? Den nya valfriheten? "Du kan välja fritt vem du handlar av men du kan inte välja vad dom levererar". Friheten att välja och vraka mellan Eon och Vattenfall?

Antingen ska S lägga ner eller så ska dom bygga en politik som minskar skillnaderna i utbildningsnivå och ekonomisk standard i befolkningen. För att det är nationalekonomiskt effektivt och för att det minskar de svagas behov av att lyfta sin dåliga självbild med hjälp av Sverigedemokrater.

Permalänk | Anmäl #2 Olof Lindberg, 2010-09-23, 06:44

@ Olof Lindberg
Det är en viss skillnad mellan Socialdemokrati och Socialliberalism. Just i det rödgörna samarbetet gick de mer åt socaldemokratin (dvs deras vänsterfalang) och lämnade socialliberalerna (högerfalangen) till Miljöpartiet och Alliansen.

Sen förstår jag inte kopplingen du gör mellan köpare/säljare. Ett parti lämnar ett paket av lösningar till olika problem (lösningarna baserar sig oftast på deras ideologiska härad), uppskattar inte folket lösningarna, då försviner antingen partiet eller så förändrar de sig. Blir det alldrig rätt så är nog största felet deras ideologiska härad.

Permalänk | Anmäl #3 Niklas Andersson, 2010-09-23, 10:09

Jag håller också med Magnus Schönning.

Socialdemokraterna har i dagarna sjösatt sin krisgrupp för att gå till botten med problemen - dock har jag inga större förhoppningar om att slutresultatet blir annat än magert. Jag hoppas därför att gruppen låter sig ta intryck av åsikter som bland annat presenteras här ovan av Herr Schönning. DÅ kanske man kan komma till botten med de verkliga problemen!

Permalänk | Anmäl #4 Derek Qvisth, 2010-09-23, 10:44

Klart är att Sveriges näringslivsprofil har förändrats dramatiskt under de senaste 30 åren med följden att allt fler människor inte längre identifierar sig som arbetare och inte längre känner igen sig i traditionell klassrelaterad socialdemokratisk retorik.

Socialdemokraternas framtida vägval kan få stora ideologiska konsekvenser. Man kan välja att hålla fast vid sin traditionella vänsterprofil och acceptera att väljarstödet för denna linje gradvis minskar vilket kommer leda till att Socialdemokraterna blir ett parti bland andra - men med en oförändrad ideologisk grund. Det andra alternativet är att närma sig den otydliga politiska mittfåran för att där söka ett bredare väljarstöd - vilket av många kommer att uppfattas som ideologisk prostitution.

Det är svårt att se att socialdemokratin i framtiden kommer att kunna ha en traditionell ideologisk grund och samtidigt driva en politisk linje som attraherar flertalet väljare.

Permalänk | Anmäl #5 Urban Strindlöv, 2010-09-23, 11:29

Jag håller helt med, men det är i mångt om mycket för att jag tycker du beskriver hur Nya Moderaternas politik redan är, och inte för vad Socialdemokraterna borde bli för att lyckas.

Permalänk | Anmäl #6 Viktor Andersson, 2010-09-24, 07:42

De finns i dagsläget ett tydligt utrymme för den som vill föra en politik för ett samhälle där man kan få en andra och en tredje chans om man snavar till i livet (på eget grepp eller på grund av yttre faktorer).

Det finns ett tydligt utrymme för den som tror att man kan ha en effektiv offentlig sektor utan att man häller ut pengarna i privata intressenters fickor.

Det finns ett tydligt utrymme för en politik som skapar en trygghet för alla, oavsett vilka privata försäkringar man har råd att skaffa sig.

Det finns ett tydligt utrymme för det politiska alternativ som tror på individens rätt till en möjlighet att påverka sin utbildningssituation även efter det att man inte tagit studenten.

Osv, osv. Det finns gott om plats för en mänskligare mittenpolitik utan att man för den sakens skull måste hemfalla åt socialism eller gamla lösningar.

MEN. Detta kräver mycket av det som artikelförfattaren tar upp.

Man måste våga diskutera människors rätt att lyckas ekonomiskt utan att det skall vara fult eller omoraliskt. Eftersom socialdemokratin inte för en politik som syftar till att förhindra människor från att ha höga löner, så måste man också tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för avunsjuka och alla-skall-få-samma-påse.

Man måste våga diskutera hur man ställer krav i socialförsäkringssystemen. Det kan aldrig vara socialdemokratisk politik att folk skall få bidrag när de inte behöver det. Genom att se till att de som skall ha bidragen får dem kan man också behålla rimliga nivåer i systemen. Det är de som ”fuskar” som är systemens värsta fiender, och därmed också socialdemokratins värsta fiender.

Vi socialdemokrater måste våga sätta upp gränser för vad som ingår i ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Vi måste vara tydliga med att detta gäller det viktigaste i livet (efter kärlek och lycka) såsom utbildning, sjukvård och omsorg. Här skall vi vara totalt kompromisslösa. Alla skall ha SAMMA rätt till en bra sjukvård och en bra skola. Oavsett var man bor, vilken socialgrupp man tillhör eller hur mycket pengar man tjänar.

Andra områden skall vi inte lägga oss i. Det får inte vara fult att tjäna mycket pengar, köra fin bil, ha dyra väskor eller bo i dyra hus. Bara man betalar den lite högre skatt (som man har råd med) så måste man kunna få vara nöjd med att ha lyckats i livet (om det nu mäts i ekonomisk välfärd).

Många socialliberala folkpartister och en och annan centerpartist skulle säkert mena att de redan står för denna politik, och det kan nog vara så. Problemet är att dessa partier på intet sätt för den politiken idag.

Permalänk | Anmäl #7 Anders, 2010-09-24, 12:27