Sossarnas Folkhem dog i dag

Idag har Sverige blivit en del av världen och inte längre bärare av världens dåliga samvete.

Världen har förändrats och Sverige har blivit en del av förändringen, gott eller ont. Det lär visa sig!

Även om mina åsikter skiljer sig en hel del från Jan Kallbergs resonemang här så har jan helt rätt i meningen att:

”sossarnas folkhem dog i dag”!

Enligt min tolkning beror det ju främst på att det som började som ett framgångsrecept ”folkhemmet” har utvecklats med tiden till ett fullskaligt ”folkdagis”. Samtidigt har sossarnas politik ökat andelen folk som ligger på ”folklångvården” vars enda behandling består av bedövning med allt generösare bidragspolitik.

Som Marx sade så klokt att religioner är resultatet av människans alienation på det materiella planet med andemeningen att religioner är opium för folket…

…så är bidragspolitik resultatet av människans alienation på socioekonomiska planet. Pengar är opium och kan missbrukas av både rika kapitalister för ren dekadent eskapism såsom bidragstagarens förlamande initiativlöshet och tilltagande passivitet att existentiellt kunna hävda sig i samhället övrigt.

Polletten har ramlat ner hos allt fler att bidrag är en nödlösning och inte en långtidsparkering för folk i väntan på att den fysiska döden rensar en bort tids nog. Med den naiva dagismentaliteten har vi förlorat helt betydelsen av personligt ansvar ty på dagis finns det alltid en fröken som ska hålla uppsikt över en.

Men jag har fullförståelse för dem som hamnar i trångmål när rehabiliteringspolicyn på ”folklångvården” har kommit i gång. Vi har helt enkelt inte råd med politisk diagnostisk lägre och vi ska inte alls försämra vårt trygghetssystem men dess resurser ska riktas till dem som verkligen saknar prognos utifrån andra meningsfulla och ändamålsenliga möjligheter i livet.

Med Alliansseger och SD i riksdagen brister tydligen alla fördämningar. Jag hoppas att de socialliberala delarna som ändå finns i dagens regering tar kraftigt avstånd från sådana här socialdarwinistiska populister - men det är antagligen en naiv förhoppning.

Visserligen vann alliansen, men välfärden har fortfarande brett folkligt stöd. Högern kan endast fortsätta regera i den mån de lyckas lura väljarna att de står för välfärd - och en nyliberal skattesänkarpolitik kan inte lyckas med detta särskilt länge.

Kallberg lär överraskas: progressivismen kommer att finna en röst!

Nja, formellt kanske S som statsbärare dog i går, men rent praktiskt så dog de redan på försommaren 2006 när Bodström på order av USA beordrade raiden mot The Pirate Bay. Sedan dess har S (men även andra) förlorat nästan en hel generation fikarumspratare. Valresultatet för PP är ointressant, kanske kommer de igen, kanske inte, det viktiga är att även de före detta yngre sossar som röstade PP förra året i EU-valet men gick tillbaka till moderpartiet nu i mycket omfattande utsträckning har slutat prata FÖR partiet inför valet. Jag har aldrig hört så lite sossesnack på jobbet inför ett val som i år. De fick röster, visst fick de det, men mycket p.g.a blockkampen och definitivt utan större entusiasm, särskilt inte hos datorkunniga yngre människor som växt upp med internet.

Jag håller med om att Folkhemmet, pajaslandet och bidragstagarnas tyranni nu måste vara förbi. Jag är oerhört trött på alla gnälliga svenskar som får a-kassa och samtidigt klagar på att de måste minsann gå till AF och redovisa att de söker jobb. Samtidigt förhindrar Bidragssverige att invandrare integreras. De behöver inte integreras för de får ju bidrag. Det är ungefär vad de själva säger till mig.

Sverige har utvecklats till ett bisarrt land där vi betalar skyhög skatt och sedan ger tillbaka till oss själva så att vi ska slippa dåligt samvete och de som får ta emot bidrag avkrävs ingen annan motprestation än att visa att de söker några jobb i veckan. Samtidigt har många småföretag inte råd att anställa personal för det är så hög arbetsgivaravgift, skatt som går tillbaka till de arbetslösa som gnäller för att de måste anstränga sig att söka jobb.

Hela systemet biter sig själv i svansen i en konstant inavelsprocess och nu äntligen kanske det är slut med det. Men man vet inte förrän fakta är på bordet. Kanske de blåa är det nya röda.

#2

Christofer skrev:

"Vi har helt enkelt inte råd med politisk diagnostisk lägre och vi ska inte alls försämra vårt trygghetssystem men dess resurser ska riktas till dem som verkligen saknar prognos utifrån andra meningsfulla och ändamålsenliga möjligheter i livet."

Frågan är var du finner sakunderbyggnad för att F-kassa med flera försäkringsinrättningar INTE gör detta idag? En retorik utan seriös sakunderbyggnad leder nämligen till exakt det du påstår dig inte vilja, dvs. försämra det kollektiva trygghetssystemet.

Tiden för moget och ansvarsfullt svar är inne Chrisofer *blink* Väljarna lyssnar intresserat!

USA är verkligen ett föredömesland. Bra, hämta mer inspiration från USA som är en dalande stormakt. Där hjälps man inte åt och en allmän sjukförsäkring likställs med kommunism. Hoppas verkligen vi rör oss i den riktningen. Med lite inslag av SD med så har vi grädde på moset med. Då är bilden komplett. Vi har då ett ignorant, oupplyst, bakåtsträvande, egoistiskt land. Perfekt. Hurra säger jag!

#7 Gunnel Gomér: ”Frågan är var du finner sakunderbyggnad för att F-kassa med flera försäkringsinrättningar INTE gör detta idag?”

Nu skriver jag inte om F-kassans tillämpning och dess korrekthet utan den princip som vi i Sverige tillämpat så länge. Man har kunnat sjuskriva sig på grund av gräl på arbetsplatsen, på grund av baksmälla and you name it, dvs det kan handla om sociala problem men definitivt inte medicinska. Det finns med andra ord ett stort överutnyttjande av de gemensamma resurserna även med godkända ”ursäkter” utöver ren egenmäktig frikostighet. Nu är svenskarna så vana vid den friheten att kunna sjukskriva sig även utan egentlig orsak och om vi skulle göra vårt system liknande det som finns i Finland skulle det skapa ramaskri. Jag råkar känna till deras system eftersom jag jobbar med företag där och deras sjukfrånvaro och kostnader är ganska så mycket lägre än inom motsvarande verksamhet här i Sverige.

Den synbara friheten att kunna sjukskriva sig kostar samhället och det belastar systemet till nackdel för dem som verkligen saknar prognos precis som jag skrev. Men när någon är utförsäkrad så kan denna fortvarande sakna prognos och jag propagerar inte alls för att de inte ska kunna få stöd eller man inte ska kunna göra en ny medicinsk bedömning.

F-kassan i Sverige gör ju bedömningar som kan gå tvärtemot vad den vårdande läkaren skriver i sitt utlåtande utan att ha sett ens patienten och detta är något som inte heller förekommer i Finland utom i sällsynta fall när man kan misstänka att läraren brustit i objektivitet i samband med den medicinska bedömningen, dvs det saknas medicinsk indikation.

Jag vågar påstå att de med långa sjukskrivningar skulle få det lättare i Finland men arbetsförda med kortvariga sjukskrivningar skulle få det markant svårare att kunna sjukskriva sig så enkelt.

Som jag skrev: ”…vi ska inte alls försämra vårt trygghetssystem men dess resurser ska riktas till dem som verkligen saknar prognos utifrån andra meningsfulla och ändamålsenliga möjligheter i livet.”

Jag anser nämligen inte att det finska systemet är sämre utan just bättre därför att det innebär striktare kontroll som gagnar just dem utan prognos!

Jag håller med dig i mycket av ditt resonemang om demokratin och det är upplyftande att hör något annat än det föreskrivna politiskt korrekta.

Däremot så tycker jag att det är något för tidigt att tala om att enpartistaten, sossarnas hegemoni är historia. Det kan vara historia, men är det tyvärr inte än. Jag skall förklara varför.

För det första så har Moderaterna (inkl. allianspartierna, men där inte uttryckligen deklarerat) ju slukat SAP's välfärdskonstruktion med hud och hår. Blåsossarna har anammat den starka staten, skattefinansieringen av den offentliga sektorn, fackföreningarnas överhöghet på arbetsmarknaden, statsfeminismen m.m. Så skillnaderna mellan blåsossar och gråsossar är egentligen bara att de förra har ett något hårdare regelsystem som gäller främst sjukvård och arbetslöshet. Någon ideologisk skillnad i politik har hitintills inte gått att skönja. Om det beror på att den moderata ledargenerationen är uppvuxen under den värsta socialdemokratiska hjärntvättartiden eller om det är en genuin övertygelse som sammanfaller med den socialdemokratiska ideologin är än så länge svår att urskilja. Men systemet som sådant lever och några värderingsskillnader kan inte skönjas.

För det andra så kommer den allt överskuggande uppgiften under kommande mandatperiod att bestå i en översyn av välfärdssystemen p.g.a. deras ekonomiska ohållbarhet. Ett faktum som belagts i ett flertal forskningsrapporter och senast i en utredning som Arena Idé och Timbro tillsammans står bakom. Denna utredning, den s.k. Borg-kommissionen har slagit fast att speciellt vårdsektorn med sjukvård och äldrevård samt pensionssystemen kommer att kollapsa om ca. 15-20 år om inte rådande prioriteringar och/eller finansieringen ses över.

Det är alltså mycket omfattande förändringar som skall till för att rädda, det som räddas kan av den svenska välfärden. Ett förändringsarbete som jag förmodar (helt enligt din beskrivning av det svenska partiväsendet) kommer att helt och hållet skötas av den politiska eliten (med handgången hjälp av svensk media) utan någon som helst offentlig diskussion (se partiståndpunkter och mediahantering i SD-frågan) och inblandning av det svenska folket.

I den sannolika problemlösningen går det att skönja tre scenarier:

1. Skattefinansieringen på ungefär samma nivå som f.n. fortsätter, hårda prioriteringar drabbar sjuk- och äldrevården med rigorösa regleringar avseende vilka sjukdomar som kommer att behandlas och vilka mediciner som kommer att tillåtas bl.a. Pensionerna kommer att sänkas ytterligare.

2. Skattefinansieringen anpassas till de förändrade behoven och stiger till min. 65-70%. Med följd av en någorlunda fungerande välfärd men med social fattigdom till följd samt en enorm förmögenhetsöverföring till det offentliga och en samhällsform som i gamla DDR.

3. Det tredje alternativet förutsätter att man frångår en till 100% skattefinansierad välfärd och öppnar (nödtvunget) för privata alternativ med hel eller delvis privat finansiering. Det som återstår att se i ett sådant alternativ är huruvida skatteuttaget anpassas till de nya behoven - eller om det inte anpassas alls, vilket för oss sannolikt tillbaka till punkt 2?

Så det är först efter denna prövning av det svenska systemet som vi kan återkomma till frågeställninen om enpartistaten, sossarnas hegemoni verkligen är historia eller inte.

#9

Ja, man kan vara "sjuk" p g a baksmälla, idrottskada eller gräl eller en döende gammal mor, det stämmer!

Men bara det sistnämnda möts av respekt bland arbetskamrater och arbetsledning. En person som ofta har baksmälla slås ut på jobbet. En person som ofta kommer i konflikt med arbetskamrater kommer i en dålig, tillbakatryckt sits i yrkesutvecklingen. Arbetsplatserna är hårt slimmade idag, arbetsuppgifterna individualiserade. Du känner dig ofta "oersättlig", dvs. jobbet är svårt att lämpa över på någon annan om du blir sjuk. Ansvarskänslan brukar vara hög.

Jag tror att det finns farliga tendenser i din typ av kritik. Och det drabbar inte mest "baksmälle-folket". Utan just de verkligt sjuka.

Alliansregeringen har tydliggjort saken, delat upp befolkningen i två huvudgrupper. De som arbetar och är duktiga får skatteavdrag. De som är sjuka får inget skatteavdrag. De ska inte belönas! Vilket leder till att de verkligt och långvarigt sjuka kommer i en svår ekonomisk sits.

Jag hoppas att du läst Björn Johansson här på Newsmill, hans sakligt starka analys av att "sjukskrivnings-boomen" inte alls var en sådan? Förståelsen var fel, ledde fel.

Det finns mycket som är bra i det amerikanska valsystemet men det är till skillnad från det svenska grundat på maktfördelningsläran alltså balans mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten.

Jag tror inte att det skulle bli så lyckat att föra över enbart vissa delar av det am. systemet t.ex. majoritetsval i enmansvalkretsar som Kallberg föreslår. Det man vinner i personligt ansvarskrävande förlorar man i minoritetsinflytande. Storbritannien är ju också på väg bort från majoritetsval och i riktning mot proportionalitet.

I nästa val stärks möjligheterna till personval i Sverige genom att spärrgränsen sänks, vilket är bra. Håller med Kallberg om att det borde vara val oftare, kommun- och landstingsval borde definitivt skiljas från rikdsdagsval så att man får en mer levande politisk process. Ett sätt att öka det kommunala självstyret är fler lokala folkomröstningar. Man kan också tänka sig fler valda ämbeten inom staten.

#10

Jörgen,
Jag delar din uppfattning om att vi kan stå inför svåra statsfinansiella problem om några decennier. Även om min analys om "varför" skiljer sig avsevärt från din.

Du pläderar för ett lågskattesamhälle. Jaha? Men du tycks sakna visioner om hur ett sådant skulle se ut i praktiken.

Jag brukar fundera över hur människor som strävar efter låga skatter egentligen tänker sig att vårt samhälle ska se ut i framtiden. Schweiz har anförts som ett lyckligt exempel, ett land med lågt skattetryck.

Saken förklaras av att Schweiz lägger ned mycket mindre pengar på sjukvård, åldringvård, barnomsorg, rehabilitering, äldrepensioner mm.Anmärkningsvärt lite! Det beror på att huvuddelen av arbetet sköts obetalt, ideellt kunde man säga.

Det är kvinnorna i Schweiz som sköter barnen, tar hem sina åldriga släktingar och vårdar dem tills de dör, tar hem sjuklingar i rehabiliteringsfasen, driver ideell verksamhet av Röda Kors-typ mm. Gratis! Dessa kvinnor får som gamla en extremt låg pension och måste ofta tas omhand av sina döttrar eller svärdöttrar för att inte duka under i fattigdom.

Ett högskattesamhälle är ett samhälle där kvinnor är fria att välja liv, yrke och ekonomisk ambition. I ett lågskattesamhälle saknar halva befolkningen (de födda med snippa) sådan frihet.

Trots de rara husen och synbara familjeidyllerna har Schweiz stora sociala problem med narkotikamissbruk, kriminalitet och prostitution. Bland de värsta i Europa.

*slår ut med armen i en demonstrativ gest*

Varsågod och välj!

Enmansvalkretsar är inte bra för demokratin... Det är omöjligt att förändra något med enmansvalkretsar...

Däremot bör partiernas listor ha namn i bokstavsordning och sedan får väljarna kryssa sina kandidater... Då skulle partiernas makt minska och väljarnas öka... Givetvis bör man då få kryssa flera kandidater tex max 10 stycken...

Det förutsätter också att kandidaternas uppfattning i olika frågor är känd. Svt gjorde en mycket bra sak i årets val när man kunde jämföra sina svar med ca 1500 kandidater i riksdagsvalet...

Svt hade också det mest omfattande partitestet med 50 frågor...

I nästa val kanske vi får ännu större och mer omfattande tester.

Nej Gunnel, jag saknar inte visioner men de lösningar jag tänker på betraktas, i ett enkelriktad samhälle som Sverige, som ren och skär blasfemi, en hädelse utan dess like.

Först och främst vill jag att staten återtar den roll som den är till för och bör vara bäst på - nämligen lagstiftarens och övervakarens av dessa lagar. Jag tycker nämligen, att om det finns en demokratisk konsensus, att vi vill ha allmän sjukvård så betalar alla som arbetar sin försäkringsavgift till ett av staten kontrollerad livbolag (enligt de lagar som man kommit överens om i demokratiska beslut) som administrerar sjukvården enligt de regler vi röstat för i demokratiska val. De av oss som saknar förmåga att arbeta (inte arbetslösa) får sin avgift inbetalt via staten (åtminstone delvis skattefinansierad) så att även de täcks på samma sätt som övriga medborgare. För barn, upp till förvärvsåldern, betalar föräldrarna försäkringen via avdragsgill avgift.

Samma system för ersättning vid sjukfrånvaro, arbetslöshet, pension etc (där stipulerade avgifter inkluderas i ersättningsnivåerna). Där det finns överenskomna minimiavgifter som bör kunna höjas enligt det trygghetsbehov man anser sig ha. Dessutom ett system där både avgifter och skatter betalas in via ett uppbördssystem liknande det befintliga.

Ett system som är individbaserat och där det finns ett klart samband mellan kostnad och ersättning för varje individ - inget ersättningsgnäll och inga icke realiserbara politiska löften som driver på statsskulden. Dessutom ett system som fråntar staten förvaltningen av medborgarnas pengar - med åtanke på de hundratals miljarder som "lånats" från pensionspengarna och sjukförsäkringspengarna.

De uppgifter som bör tillfalla staten är skötseln av rättsväsendet, organisationen av den institutionella vården med hänsyn till lika vård för alla (de som vill kan få lite extra lyx om de betalar för den men skall inte kunna få en annan vård än övriga medborgare), av all utbildning med betoning på att det skapas samma förutsättningar för alla medborgare men där inriktningen är individens sak att bestämma. Vården finansieras via försäkring, utbildning via skatt. Statens sociala insatser (t.ex. inbetalda avgifter eller rent socialt stöd) betalas av livbolagens ev. överskott och resterande genom beskattning.

Det tillhör även statens uppgifter att sörja för en över hela landet likvärdig infrastruktur samt energiförsörjning.

Rent tekniskt är detta inget problem men politiskt bryter det mot den starka staten och för tillbaka ansvaret för livsbeslut och trygghet till individen. Ett system som skulle garantera individuellt ansvarstagande dels genom medverkan i de demokratiska besluten, dels genom att man sörjt finansiellt för sin egen trygghet och lever upp de självinbetalda pensionpengarna från eget konto.

Det skulle även garantera bättre överblick över statens finanser samt att de politiska möjligheterna för en ofinansierad löftespolitik, och därmed skenande statsskulder undanröjs, samtidigt som statliga insatser vid exceptionella situationer bibehålls.

En vision som grundar sig i eget ansvarstagande, empati och människors lika värde.

Javisst Jörgen...

...rent "tekniskt" är det ju inget problem alls med privata försäkringsbolag. Hela världen är full av dem.

Men ekonomiskt, socialt, genusmässigt är det betydande bekymmer.

Det är ett fruktansvärt DYRT system.
Det är ett i extrem omfattning ORÄTTVIST system.
Det är ett INHUMANT system.
Det är ett KVINNONEDTRYCKANDE system.

Det utmärkande för detta slags system är tre saker:
1) åt den som har ska varda givet
2) du kan göra vad du vill med dina pengar, precis vad du vill
3) du hatar försäkringsbolagen och deras snokare

När det gäller ansvarstagande och empati undrar jag verkligen. Den tillgängliga sociala forskningen säger att den är lägst i denna typ av system. Att misstänksamheten mot medmänniskor är störst. Att sjukdom, kriminalitet, missbruk, våld är högst här. USA och UK utmärker sig särskilt.

Jag tvivlar inte på att du VILL empati och ansvar. Men jag undrar om du tänkt över HUR man kan nå fram till maximering...om än inte till paradiset? Socialvetenskap söker svar på sådana frågor. Har du satt dig in i teoribildningen?

PS till Jörgen

SVT Debatt har en intressant artikel av statsvetaren Bo Rothstrein just nu. Han är kritisk till (s), men hans artikel innehåller också en bra snabb-sammanfattning av kunskapsläget kring högskatte/lågskatte-samhällen och välfärdspolitik.

Varsågod:-)

http://svtdebatt.se/2010/09/nu-maste-socialdemokraterna-sluta-vurma-for-...

Gunnel, självklart får du ha din förutfattade mening, men ...

Ett DYRT system är ett system som dels organiseras efter planekonomiska teorier och som dessutom är splittrad i olika nivåer och på olika huvudmän. Ett system som styrs uppifrån, saknar kreativitet och en arbetsledning som oftast saknar engagemang och ansvar. Misstrivseln och arbertsskador talar sitt tydliga språk i de OFFENTLIGT ägda institutionerna.

Ett ineffektivt system som dessutom genom sin splittring är ORÄTTVIST, då det i olika delar av landet tillhandahåller olika vård för olika individer och som dessutom använder olika bedömningsmodeller i olika delar av landet. Något lika människovärde är svårt att hitta i detta system.

Ett INHUMANT system där samtliga beslut tas av politiker som oftast inte har en aning om vad de beslutar, utan följer endast tjänstemannarekomendationerna. (Ett bra exempel är ju sjukhusmaten.)

Ett KVINNONEDTRYCKANDE system som har de lägsta kvinnolönerna och saknar kreativiteten för att förbättra de anställda kvinnornas arbetssituation.

Allt detta välkända fenomen som genomsyrar varje planekonomiskt samhälle, som det visat sig i bl.a. de numera hädangångna socialiststaterna i öst.

Medan det utmärkande för mitt föreslagna system är:
1) Den som har förmågan blir tvungen att ta ansvar för sitt eget liv (även om du inte verkar tro det så finns det fortfarande människor som vill ta eget ansvar och har inte något behov att leva sina liv genom staten), sin egen trygghet enligt den demokratiska konsensus som det lagstiftas om.
2) Du kan inte göra vad du vill med dina pengar eftersom du är tvungen att betala dina försäkringsavgifter OCH SKATTER enligt de demokratiska beslut som fattats. Du kan inte heller begära något som du inte har betalt för. Dessutom går överskotten i de icke vinstdrivande livbolagen till att täcka avgifter (av samma storlek) till dem som saknar förmågan att stå för sina egna avgifter.
3) Du slipper hata oengagerade, översittaraktiga byråkrater som är mer intresserade av överhetens regler än din person.

I ett demokratiskt samhälle bör ansvaret för det egna livet ligga hos den enskilda medborgaren och statens agerande initieras först när medborgaren saknar egen förmåga att ordna upp sitt eget liv. Statens ingripanden skall i en demokrati vara undantag och inte regel som i nuvarande samhälle. Statens roll är att stifta lagar som gagnar det sociala samhället och se till att dessa lagar efterföljs. Medborgarnas privata liv tillhör det civila samhället och bör inte styras av statliga ekonomiska system och åtaganden.

Men din ståndpunkt är en välkänd vänsterståndpunkt, där man inte tror på demokrati utan vill ha en allsmäktig bestämmande stat som kan styras, enligt de RÄTTA värderingarna, av en politisk elit utan inblandning av befolkningen.

(Ungefär på samma sätt som den politiska eliten agerade i SD-frågan. Man beslutade att SD var inte politiskt korrekt och då behövdes inte heller någon diskussion med befolkningen. Politrukmedia förmedlade det politiska påbudet, även detta utan diskussion. Sedan upptäckte man, helt plötsligt, att det tydligen fanns medborgare som var av annan åsikt och nu bryr man sina huvuden med på vilket sätt man skulle kunna neutralisera denna "demokratiska fadäs".)

En demokrati skall leva och demokrater skall ha förmågan att kunna leva i en demokrati. Utav alla odemokratiska idéer att döma så verkar det inte finnas så gott om demokrater här i landet.

Hej Jörgen!

Där fick jag...en rad nyliberala råsopar :-) Även fast nyliberalismen nästan gått i graven p g a bristen på trovärdiga resultat i verkliga liv och verkliga stater. Medan länder med en politik typ socialdemokrati visar mycket fint resultat - såväl nationalekonomiskt, välfärdsmässigt, jämlikhetsmässigt och i kostnadseffektivitet.

Låt oss flytta över denna diskussion till Bo Rothsterins nya krönika här på Newsmill.

Bara en synpunkt:

Tjänstemannavälde med svaga, okunniga politiker?

Tja...i ditt system finns BARA tjänstemän/byråkrater och deras överhuvuden - kapitalägarna. Politiker har minimalt inflytande, liksom människor har små demokratiska möjligheter.

Det är lite DDR över din vision :-)

Gunnel, du verkar helt enkelt inte veta vad nyliberalism är.

Men när argumenten tryter så kommer de ideologisk klyschorna fram som lämpligt tillhygge.

PS: saknar din kommentar på Bo Rothstein-tråden.