Vargpolitiken är ansvarslös mot de drabbade

Licensjakt är kanske inte den bästa metoden att skydda dem som drabbas av rovdjursskador. Men skyddsjaktbestämmelser formulerade och tillämpade som skydd för varg snarare än för dem som drabbas upplevs som förtryck. Dessutom är rovdjursförvaltningen idag till skada för den biologiska mångfalden, tvärt emot de motiv som initierade rovdjurspolitiken kring millennieskiftet.

Det är skamligt av svenska politiker, forskare och tjänstemän att läsa EU-direktiven ”som fan läser bibeln”. Man hänvisar till Konventionen om biologisk mångfald, Art- och habitatdirektiv, Bernkonventionen mm, men prioriterar vargen före andra hotade arter och biotoper. Detta genom att man låter ”skyddandet” av vargen gå ut över flera andra (mera utrotningshotade) arter och hela biotoper, som Sverige åtagit sig att skydda enligt samma konventioner. Dessutom ignoreras EU-dokumentens påbjudna hänsynsparagrafer för genomförandet av räddningsaktioner, vid expansionen av vargpopulationen i Sverige.

Detta påvisades och specificerades av fäbodbrukarna i en skrivelse till Miljö- och Jordbruksutskottet innan ”En ny rovdjurspolitik” klubbades i riksdagen, augusti 2009. Tina Ehn satt i Miljö- och jordbruksutskottet då. De påtalade bristerna i propositionen och hänsynen till andra arter och samhällsverksamheter har inte kommenterats eller beaktats, varken i utskottsutlåtande, riksdagprotokoll eller på annat synligt sätt.

Vad får gamla idealister inom Miljöpartiet och Vänstern att prata om biologisk mångfald (genom rovdjur) men tvinga fram radikalt försämrade förutsättningar för den folkgrupp som verkligen förvaltar och är en förutsättning för att hålla liv i betesbiotoper (med verklig men hotad biologisk mångfald) och som bevarar den genetiska skatt som våra lantrasdjur utgör.

- Idealism som blev populism?

Att påstå att man tycker det är OK att skydda tamdjur mot rovdjursangrepp, men prioritera antal rovdjur framför tamdjurshållning genom lagar, förordningar, beslut och ”hjälpsamma råd”, som visar sig inte hålla i praktiken, är ett hån mot dem som drabbas.

Att beivra ”strikt skydd av varg” utan hänsyn till sund tamdjurshållning, öppet landskap med betesbiotoper med dess unika och skyddsvärda flora och fauna är kortsiktigt och ett sabotage mot hållbar utveckling.

Tillämpningen av rovdjurspolitiken utgör ett direkt förtryck av minoritetsgrupper i Sverige.

Det finns många hot mot fäbodbruk och småskalig djurhållning, men rovdjursförvaltningen är ett av de största som det ser ut idag. Våra rovdjursfantaster bör nog tänka om – vad är rimligt om man vill se helheten i den biologiska mångfalden.