Alliansen och socialdemokratin vill ungefär samma sak

Jag har bara ett liv, och en dag kommer jag dö. Tills dess ämnar jag göra så mycket som möjligt av det. En gång i tiden trodde jag att detta innebar att jobba hårt, att bygga något fantastiskt och att bidra till att samhället fortsatte framåt. På senare tid har jag insett att jag har bättre saker för mig.

Vad är arbete värt? Det beror nog på vem du frågar. Själv hävdar jag att arbete är värt exakt så mycket som någon är villig att betala för det. Dessvärre är detta en sanning som kräver en viss modifikation i dagens samhälle. Tack vare inkomstskatten så blir arbete progressivt mindre värt ju mer du gör av det. Jag har därför bestämt mig för att arbeta så lite som möjligt. Det finns så oändligt mycket mer givande saker jag kan göra med mitt liv än att arbeta, när majoriteten av mina ansträngningar tas ifrån mig och ges till någon annan.

Missförstå mig rätt, jag har absolut ingenting emot att göra något för andra. Hela grunden för den moderna ekonomin är att mitt arbete värderas av någon annan, och jag får betalt därefter. Vi byter arbetstid med varandra, och utför därmed jobb med varandra. Alla får ägna sig åt de de finner bäst, det de är duktiga på eller det som passar dem. Men på senare tid har jag kommit fram till att eftersom arbete beskattas, så föredrar jag att arbeta åt mig själv. Detta är naturligtvis inte särskilt effektivt - och i dagens samhälle är jag tvungen att arbeta en viss del som statlig löneslav för att överleva. Men varför anstränga sig i onödan? Jag minimerar mina utgifter och tar ut fritid istället för lön. Fritid kan inte beskattas.

Vi lever alla under en illusion om att vi gemensamt ingår i ett samhälle där vi med gemensamma medel betalar vår välfärd. Sanningen är inte riktigt så vacker. Vi lever i ett samhälle där vi med gemensamma medel betalar en klass politiker för att bråka om vad de skall slösa våra pengar på, och i den mån de är tvungna så ger de oss vissa tjänster tillbaka. Jag är övertygad om att även de flesta politiker lever i illusionen om att de vill oss väl. Vad de inte förstår är att systemet inte vill oss väl - det är ett system som är byggt på principen om att den som inte vill medverka skall tvingas, under hot om våld.

Vissa säger att morgondagens val är ett historiskt val. Och rent politiskt må det vara sant, eftersom vi aldrig tidigare har haft 8 år utan socialdemokrater vid makten. Men rent praktiskt är skillnaden ganska marginell. Alliansen har gjort några mindre insatser i rätt riktning, men överlag så vill de ungefär samma sak som socialdemokratin. Jobbskatteavdraget gav mig tillfälligt lite mer incitament att arbeta, men oavsett om jag betalar 30% eller 24% inkomstskatt så föredrar jag nog att jobba för mig själv. Jag tänker definitivt inte betala marginalskatt - varför skulle jag någonsin arbeta i en situation där 50% av det jag tjänar går till någon annan? Jag läser en bok istället. Eller går på en promenad.

I dagens samhälle går det att leva på ganska små inkomster. Jag bor i en liten lägenhet - jag kan flytta från Stockholm till en mindre ort och bo ännu billigare. Jag har inget behov av vare sig prylar eller dyr underhållning. Jag kan sälja min TV och sluta betala tv-avgiften. Jag kan sälja min motorcykel och köpa en cykel istället. Jag kan odla potatis och morötter ute på landet, äta makaroner och korv istället för att gå på restaurang, och sluta bidra till den så vördade bruttonationalprodukten. Självklart är detta inte särskilt effektivt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men jag känner inte för att jobba för någon ansiktslös annan, som på statligt dekret har rätt till mina ansträngningar.

Och av senare tidens diskussioner, med vänner och bekanta, så är jag inte den enda som tänker såhär. Folk i min generation frågar mig allt oftare vad meningen med allting är. Varför vi går 12 år i skolan, och ofta 4 år till på universitet, för att sedan jobba 40 timmar i veckan, för att ha råd med dyra bostäder, dyra kläder, dyra bilar, dyr underhållning. Det skall pensionssparas i fonder, försäkringar hit och deklarering dit. Man ska löneförhandla, gå med i a-kassan, tänka på marginalskatte-effekter och ha en politisk åsikt. Nuförtiden säger jag bara "fråga staten". Eller "fråga politikerna". Det är inte mitt system. Jag har inte byggt det. Jag har inte bett att få vara med. Jag vill egentligen bara bli lämnad i fred, och få samarbeta under frivilliga former med andra likasinnade.

Samtidigt vet jag att jag är statens värsta fiende. Jag kommer kallas egoist, narcissist, oansvarig, oförskämd, oetisk och otrevlig. Allt för att jag inte har någon lust att få mina ansträngningar tagna ifrån mig, utan vill få bestämma själv. Jag ger pengar till välgöranhet. Jag ger min tid till andra. Men jag önskar välja själv när, hur och varför jag gör det. Och nu när vi lever i det historiska skiftet där det blir fler gamla och färre arbetsföra, när vi närmar oss gränsen för planetens resurser och de politiska systemens hållbarhet - så väljer jag att tacka för mig i förväg. Jag vet vad som kommer hända. Jag tänker inte slava för någon annans pension, sjukvård, dagisplats, tjänstebil, kontorsutrymme, villa, kommunaltrafik, narkotika-avvänjning, politiska kampanjer eller annat. Och det spelar i slutändan ingen roll om jag gör det heller, för resurerna för den här typen av samhälle kommer under min livstid ta slut.

Jag önskar er alla lycka till i det moderna samhället, jag finns någonstans i utkanterna och gör något vettigt med mitt liv. Jag tänker finna min egen glädje, och sluta vara en del av det evighetsmaskineri som alla andra tycks bestämda att slava under. Jag vet precis vad jag skulle kunna producera, vad jag skulle kunna bygga och åstadkomma. Jag väljer att låta bli, så som förutsättningarna ser ut idag. Jag har ingen lust. När ekonomin sjunker ned i verklighetens svarta hål, och allt färre är villiga att delta, så vet ni varför. Om alliansen vinner och fortsätter sänka skatter så kanske jag jobbar några timmar mer. Om socialdemokraterna vinner så kanske jag jobbar några timmar mindre. Men i den utsträckning det är möjligt tänker jag ägna min tid åt det jag tycker är viktigt, åt vad jag vill.

Det är inte partierna det är fel på, det är systemet. Ett system där vi med tvång är varandras slavar, och under majoritetsförtryck skall avkrävas ansvar för andras handlingar, och andras välstånd. Ett system som ingen anständig människa kan stödja.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28302

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

För mej är valet enkelt.
Jag tycker att politikerna skall satsa på ökad välfärd för sveriges pensionärer och på jobben, inte på dyrbar massinvandring.
För mej var det därför självklart att rösta på Sverigedemokraterna.

Permalänk | Anmäl #1 Roland Pettersson, 2010-09-19, 08:36

Om du etablerar ett Galt's Gulch vill jag vara med! Namnförslag: Hasses Hus.

Permalänk | Anmäl #2 PEZ, 2010-09-19, 09:56

Sötebrödspiltar kallade man dem som fick allting serverat och tyckte de behärskade världen, och bara ansvarade för sig själv. "Satsa på dig själv"-generationen kommer inte att vara några vidare samhällsbyggare.

Tänk att det behövs krig eller annat elände för att flertalet skall inse att vi är beroende av varandra.

Permalänk | Anmäl #3 Åke Skogevall, 2010-09-19, 13:38