Därför gynnas Alliansen av en framgång för Sverigedemokraterna

Debatten om hur Sverigedemokraterna ska bemötas om de röstas in i riksdagen lider av en besvärande kortsiktighet. Medan allt fokus läggs på hur regeringsbildandet ska gå till om Sverigedemokraterna blir vågmästare tycks få vara intresserade av att försöka utmejsla några långsiktigt hållbara strategier för att bemöta partiet.

Möjligen är det erfarenheterna av Ny Demokrati som står i vägen för en nykter analys. Många är nog de som hoppas att Sverigedemokraterna, väl inröstade i riksdagen, ska reprisera nydemokraternas självupplösning från tidigt 1990-tal och att problemet därmed försvinner av sig självt. Men skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och Ny Demokrati är betydligt större än likheterna. Ny Demokrati var 1991 ett helt nybildat parti med svag organisation och oklar ideologisk grund vars riksdagsledamöter nästan helt saknade erfarenheter av politiskt arbete.

Sverigedemokraterna har däremot en välfungerande partiorganisation, en ideologiskt driven och samkörd partiledning och en riksdagslista till stor del bestående av kandidater med erfarenheter av politiskt arbete på kommunal nivå. Ny Demokrati hade dessutom otur eftersom den ekonomiska krisen snabbt och skoningslöst eroderade efterfrågan på politiska skojare. Vad som skulle kunna få Sverigedemokraterna att rasa lika snabbt i opinionen under de närmaste åren är svårt att se i nuläget.

En bättre historisk jämförelse är istället den resa som Miljöpartiet och Kristdemokraterna har gjort. Precis som Sverigedemokraterna hade både Miljöpartiet och Kristdemokraterna en lång och krokig väg innan man till sist nådde in i riksdagen och kunde etablera sig som det sjätte respektive sjunde partiet i det svenska partisystemet. En första förutsättning för framgången var att man, precis som Sverigedemokraterna nu gör, förde fram en ny fråga som dels de andra partierna struntade i, dels väljarna uppfattade som viktig. En andra förutsättning var att man lyckades behålla de ideologiskt övertygade gräsrötterna som varit med sen starten samtidigt som man genom pragmatisk anpassning nådde ut till bredare väljargrupper. Därigenom "normaliserades" man, vilket också innebar att man oförsonligt tvingades in i blockpolitikens logik (det kan vara värt att påminna om att de flesta väljare vid mitten av 1980-talet placerade Miljöpartiet och KDS bredvid varandra, i mitten på vänster-högerskalan).

För att Sverigedemokraterna ska upprepa framgången måste man lyckas behålla de trogna anhängarna samtidigt som man tonar ner den nationalism och främlingsfientlighet som skrämmer bort många potentiella väljare som annars delar mycket av partiets kritik av invandrings- och integrationspolitiken. Detta kräver förmodligen också att man hittar sin plats i blockpolitiken.

En fullt realistisk bedömning givet hur opinionsstödet har utvecklats är att Sverigedemokraterna kommer att finnas kvar i svensk politik för överskådlig framtid. Med detta är också att vänta en gradvis normalisering av partiet. Tveklöst kommer övriga partier att fortsätta att framställa Sverigedemokraterna som ett extremt och ovälkommet inslag, säkerligen kommer enstaka Sverigedemokrater bjuda på ett och annat John Bouvin-moment och troligen kommer partiet även att drabbas av fler avhopp och mer inre motsättningarna än vi hittills har sett. I det stora hela tror jag dock att Sverigedemokraterna i riksdagen blir ett betydligt mer grått och mindre radikalt inslag än många väntar sig.

Och vad händer då? Hur länge kommer de övriga partierna att lyckas upprätthålla enighet kring bilden av Sverigedemokraterna som ett odemokratiskt och främlingsfientligt parti som man under inga omständigheter får samarbeta med?

Det är här jämförelsen med Vänsterpartiet blir relevant, nu senast i form av Göran Hägglunds ovilja att välja mellan Lars Ohly och Jimmie Åkesson. Lika självklart som det var för Socialdemokraterna att inte släppa in Vänsterpartiet Kommunisterna i en regering, eller ens i några sammanhang där viktiga frågor diskuterades, lika självklart var det samtidigt att man utan skrupler kunde räkna in kommunisternas stödröster i riksdagen. När Vänstern slutligen övergav kommunismen, och i de flestas ögon blev ett demokratiskt parti, kvarstod ändå en ganska lång omställningsprocess genom gradvis ökat formaliserat samarbete innan Socialdemokraterna slutligen förra hösten tog beslutet, under inte helt optimala omständigheter, att planera en gemensam regering med Vänsterpartiet.

Varför skulle inte samma resa vara möjlig för Sverigedemokraterna, på några mandatperioders sikt? Om Sverigedemokraterna i riksdagen skulle visa sig rösta med en borgerlig regering i flertalet frågor, och samtidigt behåller sin ställning i opinionen, är det inte också troligt att den borgerliga alliansen börjar lockas av tanken att se Sverigedemokraterna som ett tänkbart stödparti, och motivera detta i ungefär samma termer som Socialdemokraterna en gång stödde sig på VPK? Vad får oss att tro att de svenska partierna skulle agera så radikalt annorlunda från hur man har gjort i andra länder?

Det vanliga mönstret i andra länder är att invandringskritiska och nationalistiska partier efter någon mandatperiod bjuds in i olika former av formaliserat samarbete med de etablerade partierna - oftast, men inte uteslutande, center-högerpartier. Så har skett i exempelvis Österrike, Italien, Slovakien och Danmark. Det enda land där de etablerade partierna under en längre tidsperiod har lyckats upprätthålla en cordon sanitaire Belgien, men dels är Vlaams Belang ett betydligt mer radikalt parti än Sverigedemokraterna, dels finns även där tecken på att motståndet håller på att luckras upp.

Det troliga är nog ändå inte att en sådan utveckling i Sverige skulle ta sin början i riksdagen, och knappast inte under den nu följande mandatperioden. Men på kommunal nivå har enstaka lokalpolitiker redan gjort uttalanden att de kan tänka sig samarbete och efter några år med en Jimmie Åkesson som deltar på lika villkor i partiledardebatter och utfrågningar och en gradvis minskande medial demonisering av Sverigedemokraterna, är det knappast orimligt att tänka sig att tröskeln till en försiktig öppning även i rikspolitiken kommer att sänkas.

Eftervalsanalyserna kommer med all sannolikhet visa att Sverigedemokraterna har tagit väljare från båda blocken. Men även om båda blocken skulle förlora lika många väljare är förlusten för de rödgröna partierna relativt sett betydligt större eftersom det är helt osannolikt att man under några omständigheter skulle kunna räkna in Sverigedemokraternas stöd.

För de borgerliga partierna är detta däremot inte alls lika orimligt. Därför är Sverigedemokraternas, ännu eventuella, framgång något som långsiktigt förändrar maktbalansen i det svenska partisystemet i borgerlig favör.

Andreas Johansson Heinö (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28164

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sverigedemokraterna i riksdagen riskerar att bli ett rejält sömnpiller. Partiet har överhuvudtaget inga profiler. Ny Demokrati hade flera: Ian, Bert, John Bouvin, Vivianne Franzén, Miljöpartiet hade Birger Schlaug, Per Gahrton, Ragnhild Pohanka, Eva Goes. Kristdemokraterna hade Alf Svensson. Men vad har Sverigedemokraterna?

Att Alliansen skulle gynnas av SD är ett ytterst tveksamt påstående. SD är ett EU-fientligt parti och är i princip emot arbetskraftsinvandring. Ska de sälja ut sin nationalistiska ideologi i utbyte mot att vara stödparti till Alliansen? Det har jag mycket svårt att se.

Permalänk | Anmäl #2 Läderlappen, 2010-09-16, 17:28

Den nyktraste och intressantaste analys jag läst till dags dato. Stor eloge för att du undanhöll dig från pseudodebatt och insinuationer som utgår från att SD måste kväsas. Denna artikel förtjänar att publiceras i DN eller SVD, men det är väl en nåd att stilla bedja om...

Förutom de skillnader du beskrev mellan Ny Demokrati och SD i partimognad vill jag framhålla Internets framväxt som gör att etablerad media inte kan hålla åsiktshegemoni på samma sätt som under 90-talet. Det finns idag en tillräckligt stor grupp väljare som får sin information från alternativa nyhetskällor vilket innebär att rörelser som SD kan behålla en kärnväljargrupp även utan 'gammelmedias' uppskattning.

Den som har en lever får se.

Permalänk | Anmäl #5 Sven Nolin, 2010-09-16, 20:18

#5 Instämmer. Utan Internet hade inte SD funnits.

Permalänk | Anmäl #6 Johnny Andersson, 2010-09-16, 23:25

En rimlig analys tycker jag och det finns ingen anledning att tro att SDs intåg i riksdagen skulle skapa något vidare politiskt kaos, deras politik är inte så extrem som de övriga partierna försöker utmåla den som. Det är dock inte främst alliansen som kommer gynnas av att SD finns i riksdagen, det är svenska folket.:) Det behövs någon som ifrågasätter de politiskt korrekta.

Permalänk | Anmäl #7 Niklas Torn, 2010-09-17, 09:19

En träffssäker och insiktsfull analys pennad Andreas Johansson Heinö. Det är tämligen obegripligt att så få har detta nyktra förhållningssätt till sverigedemokraterna.
.
Att döma av utspelen från de etablerade partierna, media och inte minst kravallerna på gator och torg i spåren av sverigedemokraternas valturné kan man förledas att tro att apokalypsen vara förestående, att ddjävulen själv och hans underjordiska anhang stigit upp till jodens yta för att ta över Sverige med en ideologi fylld av brinnande svavel och ren svart ondska.
.
Sedan tar man en titt på Jimmie Åkesson - sinnebilden av elevrådets lite halvtöntiga ordförande (sorry Jimmie) och så läser man partiets program där det målas upp en ombonad och trygg och bitvis lite eskapistisk folkhemsidyll med röda stugor, midsommarstänger och folkdräkter.
.
Sedan kliar man sig i huvudet och begriper ingenting av vad allt ståhej kommer sig av.
.
Den här artikeln av Andreas Johansson Heinö borde vara obligatorisk läsning för varje svensk politiker och politisk journalist.

Permalänk | Anmäl #9 Mats Dagerlind, 2010-09-17, 13:11

Lugn & bra analys Andreas!

Du skrev: "I det stora hela tror jag dock att Sverigedemokraterna i riksdagen blir ett betydligt mer grått och mindre radikalt inslag än många väntar sig."

Det tror jag också. Men den viktiga frågan blir då: Hur påverkar detta SDs väljare och aktiva partimedlemmar? Hur stor blir besvikelsen över att "inget händer"? Hur stor blir vreden över att SDs agitatoriska osanningar drunknar i den mer kunskapskrävande och torrt sakliga miljön i riksdagsarbetet?

Även halvfascistiska rörelser förökar sig väl genom splittring?

Permalänk | Anmäl #10 Gunnel Gomér, 2010-09-17, 16:27

#10 Det finns inget "halvfascistisk" med SD det är bara hysterisk svartmålning och stigmatisering som är farlig eftersom den piskar upp våld på gatan.

SD är ett invandringskritiskt parti som bildades som en naturlig reaktion på invandringspolitikens konsekvenser för ca 20 år sedan.
Om riksdagspartierna löpande löst problemen hade aldrig behovet av ett invandringskritiskt parti uppstått. Jag är bara glad att någon äntligen tar tag i problemen och begränsar invandringen till från europas mest extrem nivåer till normala och hantera bara nivåer.

Sedan vill politiska motståndare försöka stämpla SD som ett rasist-fascist-nazist parti för att skrämma väljarna från det naturligtvis. Det är en skandal för vår demokrati hur etablerade partier och media har agerat mot SD, totalt odemokratiskt och det borde vara straffbart enligt lag.

Permalänk | Anmäl #11 Johnny Andersson, 2010-09-17, 20:12

# 11
Instämmer helt, Johnny.

Permalänk | Anmäl #12 Erik S Lund, 2010-09-22, 17:51