Lärarnas status har sjunkit som en sten

Jag har alltså ännu inte hunnit läsa rapporten utan endast hört inslaget i Ekot med de obligatoriska intervjuerna med Jan Björklund resp Ylva Johansson men redan detta räcker för att jag ska vilja bli delaktig i den debatt som förhoppninsvis kommer att följa. Dock är jag fortfarande besviken över hur litet genomslag Skolverkets forskningssammanställning från i höstas gav, trots att man tydligt pekade ut ett antal faktorer som förklaringar till sjunkande elevresultat: segregation, decentralisering och falsk individualisering (min term) bl a.

I det korta referatet nämndes t ex "lärare som inte vet vad de ska undervisa om", "undervisning som inte styrs av kurs- och läroplaner" (reservation för att mitt hörselminne kanske inte är perfekt) o l, och det var detta som fick mig att kasta mig över tangentbordet, trots att jag förstås borde avvakta tills jag läst rapporten. Vi kan inte dölja oss bakom abstraktioner utan den bittra sanningen är att en förklaring faktiskt är dålig undervisning - även om den segregering som följt med friskolereformen och den nedmontering av stödfunktioner för skolan som följde av 90-talskrisen etc förstås också spelar en roll.

Hur lockande har det varit att välja lärarbanan de senaste decennierna och hur lockande är det idag? Jag tog min lärarexamen 1972 och kunde då uppleva att jag möttes med viss respekt, t o m lite avund eftersom det var många som -felaktigt! - trodde att man hade extra fördelaktiga arbetstider. Dock hade man fördelen av viss flexibilitet vad gällde delar av arbetstiden eftersom man tilltroddes kompetens att själv kunna ta ansvar för att göra ett fullgott arbete. Särskilt som ämneslärare förutsattes man ha ett brinnande intresse och engagemang för de områden man undervisade inom. Och det stämde i många fall! Att få syssla med sådant man är varmt intresserad av är en stark motivationsfaktor.

Men hur ser det ut idag? Läraryrkets status har sjunkit som en sten genom samhället, idag möts läraren snarare av medlidande från en oinsatt allmänhet, av misstänksamhet från sin arbetsgivare och av krav och frustration från föräldrar och elever. Dras en ung person med goda studieresultat från gymnasieskolan till en sådan yrkesbana? Betänk att alla ungdomar faktiskt vet hur (åtminstone delar av) lärarjobbet ser ut, de vet hur nedslitna och sönderstressade många av deras egna lärare under årens lopp har varit. Vill man själv riskera att hamna där?

Den lilla fördel som arbetstidens flexibilitet tidigare kunde innebära har försvunnit, den lön som jag vid examen kunde uppleva som acceptabel har idag förlorat stort relativt andra yrken med likvärdig utbildning och ansvar och den frihet i själva arbetsinnehållet som gav utrymme för egen kreativitet har kringskurits av detaljstyrning och administrativa krav.

Och vad är det Jan Björklund brukar säga - att den nya lärarutbildningen i sig ska göra yrket mer attraktivt genom högre krav. Men är det inte det långa kommande yrkeslivets innehåll och möjligheter som påverkar den unges yrkesval i högre grad än studieårens utformning? Att gå in i ett yrke som tydligen inte anses riktigt professionellt (det har fortfarande inte blivit allvar av löftet om legitimation) eftersom vem som helst får utöva det och vem som helst kan lägga sig i det, för "alla vet ju hur det är i skolan", där man inte heller åtnjuter respekt och förtroende från arbetsgivaren och där möjligheterna till en god lön är obefintliga, är det ett sannolikt val för de studenter som svensk skola behöver?

Tyvärr tror jag risken är stor att det även framgent för många kommer att bli ett negativt val: det var lärarprogrammet man lyckades komma in på med sina mediokra betyg, det var ett tredje- eller fjärdehandsval, och kombinerar vi det scenariot med den mycket välkomna målsättningen om högre krav i lärarutbildningen, då får vi allt tänka oss en betydligt längre utbildningstid för alla dessa studenter som helt enkelt inte har de förkunskaper som krävs, trots godkända "snällbetyg" (en term skolministern brukar använda) från gymnasiet.

Jag är uppriktigt förvånad över att jag som lärarutbildare ändå möter studenter som går in för sitt framtida yrke med entusiasm och höga ambitioner, jag skulle själv aldrig råda någon att söka sig till lärarbanan idag och det är synd eftersom det egentligen är världens roligaste jobb.

Lena Rangne (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28195

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag som lärarstuderande frågar mig själv när jag läst denna artikel och förfasats över den sanning som kommit till ytan, hur man som lärare för lärarstudenter inte kan rekommendera någon att läsa till just lärare.

För mig är läraryrket inte bara jobb och slit utan ett kall. Jag vill liksom alla föräldrar mina barns bästa och med de besparingar som skolan nu genomgår är jag tacksam över att ha blivit klar som lärare när mina barn börjar sin långa vandring i skolans korridorer.

Det har hänt att min son fått följa med på övningsseminarier och för honom är skolan en plats där man ofta fikar och äter godis, kanske inte den bilden jag vill att han ska ha av skolan, men jag vill att han ska ha en positiv bild. Denna positiva bild är det min skyldighet som lärare att förmedla. Att höja statusen på skolan och läraryrket kanske måste börja i att låta eleverna få positiva bilder av skolan. Skolan är inte bara slit och släp, utan den är även en plats för gemenskap och väckt nyfikenhet.

// Tania, lärarstudent i Eskilstuna

Permalänk | Anmäl #1 Tania Ericsson, 2010-09-29, 19:08

Man kan ju undra varför hon väljer att fortsätta att utbilda lärare om hon nu tycker att det är dumt att bli lärare.

Permalänk | Anmäl #2 Emma Johansson, 2011-02-16, 14:46