Ta ditt ansvar och utnyttja inte SD:s framgång, Mona Sahlin

Alliansen vinner, som väntat, valet. Sverigedemokraterna kommer, inte oväntat, in i riksdagen och ser ut att bli tungan på vågen.

En rad faktorer har gynnat Sverigedemokraterna i denna valrörelse: Moderaternas vänstersväng som lämnat den tillbakablickande högerpositionen ledig, likheten mellan partierna i mitten, oförmågan och oviljan att ta debatten med invandringskritikerna, mediernas fokus på spelet kring SD som en pikant krydda, känslan av att valet redan var avgjort, vilket gav ökat utrymme för proteströster.

Nu är Sverige ett välfärdsland som alla andra också i detta avseende, med ett etablerat parti som vänder sig mot globaliseringen och spelar på missnöjet med invandringen, missnöjet med etablissemanget. Sättet att hantera den nya situationen kommer att få politiska återverkningar långt in i framtiden.

Den danska lösningen är inte att rekommendera, alltså att borgerligheten regerar vidare med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, som i utbyte får inflytande över politiken. Detta har Alliansen heller inte varit inne på, men plan B verkar minst sagt diffus.

Fredrik Reinfeldt har vädjat om stöd för en majoritetsregering. I brist på en sådan tycks tanken vara att regera vidare i minoritet, samt förlägga ansvaret för den politiska stabiliteten på Miljöpartiet.

Denna utväg har två uppenbara svagheter: det ger inte den politiska stadga som Sverige behöver i ett läge med skakig återhämtning från den värsta finanskrisen sedan 1930-talet, och det förlägger ansvaret på fel ställe.
Miljöpartiet skulle få betala ett högt pris för att byta sida. I många avseenden har också MP en politik som ligger längre från Alliansens än vad Socialdemokraternas gör, till exempel när det gäller centrala frågor som energi, infrastruktur och EU.

Det har alltid varit småpartiers lott att rycka ut för att ta otacksamt ansvar i parlamentariskt knepiga lägen. Centern och Folkpartiet är the usual suspects, men Miljöpartiet har med tiden jobbat sig in i denna kategori. Moderaterna har däremot aldrig, hittills, offrat partiintresset för något obekvämt samarbete i nationens intresse.
Är det kanske dags den här gången?

Eftersom nyval är en dålig idé - Sverigedemokraterna skulle då bli ännu större och ställningen i riksdagen ännu mer oklar - måste ansvaret rätteligen ligga på de största partierna, S och M, att lösa situationen.
För några dagar sedan skrev jag på DN Debatt tillsammans med Aftonbladets förre politiske chefredaktör Rolf Alsing att Moderater och Socialdemokrater i vissa lägen kan bli tvungna att samarbeta. Reaktionerna blev som väntat lätt hysteriska.

M och S kan aldrig samregera eftersom det finns "hat" mellan partierna, replikerade till exempel Åke Ortmark. Han hade gjort några intervjuer och fått ett mejl som bevisade det.
Rolf Alsing och jag har pucklat på varandra i spalterna i femton år, som opinionschefer för landets största socialdemokratiska och liberala tidningar. Men vi hatar inte varandra. Vi brukar prata om Fröding.
Skulle då inte Reinfeldt och Sahlin kunna tala med varandra, i ett läge när skillnaderna mellan deras budgetförslag ligger på nivån felräkningspengar?

Blockpolitiken bygger på en motsättning från 1800-talet, arbete mot kapital, knegare mot drönare och gentlemän. Alla inser vid närmare eftertanke att skiljelinjerna i dag ser annorlunda ut. Tvärtom är det nu de högavlönade som jobbar mest medan de med minst resurser ägnar mest tid åt konsumtion.
Moderaterna är verkligen det nya arbetarpartiet, i den meningen att man representerar en växande andel av dem som jobbar. Den gamla arbetarrörelsens sätt att hantera denna utmaning blir avgörande för Sveriges politiska utveckling.

Hittills har Socialdemokraterna missat chansen till förnyelse, invaggade i falsk säkerhet av de fina opinionssiffrorna efter Göran Perssons sorti. Risken finns nu att vi får en betydligt militantare fackföreningsrörelse, när den politiska makten för lång tid framöver glider ur händerna på partiet.

Det värsta hotet på kort sikt är emellertid politiskt, om den sargade Mona Sahlin snedtänder och utnyttjar Sverigedemokraternas framgång för att blockera Alliansens rättmätiga anspråk på regeringsmakten, till exempel genom att agera för att få till ett nyval.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna har en historia av att maximera partiintresset och makten, på små partiers och ideologiska principers bekostnad. Om ni vill visa att ni tar ansvar för något mer än så, om ni menar allvar med den positionsförändring som fört er in i det politiska mittfältet - bidra då bägge till att Sverige får en regeringsduglig ministär utifrån det valresultat som nu tonar fram.

Niklas Ekdal (18 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28344

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Socialdemokraterna behövs inte och dör nu sotdöden. Den gamla klassidentiteten finns snart inte. Det är bra för demokratin.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2010-09-20, 07:36

En koalition m-s vore det sämsta som kunde hända från många synpunkter. Framför allt visar all erfarenhet från andra länder att sådana koalitioner bara stärker populistpartierna. De bekräftar ju för de missnöjda att de etablerade partierna har en sammansvärjning för att hindra "folkets mening" från att få inflytande. Det vore en fortsättning på den felaktiga politik mot sd som har hjälpt dem in i riksdagen. 172 är faktiskt fler än 157. Alltså kan Alliansen fortsätta att regera om inte de rödgröna tar hjälp av sd.s 20 mandat till att fälla regeringen. De får avstå från en del saker som de inte kan få majoritet för, men det är ju inte hela världen. Det viktigaste är att de kan fortsätta att föra en ansvarsfull budgetpolitik, och det kan de eftersom de är otänkbart att de rödgröna och sd lägger en gemensam alternativ budget.

Men s kan ta ansvar på ett annat sätt. Integrationspolitiken har havererat och det måste kunna diskuteras. Att diskutera integrationspolitiken är inte att vara invandrarfientlig. Det är att ta ansvar för att de som kommer hit får ett bra liv här. Tigandet om integrationspolitiken har hjälpt sd att komma in i Riksdagen och fortsätter tigandet så kommer de att växa. För att få ut dem igen så måste man skapa en fungerande integrationspolitik. Det kan Alliansen nog göra, men då måste s låta bli att falla för frestelsen att att framställa det som att Reinfeldt ger efter för sd.

Permalänk | Anmäl #2 Harald Nordius, 2010-09-20, 10:45

I en tidigare artikel hävdade Ekdal att steriliseringsprogram entydigt kunde härledas till Socialdemokratin och välfärdsstatens idéer. Men omfattande sådana program fanns även i USA.

Så det är inte mycket bevänt med analysen.

Nu hävdar han att (s) och (m) ska samarbeta. Demokrati innebär att man ska kunna byta ut de styrande utan att göra revolution. Väljarna har entydigt uttalat att de vill byta ut (s) som regeringsparti.

Att då ta partiet tillbaka bakvägen strider mot demokratin. Eftersom Socialdemokrater och Moderater är så stora partier skulle det sända signaler till medborgarna att det inte spelar någon roll vilket parti man än röstar på. Det är ändå samma partier som styr.

Som någon sa: De som bor i Djursholm klassröstar i hög utsträckning fortfarande. De röstar alltid på det parti som gynnar dem mest. Moderaterna alltså.

Motsättningen mellan arbete och kapital finns självklart fortfarande kvar.

Permalänk | Anmäl #3 Doktor Eleph@nt, 2010-09-24, 08:31