Den moderna folkrörelsen

Jag levde inte ”back in the days”. Jag var inte ens påtänkt. Men samhället jag har växt upp i har på så många sätt tagit avstånd från det gamla, old school-, conquer the streets-samhället som min vinklade bild av pre-Berlinmurens fall är. Och jag saknar det jag missade.

Tiden då en befolkning, eller åtminstone en grupp människor, på allvar marscherade på gator och torg för att framföra sitt missnöje är på väg förbi. Tiden då punk var punk och alternativ inte var ett ideal kanske aldrig återvänder. Och vad står vi kvar med? Vad har vi, år 2010, för folkrörelse kvar? Den heter Facebook och den är genvägen till ställningstagandet.

Titta på Anton Abele som efter en uppmärksammad misshandel gjorde vaddå? Startade en grupp på Facebook. Han är egentligen det bästa exemplet på en generations ovilja att resa sig ur soffan och aktivera sig mer politiskt än att raljera ideologier i sina statusrader. Samtidigt har han spunnit på sina femton minuter och gjort sig själv till riksdagskandidat. Driftigt, to say the least, men inte särskilt svårt med dagens konkurrens. Speciellt eftersom hans enda motståndare, det allmänna missnöjet, enbart agerar i sina statusrader på forumet han använde som språngbräda men var klok nog att lämna. Faktum är att den vanligaste kritiken Abele får mottaga är den om hans stora haka. Det kanske säger en del om nivån.

Så kvar på Facebook sitter vi andra och tycker till något alldeles extra så här i valtider. I skrivande stund har vi precis mottagit valresultatet och Sverigedemokraterna har tagit tjugo mandat i riksdagen. Generation pre-89 med Lars Ohly i spetsen vägrar befinna sig i samma rum som Jimmie Åkesson. Generation post-89 vägrar befinna sig på samma chatt.

Redan nu ordnar post-89orna till sina profilbilder, går med i anti-SD-grupper och raljerar på sina statusrader om hur Skåne borde grävas bort. Jag är en lika stor hycklare jag, som ägnar flera minuter åt att med detta inlägg rikta metakritik mot mina post-89-vänner. För medan vi sitter och stoppar fingrarna i varandras halsar på olika sociala medieplattformar så skrattar Sverigedemokraterna hela vägen till riksdagen.

Och man känner att man kanske borde gjort en större insats. Tagit ett större politiskt initiativ. Tagit ett större ansvar och försökt förhindra denna utveckling på annat sätt än från sitt tangentbord. Sedan dyker en ny politisk status upp, man glömmer sina tankegångar, trycker istället på ”like”-knappen och känner sig helnöjd med sitt dagsverke av ställningstaganden. Lite Farmville, på det, så är kvällen komplett.