Misslyckat rådslagsarbete bidrog till Socialdemokraternas historiska nederlag

Socialdemokraterna led i kväll ett historiskt nederlag. Med omkring 30 procent av rösterna gör partiet sitt sämsta val sedan 1914. Partiet får ungefär fem procentenheter mindre än vid valet 2006, ett valresultat som redan då uppfattades som en katastrof.

Varför gick det då så illa för Socialdemokraterna i årets val? På ytan är det inte svårt att finna tänkbara förklaringar. Socialdemokraterna förlorade kampen om den politiska dagordningen. Skatter och plånboksfrågor samt regeringsfrågan tilläts dominera valrörelsen i stället för frågor om arbetslöshet, socialförsäkringar, välfärd och social rättvisa. Socialdemokraternas ras i opinionsundersökningarna och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror gjorde medierna till en motspelare för partiet. Det rödgröna samarbetet innebar att Socialdemokraterna tappade mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och kanske också vänsterväljare som var skeptiska till samarbete med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har på ett skickligt sätt hållit ihop Alliansregeringen under mandatperioden och väljarna har hyst stor tilltro till det sätt på vilket Alliansregeringen styrde Sverige under finanskrisen.

Men partiets kris ligger djupare än vad dessa förklaringar antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Så partiets nedåtgående trend är inte ny och ingen tillfällighet.

Grunden till Socialdemokraternas kris är att partiet är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. I Sverige har denna motsättning - konflikten mellan vänster och höger - strukturerat politiken hårdare än i något annat land i västvärlden. Så har t ex klassröstningen - att väljare från arbetarklassen röstar vänster och väljare som är tjänstemän eller företagare inte röstar vänster - varit starkare i Sverige än i något annat jämförbart land. Vänster-högerdimensionens dominans har möjliggjort Socialdemokraternas unika maktställning.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och övergå till något annat, något vi i brist på bättre kallar för informationssamhället eller kunskapssamhället. Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Väljarna är rörligare, klassröstningen minskar och allt färre medborgare definierar sig som tillhörande en samhällsklass överhuvudtaget.

Socialdemokraterna har hittills misslyckats med att formulera en politik för denna nya tid. I stället präglas dagens socialdemokrati av en ideologisk vilsenhet, där partiet inte förmår identifiera de nya skiljelinjer som kännetecknar informationssamhället och därför heller inte lyckas formulera en politik att möta dem. I stället hoppar partiet tuva mellan förslag som förväntas tillgodose antingen kärnväljare i form av t ex industriarbetare och LO-anställda eller mittenväljare i form av "medelklassen i Stockholm". Resultaten blir en osammanhängande politik som skapar osäkerhet och förvirring i väljarkåren.

Efter förra katastrofvalet 2006 genomfördes ett rådslagsarbete som skulle bidra till en förnyelse av den socialdemokratiska politiken. Men rådslagsarbetet blev ett misslyckande. För det första dominerades rådslagsgrupperna av etablerade politiker - trygga kort - så att partiledningen inte skulle riskera att tappa kontrollen över processen. För det andra rusade opinionssiffrorna kort efter valförlusten i höjden. Det var naturligtvis trevligt för partiet. Men det är svårt att argumentera för behovet av förnyelse när opinionsläget är så positivt. För det tredje innebar det rödgröna samarbetet att förnyelsearbetet ersattes av ett taktiskt och strategiskt arbete att utarbeta en gemensam rödgrön politik.

Lika väl som partiets politik präglas av industrisamhället så gör även partiorganisationen och partikulturen det. I partiorganisationen finns en ängslan att tappa kontrollen och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.

Så partiets kris är ingen partiledarkris. När Mona Sahlin valdes till partiordförande vädjade hon till rörelsen om att utarbeta en röd frihetsvision, en insats för att riva frihetsbegreppet ur högerns händer. Mona Sahlin har inte fått mycket hjälp av rörelsen i denna fråga.

De svenska Socialdemokraterna är västvärldens mest framgångsrika parti, sett till regeringsinnehav och förmåga att låta sin politik sätt varaktiga avtryck på samhällsbygget. Utmaningen består nu i att formulera en politik som varken är nostalgisk eller marknadskramande, men som förmår föra in partiets centrala värden om frihet, jämlikhet och solidaritet till vår tid. Om partiet misslyckas så är den socialdemokratiska framgångssagan slut och partiet reduceras till ett vanligt parti bland andra.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28345

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En vanlig bild är att Socialdemokraternas problem just i år berodde bl.a. på att Sverigedemokraterna tog över många obildade unga män.

Jag vet inte om den beskrivningen stämmer.

Men en sak vet jag -- det är svårt att ta en analys allvarligt som inte diskuterar den aspekten, för eller emot. (Det är några år för tidigt för att börja skriva vinklad propaganda, Bjereld...)

Men visst, om fyra år kanske folk glömt världens högsta skatter tillsammans med icke fungerande polis, vårddiagnostik, etc.

Permalänk | Anmäl #1 Bernt, 2010-09-19, 22:55

"...att utarbeta en röd frihetsvision, en insats för att riva frihetsbegreppet ur högerns händer. "

Här Ulf Bjereld, just här ligger uppdraget för demokratiska socialister!

Den röda frihetligheten rör sig livligare än någon borgerlig åskådare tycks ana. Vi lärde oss av årets Nobelpristagare i ekonomi att "allmänningar", gemensamt förvaltad egendom sköts bäst. På ett uthålligt och ekonomiskt sätt. Som hon sa: både privat egendom och statlig/kommunal egendom sköts sämre. Vi bör alltså sluta tänka i kategorier som privat/statlig.

Det finns "nya" konflikter och nya behov. De håller på att renodlas i den nuvarande politiska debatten - i miljöer utanför etablerade media. Samtidigt strävar de politiska blocken mot "mitten-skvalp". De nya politiska frågeställarna kommer inte att acceptera ett fortsatt tandlös mitt, orienterad mot gamla konflikter.

Denna "nya" frihetlighet bärs fram av två grupper i samhället:

1. De unga som driver de "nya" frågorna - ekologism, medborgarskap i en politiskt fri cybervärld, båda könens emancipation, småföretagande, downsizing, ny Gröna Vågen-praktik mm.

2. Kvinnor, som skrämts av hårdheten i livsvillkoren. Antingen det är drivande feminister eller kvinnor som lutar sig in mot en gardinsömmande hemmafrudröm.

Vi vet redan att de unga och kvinnor i allmänhet är betydligt mer "rödgröna" än blå. Det är här den politiska sprängkraften finns, den som kommer att bygga nya politiska landskap. Det är här framtiden finns.

Så låt oss spejsa ut i visionernas värld :-)

Permalänk | Anmäl #2 Gunnel Gomér, 2010-09-20, 00:06

Det är imponerande att ett parti som inte behövs är störst i Riksdagen.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2010-09-20, 10:01

Socialdemokraterna vann kampen om den politiska dagordningen, med den politiska idén - Vilifiera Alliansen.

Majoriteten av den socialdemokratiska väljarkåren älskade det. Men det gjorde inte de som gått över till moderaterna, heller inte de som hade liberala värderingar och röstade socialdemokratiskt 2006.

Inte heller internetsfären tyckte att det var fair play med lögner.

Ni bliev mosade på eget grepp, och tillföll gruppen partier som tycker att: "Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse.". Att ljuga för att tjäna sina intressenter.

Permalänk | Anmäl #6 Snälla, 2010-09-21, 20:04

Ne, socialdemokraternas nederlag var inte en taktisk förlust, den är för alltid och härifrån går det bara utför. Så går det när man offrar sina kärnväljare på mångkulturens altare. Tråkigt för SAP hade behövts i svensk politik. Fas kanske behövs ett parti som företräder arbetsovilliga, bidragsberoende och de invandrare som inte förmår att apassa sig till sverige?

Permalänk | Anmäl #7 Martin A, 2010-09-21, 23:49

Det är lätt att avfärda Martin A ovan som en högerpopulist. Men sanningen kan nog vara den att det är den bild som många har av oss - vilket ju också förklarar SD:s framgångar.

Vårt svar på detta kan inte vara att bara defensivt bemöta argument: vi måste erbjuda en bred, allmän samhällsmodell - ett generellt välfärdsbygge med högteknologi, industri och infrastruktur.

Socialdemokratins idé måste vara att bidragstagare inte står mot arbetare, och att invandrare inte står mot svenskar. Vi måste erbjuda ett positivt medborgarideal som innefattar hela samhället!

Permalänk | Anmäl #8 Peter Larsson, 2010-09-22, 09:30

Hear, hear Peter Larsson! Håller med.

Samt att arbetet mot rasism är inkluderande och inte rasistisk i sig, vilket det är idag. (Varför inte också skapa en inkluderande plattform i arbetet mot sexism, som inte i sig är sexistiskt vilket det är idag.)

Permalänk | Anmäl #9 Snälla, 2010-09-22, 21:53